Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frankrike - Historia - Merovingertiden - Karolingertiden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRANKRIKE
ernas följande inre och yttre politik övervanns även
arianismen; merovingertiden representerar således
för F. den katolska kristendomens seger. En annan
motsättning fanns mellan romare och germaner;
den var i stort sett identisk med motsättningen
mellan hären och det fredliga samfundet.
Merovingertiden medförde denna motsättnings totala
omgestaltning. Germanerna växte in i det fredliga
samfundet och möta oss efter en tid jämväl inom
de fredliga yrkena, under det att romarna återigen
militariserades och med kraft togo del i de inre
striderna. Motsättningen mellan germaner och
romare fortsatte väl, men den ändrade karaktär
och blev mera geografiskt och socialt betonad,
när de förra behöllo övermakten i rikets ö., av
den världsliga aristokratien dominerade delar
(Austrasien), de senare i v. delen av riket
(Neust-rien), där kyrkan intog en stark maktställning.
Den röda tråd, som går igenom den senare
merovingertidens stridigheter, är motsättningen
mellan dessa två riksdelar. Var och en av dem
styrdes av en major domus, vid vars sida den
me-rovingiske kungen alltmer sjönk ned i
maktlöshet. I Austrasien kom värdigheten av major domus
att under 6oo-talet bli ärftlig inom en
högaristokratisk germansk familj, arnulfingerna (senare
ka-rolingerna). Mot årh:s slut blev deras och
därmed Austrasiens övermakt säkrad, särsk. sedan
Neustriens siste store major domus, Ebroin, som
stödd på kyrkan sökte bekämpa de aristokratiska
särintressena, 681 avlidit. Arnulfingen Pippin, som
687 vann en avgörande seger över Neustrien vid
Testri, och efter hans död 714 hans sonson Karl
Martell blevo rikets ledande män. Sitt
aristokratiska förgångna trogna, styrde de landet med stöd
av de världsliga stormännen; dels på grund härav,
dels som en följd av härens nyorganisation, som
nödvändiggjordes av arabernas framträngande i
Spanien, fortsatte under denna tid snabbare än
tidigare samhällets omdaning i riktning mot
feodalväsendet. Dess avigsidor framträdde ej
omedelbart. Tvärtom upplevde jordbruket, vars idkare
till följd av härens omdaning från ett allmänt
folkuppbåd till en specialiserad ryttarhär blevo
fria från krigstjänst, ett uppsving. I det yttre hade
F:s ledare stor framgång: 732 avvärjde Karl
Martell arabernas anfall vid Poitiers, och österut
befäste han rikets makt över redan erövrade men
halvt självständiga områden. Även nytt land
fogades till F., framför allt delar av Friesland.
Karolingertiden. Redan länge hade medl.
av den karolingiska ätten styrt landet i egenskap
av major domus, när 751 kronan överflyttades
från den siste merovingiske skuggkonungen till
Karl Martells son Pippin den lille. Han
lät jämte sin bror Karloman 742—45 reorganisera
kyrkan och hävdade med framgång sin makt över
de kyrkliga myndigheterna; på detta sätt
förvandlade han kyrkan till ett instrument för sin politik
och sökte i den stöd gentemot de världsliga
stormännen. Förhållandet till kyrkan var det också,
som förmådde Pippin att inblanda sig i de
italienska stridigheterna. Som påvens bundsförvant
gentemot langobarderna lade Pippin grunden till
Kyrkostaten; själv kröntes han av påven till rex
et patriRius. Sistn. titel gjorde honom till Roms
beskyddare. 768 dog Pippin, efterträdd av sina
söner Karl den store och Karloman.
Den senares död 771 förekom hotande inre
stridigheter; Karl tog makten även i Karlomans
riks-del. När dennes änka och barn flydde till det
langobardiska hovet och langobardkungen
Desi-derius åtog sig deras sak, ryckte Karl in i Italien,
besegrade Desiderius och lät 774 utropa sig till
langobardernas konung. Även mot s.v. utvidgade
Karl sitt välde; en spansk mark, omfattande landet
mellan Ebro och Pyrenéerna, indrogs i det
fran-kiska riket. I Tyskland kuvades och kristnades
saxarna i flera blodiga fälttåg 772—804. Ett krig
med Danmark gav inga bestående resultat, men
vid östgränsen erkände flera slaviska folk Karl
som herre. Ett rike hade skapats, som till
omfattningen erinrade om det gamla västromerska
riket (se karta vid Europa, sp. 1184); formellt
återupprättades detta, när Karl 800 av påven
kröntes till kejsare och han efter vissa vanskligheter
erkändes som sådan av de styrande i Bysans.
Den stora yttre maktutvecklingen motsvarades i
det inre av ett lika glänsande uppsving. Gynnade
av Karl blomstrade i hans rike vetenskap, litteratur
och konst. Egentligt nyskapande var man väl ej,
men man vårdade och vinnläde sig om arvet från
antiken (”den karolingiska renässansen”); även
från den arabiska världen kommo viktiga impulser.
Starkt hävdade Karl den kungl. myndigheten. Hans
arbete gynnades av kyrkan, som var hans lydiga
redskap. Han stödde kyrkan, och kyrkan stödde
honom. Makten över den behöll Karl.
Ämbetsmännen bragtes till lydnad. Nya ämbeten
inrättades, avsedda att kontrollera de lokala
myndigheterna. Hos konungen, som mot slutet av sin
regering mestadels vistades i Aachen, löpte
trådarna samman, hans hov och kansli blevo verkliga
centraler för riksstyrelsen. Gentemot tidens
ledande tendens, samhällets feodalisering och
aristokra-tisering, gjorde emellertid Karl intet utan sökte
i stället för statens syften begagna sig av denna
utveckling.
Svagheten i det av Karl uppbyggda riket blev
tydlig efter hans död 814, när sonen Ludvig
den fromme blev rikets härskare. Kyrkan ville
icke längre vara ett lydigt redskap, och trots
Ludvigs försök att knyta den till sig slöt den
sig vid olika tillfällen till de upproriska elementen
i riket: den världsliga aristokratien och Ludvigs
söner, som stredo om arvet, långt innan Ludvig
840 dog. Fåfängt sökte den äldste av dem, Lothar,
som erhållit kejsarvärdigheten, hävda sin
överhöghet, han besegrades 841 vid Fontenoy, och 843
slöto bröderna fördraget i Verdun. Riket delades
i tre delar; Karl den skallige erhöll landet
v. om Schelde, Maas, Saöne och Rhöne, det
väst-frankiska riket, senare kallat F. Ännu under hans
regering uppdelades genom fördraget i Mersen
870 n. delen av den äldste brodern Lothars rike.
F. erhöll biskopsdömena Besangon, Vienne och
Lyon; dess gräns mot det östfrankiska riket,
Tyskland, kom därigenom att i stort sett
sammanfalla med språkgränsen mellan romanskt och
germanskt. I det inre utmärktes F:s historia under
Karl den skallige (d. 877) och hans ättlingar
Ludvig II (d. 879), Ludvig III (d. 882)
och Karloman (d. 884) av
centralmyndighetens förfall och rikets upplösning på mindre ter-
— 283 —
— 284 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
