Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frankrike - Historia - Karolingertiden - 1483—1610 - 1610—1715
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRANKRIKE
nansiellt grundat på den nya tidens principer
ingick F. i brytningsperioden o. 1500.
148 3—1 610. Ludvig XI efterträddes av
sonen Karl VIII (1483—98), som slog in på en
annexionistisk politik i Italien, där han
framställde anspråk på det av Aragonien erövrade
Neapel. Hans tåg dit 1494 var väl till en
början framgångsrikt, men då en stor koalition
bildades mot honom av Milano, Aragonien,
kejsaren, Venedig och påven, måste han utrymma
halvön. Karls italienska politik återupptogs av
Ludvig XII (av huset Valois-Orléans; 1498—
1515); han erövrade 1500 Milano och delade 1501
Neapel med Ferdinand av Aragonien, men
framgången blev ej bestående. 1503 måste han lämna
Neapel i spanjorernas våld och 1511 utrymma
Italien, besegrad av den ”heliga ligan”. Genom
sitt giftermål med arvtagerskan till Bretagne
tillförde Ludvig den franska kronan detta. Han
efterträddes av Frans I (av huset
Valois-An-goulème; 1515—47), som genast gick mot Italien,
där han genom segern över schweizarna vid
Ma-rignano 1515 återvann Milano. Han avtvang
vidare påven ett konkordat 1516, varigenom han
fick rätt att utnämna de högsta prelaterna i sitt
rike; kungamakten, förut stark nog i F., fick
därmed inflytande även över kyrkan, som kom
i det största beroende av densamma. Frans’
starka maktställning, som ytterligare ökades, då han
indrog Charles’ av Bourbon besittningar, och F:s
rikedom samt starkt tillväxande befolkning
möjliggjorde för Frans att uppta en långvarig kamp
mot kejsar Karl V, vars länder omslöto F. Med
växlande framgång förde han fyra olika krig
(1521—26, 1526—29, 1536—38 och 1542—44) mot
habsburgaren; F:s italienska erövringar gingo
definitivt förlorade, men den sista freden i Crépy 1544
slutade med status quo. Under Frans slog
renässansen igenom i F., och hans lysande hov i
Paris blev rikets medelpunkt, varifrån den så
gott som enväldige monarken styrde genom sina
ämbetsmän; dessa började nu utökas med en
ny grupp, provinsguvernörerna, som utrustades
med betydande maktbefogenheter i provinserna
och sedermera genom sin självrådighet kommo
att vålla kungamakten stora besvärligheter.
Under Frans’ son Henrik II (1547—59)
fortsattes kampen mot habsburgarna, denna gång i
Tyskland, där Henrik vann stiften Metz, Toul
■och Verdun 1556 i freden i Vaucelles; 1559
förvärvade han Calais från England genom freden
i Cateau-Cambrésis. I F. hade redan under Frans
I reformationen börjat tränga in under påverkan
från Calvin i Genève och vann efter hand stor
anslutning. Under Frans II (1559—60), Karl
IX (1560—74) och Henrik III (1574—89)
rasade i F. en våldsam kamp mellan de reformerta
•el. hugenotterna* och katolikerna, där vid sidan
av den religiösa fanatismen på bägge håll snart
.starka politiska intressen gjorde sig gällande och
färgade kampen. På katolsk sida framträdde i
sht huset Guise som ledande, medan de
reformerta anfördes av olika medl. av huset Bourbon,
Anton av Navarra och Ludvig av Condé,
sedermera under Karl IX av Coligny. Mellan de båda
partierna sökte änkedrottningen Katarina av
Me-dici och kanslern L’Höpital spela en medlande
■SU 10. — 289 —
jo — Red. avsl. ’/i2 48.
roll och utnyttja deras kamp till kungamaktens
fördel. Hugenottkrigen, som voro invävda i de
bestående internationella motsättningarna, varade
med flera avbrott från 1562 till 1598 och fördes
med växlande framgång; 1570 erhöllo
hugenotterna genom religionsfreden i S:t Germain
betydande rättigheter, och Katarina närmade sig
Coligny, som sökte genomdriva, att F. började krig
mot Spanien; Katarina vägrade dock detta, och
då Henrik III syntes böjd för att följa Colignys
råd, slöt sig Katarina nu till Guiserna; 24/s 1572
följde ”Bartolomeinatten”* med dess blodbad på
hugenotterna, varvid Coligny omkom. Under
Henrik III kulminerade striderna, men de antogo nu
en alltmer politisk karaktär, särsk. som ett
moderat katolskt parti, ”politikerna”, lett av
konungens yngre bror Frans av Anjou, i regel gick
samman med hugenotterna under bourbonen
Henrik av Navarra mot Guiserna, vilka 1576
organiserade sina anhängare i den katolska ligan. Till
att börja med sökte Henrik III anknytning till
ligan, men då denna alltmer hävdade feodala
intressen och tvingade kronan till vittgående
eftergifter, slog han om, lät 1588 mörda Henrik
av Guise och förenade sig 1589 med Henrik av
Navarra, som efter Anjous död var närmast
arvs-berättigad till tronen. Då Henrik III s.å.
mördades, erkändes Henrik IV (1589—1610) endast
av protestanterna: ligan hyllade i stället hans
farbror ”Karl X” som konung. Emellertid vann
Henrik i det utbrytande kriget betydande
framgångar, och då han 1593 övergick till
katolicismen, erkändes han snart överallt i det krigströtta
F. Inbördeskriget upphörde, och det därmed
sammankopplade kriget med Spanien avslutades
1598 genom freden i Vervins. S.å. erhöllo
hugenotterna genom ediktet i Nantes vidsträckta
rättigheter i riket, vilka gjorde dem till en stat i
staten; sålunda anvisades bl.a. ett hundratal
städer, i vilka konungen hade en garnison under
befäl av hugenotter. Det lyckades Henrik med
biträde av skickliga ministrar, i främsta rummet
Sully, att upprätta F. ur det förfall det råkat i
genom de långa krigen; de feodala tendenser,
som stäckts genom dessa, lyckades han
visserligen ej definitivt bemästra, men de i grund
förstörda finanserna kommo åter i ordning, och
den franska handeln uppblomstrade, varjämte
grunden till F:s kolonialvälde lades i Canada. I
sin yttre politik understödde Henrik
protestantismen i kamp mot Spanien och det habsburgska
huset. Han stod just i begrepp att i förbund
med de tyska protestanterna börja kriget i
Tyskland, då han 1610 mördades.
1610—1715. Henrik IV:s död inledde en
svaghetsperiod för F. För den omyndige
Ludvig XIII (1610—43) förde änkedrottningen
Maria av Medici styrelsen. På ett återupptagande
av striden med Habsburg var ej att tänka, i
stället skedde ett närmande till Spanien. I det inre
fick stormännens självsvåld nytt spelrum;
provinsguvernörerna styrde självrådigt i sina
ämbetsområden, aristokratiska sammansvärjningar
avlöste varandra, den religiösa motsättningen gav
ånyo anledning till blodiga fejder. Varken den
13-årige konungens myndighetsförklaring 1614 el.
ständernas sammanträde s.å. — den sista före
— 290 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
