Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frankrike - Historia - 1610—1715 - 1715—89
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRANKRIKE
1789 — hjälpte. Styrelsen, som fördes av Marias
gunstling marskalk d’Ancre, var både utåt och
inåt svag; först sedan Ludvig 1624 överlämnat
styrelsen åt kardinal Richelieu ändrades allt. I
det inre förintade denne till att börja med
hu-genotternas politiska makt genom erövringen av
deras fasta stad La Rochelle 1628 men lät dem
behålla sin religionsfrihet; i det yttre återupptog
han, fast i början huvudsaki. med diplomatiens
vapen, kampen mot Habsburg, åstadkom genom
freden i Chierasco 1631 en för F. gynnsam
avslutning på mantuanska tronföljdskriget och
understödde i 30-åriga kriget Habsburgs
motståndare, särsk. Nederländerna och Sverige. Sedan
Richelieu slutl. lyckats besegra det inre
motståndet mot sin utrikespolitik — det utgick framför
allt från konungens moder och gemål — och
stärkt F :s försvarskrafter, ingrep han, för att
hindra Habsburgs fullständiga seger, även öppet
i kriget, från 1635 mot Spanien, från 1636 även
mot kejsaren. Kriget gick i början olyckligt, men
småningom vände sig bladet, till stoi del tack
vare Bernhard av Weimar och hans trupper, som
gått i fransk tjänst, men även genom Guébriants,
Condés och Turennes fältherreskicklighet.
Dessutom förstod Richelieu att skickligt utnyttja
missnöjet i spanska områden, under det att han
med kraft kuvade varje motstånd i F. De yttre
framgångarna hade dock köpts med usla
finanser, och för näringarnas upphjälpande hade föga
gjorts. Däremot hade kungamakten betydligt
stärkts, centralisationen ökats, högadelns öppna
trots brutits och parlamentets inflytande minskats.
De självrådiga provinsguvernörernas makt
krossade Richelieu genom att anförtro viktigare
förvaltningsärenden åt särskilda regeringsemissarier,
s.k. intendenter. Efter Richelieus och Ludvig
XIII:s död sattes dock de vunna resultaten både
utåt och inåt ånyo i fråga. Som förmyndare för
Ludvig XIV (1643—1715) fortsatte visserligen
änkedrottningen, el. rättare Mazarin, Richelieus
utrikespolitik, och i westfaliska freden, vari F.
erhöll största delen av Elsass, bärgades dess
första frukter. Men först kuvandet av fronden*
möjliggjorde utåt Spaniens förödmjukande i
py-reneiska freden*, som förskaffade F. Roussillon
och Artois, samt inåt kungamaktens seger.
Sedan Ludvig XIV efter Mazarins död 1661 själv
övertagit styrelsen, fick enväldet sin fullständiga
utformning. Allt berodde på konungen, som tog
sina tjänare huvudsaki. ur ämbetsadeln (la
nob-lesse de robe) och borgarklassen; den gamla
bördsadeln berövades all makt och förvandlades
till en av konungen helt beroende hovadel.
Finanserna förbättrades, näringslivet och flottan
utvecklades av Colbert, armén av Louvois,
diplomatien av Lionne och Torcy. Så blev F. ett
av Europas föregångsländer. Upphävandet av
nantesiska ediktet 1685 gav dock landets
näringsliv ett svårt sår och avlägsnade från F. dess
gamla bundsförvanter bland de protestantiska
makterna. Även den dyrbara hovhållningen tärde på
landets krafter. I F:s utrikespolitik korsades två
riktningar, den av Colbert företrädda
kolonialpolitiska, som ville grunda F:s övermakt på dess
ekonomiska supremati, och kontinentalpolitiken,
närmast avseende landutvidgning på Spaniens och
Tysklands bekostnad och med kejsarkronan
hägrande i bakgrunden, främst företrädd av Louvois.
Den förening av båda, som Ludvig försökte,
framkallade ett till slut övermäktigt motstånd. Till
att börja med hade han dock stor framgång,
förvärvade 1662 genom köp Dunkerque av England
och lyckades genom devolutionskriget* 1667—69
vinna bl.a. Lille; med kejsar Leopold avslöt han
1668 en traktat om Spaniens delning vid den
spansk-habsburgska dynastiens förutsedda
utslocknande. Däremot lyckades han ej förverkliga sin
plan att erövra Nederländerna 1672 men vann
dock i det stora koalitionskriget 1672—79 så stora
framgångar, att F. efter frederna i Nijmegen*,
vari det av Spanien erhöll Franche-Comté, stod
som Europas ledande makt och ostraffat kunde
genom de rättskränkande reunionerna*
ytterligare utvidga sitt välde, bl.a. med Strassburg. Men
redan pfalziska tronföljdskriget* betecknade en
tillbakagång, och i spanska tronföljdskriget* bröts
F:s övermakt fullständigt, om än freden blev
oväntat gynnsam. Även ekonomiskt hade landet
lidit svårt, och finanserna voro vid Ludvig XIV:s
död ej stort bättre än vid början av hans regering.
1 7 1 5—8 9. Parlaments- och
högadelsoppositionen, varinom ledningen nu var fast förankrad
inom ämbetsmannaklassen och de av denna
behärskade parlamenten, levde upp vid Ludvig
XIV:s död; den nye konungen Ludvig XV
(1715—74) var minderårig, och trots att Ludvig
XIV i sitt testamente insatt sin naturlige son
hertigen av Maine som förmyndare, tilltvang sig
den äldste prinsen av blodet Filip av Orléans
med Parisparlamentets stöd regentskapet under
den nye konungens minderårighet (1718—23);
någon brytning med det absolutistiska systemet
skedde ej, ty redan 1718 inträffade en ny
brytning mellan regenten och parlamentet, och de
decentralistiska makterna trängdes tillbaka.
Skotten J. Laws plan att genom inflationspolitik
sanera statens finanser misslyckades 1720.
Utrikespolitiskt följde F. sin traditionella antihabsburgska
linje, dock nu med nära anknytning till England
(se Dubois, Guillaume). Från mitten av
1720-talet inträdde en förbättring i näringslivet, som
under ministären Fleury (1726—43) leddes i sträng
colbertistisk anda. Utrikeshandeln, i sht
kolonialhandeln, gick starkt framåt. I Indien sökte
Dupleix 1741—54 grunda ett kolonialvälde;
handelsutbytet med de franska och spanska
kolonierna i Amerika stegrades. Även den franska
industrien, stödd på handelskapitalet och av
regeringen, gick framåt under 1700-talet. Denna
utveckling ledde till att Englands och F:s
ekonomiska intressen råkade i konflikt över hela
jordklotet. Dubois’ allianssystem med Fleurys
fredspolitik kunde icke upprätthållas. Från
1740-talet blev England F:s huvudfiende; 1756 slöt
F. förbund med sin gamla arvfiende Österrike.
Spänningen utlöstes i österrikiska
tronföljdskriget* och sjuårskriget*, genom vilka F. finansiellt
förblödde och dess världsvälde krossades.
På 1730-talet reste parlamentsoppositionen
huvudet. Att börja med gällde striden, som o. 1750
tilltog i skärpa, Unigenitusbullan, men sedan
parlamenten genomdrivit jesuitordens upphävande
1764, koncentrerade de sig helt på att bekämpa
— 291 —
— 292 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
