Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frankrike - Historia - 1715—89 - Franska revolutionens utbrott. Nationalförsamlingen 1789—91
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRANKRIKE
absolutismen, därvid användande sig av den
na-turrättsligt-borgerliga ideologien. Deras konstanta
sabotage mot enväldets reformförsök
underminerade dettas auktoritet. Från slutet av 1740-talet
sökte näml, absolutismens anhängare under
inflytande av upplysningsfilosofien och
fysiokratis-men stärka kungamaktens auktoritet; främst
riktades uppmärksamheten på finanserna. Machault
d’Arnouville, generalkontrollör 1745—54 genom
Mme de Pompadours inflytande, införde en
tju-gonde-penning-skatt på all inkomst, oberoende av
privilegierna. Choiseuls reformer inom
administration, här och flotta stärkte kungamakten; efter
hans fall 1770 kunde Maupeou s.å. upplösa
Parisparlamentet och bryta
parlamentsoppositio-nen. — Denna kom emellertid vid Ludvig
XVLs trontillträde 1774 åter till inflytande:
Parisparlamentet återupprättades. En mera ivrig
än planmässig reformperiod i den upplysta
despotismens anda började. Ett försök till
decentra-lisation gjordes genom att på prov inrätta
provinsförsamlingar, för en tid frigavs
spannmåls-handeln, en liberal handelstraktat avslöts med
England 1786, livegenskapen på de kungl.
domänerna avskaffades, och en mängd partiella
reformer i fysiokratisk anda genomfördes. Men
generalkontrollörerna Turgot (1774—76), Necker
(1778—81) och Calonne (1783—87), som efter
varandra företrädde reformarbetet, saknade alla
stödet av en fast och målmedveten kunglig vilja,
och alltjämt försämrades det statsfinansiella läget,
särsk. till följd av F:s deltagande i det
nordamerikanska kriget 1778—83, medan parlamentens
opposition tillväxte. För att bryta udden av
denna och radikalt påskynda reformarbetet lät
Calonne 1787 inkalla en notabelförsamling.
Denna ställde sig visserligen rätt välvillig till
Ca-lonnes reformprojekt men riktade samtidigt en
så skarp kritik mot hans finanspolitik, att
konungen lät honom falla och utnämnde
oppositionens främste talesman bland notablerna,
Lo-ménie de Brienne, till generalkontrollör. Men
denne lyckades ej få notabelförsamlingen med
sig utan måste vända sig till parlamentet för att
få reformprojekten antagna. Detta gick med på
spannmålshandelns definitiva frigivande och
inrättandet av provinsförsamlingar, vari de
oprivi-ligerade (”tredje ståndet”) voro lika talrikt
representerade som adel och präster tillsammans.
Men den fysiokratiska skattereformen, en skatt
på all jordegendom, nödvändig för
statsfinansernas räddande, strandade på parlamentets
motstånd. När Brienne med maktbud sökte inskrida
mot parlamentet, bröt en storm av ovilja lös
mot regeringen; samtidigt stegrades motsättningen
mellan stånden och gjorde sig med skärpa
gällande i de nyupprättade provinsförsamlingarna.
Och alltjämt hotade statsbankrutt. Den politiska
agitationen tilltog, och i aug. 1788 tillmötesgick
Brienne det allmänna kravet på ett möte av
generalständerna; de sammankallades till Vs 1789.
Mot parlamentets och notabelförsamlingens beslut
gåvos generalständerna genom ett edikt av
regeringen, som trycktes hårt av en hotande
statsbankrutt, samma sammansättning som
provinsförsamlingarna. Valen ägde rum våren 1789, under
livlig agitation från reformvännerna. Sporadiska
upplopp förekommo runtom i landet på gr. av
missväxt och arbetslöshet.
Franska revolutionens utbrott.
Nationalförsamlingen 178 9—9 1.
Generalständerna samlades 5/s 1789. De två privilegierade
stånden hade i allm. en mera konservativ
karaktär, det tredje ståndets representanter — oftast
advokater — voro lika många som adelns och
prästerskapets tillsammans; de hade en mera
radikal inställning, överallt hade man dock klar
blick för nödvändigheten av reformer. I sht
tredje ståndet betraktade sig som kallat att
genomföra en helt ny samfundsordning i enlighet
med upplysningsfilosofiens lärosatser. Nästan
omedelbart utbröt en konstitutionell konflikt, det
tredje ståndet krävde omröstning per capita, under
det att adel och prästerskap höllo omröstning
efter stånd. Det tredje ståndet konstituerade sig
17/e som nationalförsamling och förklarade, att
alla de bestående skatterna voro lagstridiga och
att dess samtycke krävdes för all beskattning.
Härigenom drevs Ludvig XVI över på de
privilegierade ståndens sida; han utsatte dagen för
ett möte samt stängde intill dess de olika
ständernas samlingslokaler. Tredje ståndets medl.
samlades då i ett bollhus i Versailles, där de 2%
avlade den berömda eden att icke åtskiljas,
förrän de givit F. en författning (se Bollhuset). När
23/6 det kungl. mötet ägde rum och konungen
befallde de tre stånden att överlägga och besluta
vart för sig, nekade tredje ståndet att lyda.
Konungen föll till föga, och adel och präster måste
förena sig med tredje ståndet. Det var
uppenbart, att kungamakten saknade förmåga att leda
utvecklingen. I dess ställe trädde en ny
maktfaktor fram i Paris’ befolkning. Vintern 1788/89
hade varit hård, och livsmedelspriserna hade
stigit. Hungerkravaller hade tidigare förekommit,
och när Ludvig XVI under påverkan av
hovpartiet lät kalla trupper till Versailles samt n/7
avskedade Necker, som 1788 ånyo blivit
generalkontrollör som efterträdare till Brienne, lyckades
radikala uppviglare förmå Paris’ befolkning
till resning. Pöbeln vände sig mot Bastiljen,
som 14/7 intogs under vilt mördande, under det
att tredje ståndets elektorsförsamling för Paris
begagnade sig av upproret för att tillskansa sig
makten över stadens lokala förvaltning. I
spetsen för ”Kommunen” sattes Bailly, under det att
La Fayette blev chef för ett nyorganiserat
nationalgarde.
Paris’ resning 14A blev av stor betydelse.
Ludvig XVI föll åter till föga, emigrationen började
(se Emigrant, sp. 559), under det att landet runt
städerna följde Paris’ exempel och
demokratiserade sin styrelse samt bondeuppror, riktade mot
de adliga godsägarna, utbröto: slotten
uppbrändes och godsägarna mördades. Det var under
intryck härav, som nationalförsamlingen 4/s
enhälligt vidtog beslutet, att alla privilegier skulle
avskaffas. Ej långt därefter antogs förklaringen
om människans rättigheter, ett för revolutionens
F. typiskt aktstycke. I allmänna principer
föregrep förklaringen den författning, som man enats
om att utarbeta. Under de därefter följ,
förhandlingarna om denna uppstodo misshälligheter, och
under intryck härav kom 5/io en ny resning av
— 293 —
— 294 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
