Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frankrike - Historia - Franska revolutionens utbrott. Nationalförsamlingen 1789—91 - Lagstiftande församlingen 1791—92 - Nationalkonventet 1792—95
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRANKRIKE
staden Paris till stånd. Ett tåg till Versailles
tvingade Ludvig XVI att förlägga sin bostad till
Paris. Även nationalförsamlingen, där vänstern
under Barnave och bröderna Lameth alltmer fick
övervikt över centern under Bailly och Sieyès
samt en radikal grupp kring Robespierre gjorde
sig alltmer märkbar, flyttade dit. Här fattade
den 1789—91 en rad märkliga beslut: F:s
organisation i departement genomfördes, rättsväsendet
förenklades, skatterna fördelades enl. nya
principer, åtgärder, som upphävde de tidigare banden
på näringslivet, vidtogos. I sht betydelsefull var
den nyordning av F:s kyrka, som genomfördes
och genom vilken 1516 års konkordat med
påvestolen upphävdes. Dess gods indrogos, och den
ställdes i starkt beroende av stat och folk. Alla
präster skulle gå ed på dessa beslut. Ett stort
antal präster vägrade emellertid detta; de avsattes
men fortsatte ofta att utöva sitt ämbete under
befolkningens sympatier. Stora delar av F:s
folk vände sig på grund härav bort från
revolutionen, och Ludvig XVI blev alltmera fientligt
stämd mot denna. Planen mognade hos honom
att med våld söka nedslå revolutionen. Det första
steget skulle vara den kungl. familjens flykt till
en gränsfästning, och 21/e 1791 gjordes det
misslyckade flyktförsöket (se Varennes).
Nationalförsamlingen suspenderade nu konungen från hans
myndighet, folkstämningen vände sig mot honom,
och den radikala agitationen, som florerat i olika
klubbar — främst jakobinernas och
cordelierer-nas —, tilltog i styrka och radikaliserades än mer.
Tanken på en republik, hittills endast omfattad
av ett ringa fåtal ytterlighetsmän, utbredde sig.
Detta medförde dock en omedelbar reaktion: de
moderatare elementen bildade i feuillantklubben
en egen organisation, och när Ludvig Wo avlade
eden på den nu färdiga författningen av 1791,
syntes freden återställd.
Lagstiftande församlingen 1791—
92. I enlighet med ett nationalförsamlingens
beslut voro dess medl. uteslutna från den
lagstiftande församling, som efter den nya författningen
valts genom en utsträckt men ej allmän rösträtt
och V10 1791 samlades i Paris. Den stod långt
till vänster om nationalförsamlingen; högern och
centern i lagstiftande församlingen voro
anhängarna till den bestående författningen; de
dominerade väl församlingen, men i sht centern var
ytterst mottaglig för påverkningar från den
mäktiga vänstern; inom denna utgjorde en grupp
under Brissot kärnan till den senare gironden*,
under det att en ytterligt gående grupp, som
sedermera blev det jakobinska partiet, lät sig styras
av Robespierre, Danton och Marat. Lagstiftande
församlingen såg som sitt mål framför allt att
trygga revolutionens verk; drakoniska lagförslag
i denna riktning möttes med motstånd från
konungen, och klyftan mellan honom och folket
ökades. Det ytterligt oförsiktiga språk, som
emigranterna och även det till en början för franska
revolutionen täml. ointresserade utlandet förde,
framkallade farhågor för hämnd från dessas sida
och underlättade girondens agitation för krig;
denna grupp eftersträvade att skaffa F. naturliga
gränser och ansåg F. kallat att i
revolutionsidéer-nas tecken pånyttföda världen. Utvecklingen gick
mot krig, Ludvig tog en ministär av girondister
och lät i april 1792 föreslå lagstiftande
församlingen att förklara krig mot Österrike. Denna
biföll förslaget, själv hoppades Ludvig, som låg
i hemliga underhandlingar med utlandet, att kriget
skulle medföra ett återvinnande av kungamaktens
forna ställning. Till en början gick kriget (jfr
Revolutionskrigen) högst olyckligt för F., och en
panikstämning utbredde sig över landet, i sht i
Paris. Den tog sig uttryck i olika upplopp, det
viktigaste 10/8 slutade med att lagstiftande
församlingen såg sig föranlåten att suspendera konungen
och inkalla ett nationalkonvent. Nya
underrättelser om nederlag för de franska vapnen
framkallade de ohyggliga septembermorden. Men
utlandets segrar fingo även som följd, att rekryter i
massor anmälde sig till krigstjänst. Inom kort
hade också åtskilliga segrar vunnits.
Nationalkonventet 1792—95. 20/9 1792
sammanträdde konventet (convention nationale),
som omedelbart införde republiken. Men därmed
var det slut med enigheten. Gironden var här
höger, berget* el. jakobinerna voro vänstern,
under det att ”slätten”, ”träsket”*, som utgjorde
flertalet, var en oorganiserad mellangrupp utan
målmedveten vilja. Några större principiella
motsättningar funnos knappast mellan partierna, men
gironden var i allm. mindre böjd för inre
kraftåtgärder och motsatte sig den starka koncentration
av regeringsmakten, som berget med sitt fasta
grepp över Paris’ befolkning och kommun var
talesman för. En kraftmätning mellan partierna
blev processen mot Ludvig XVI; den ändades i
överensstämmelse med bergets önskan med
konungens dödsdom, verkställd 21/i 1793. För de
sprängämnen, som inom och utom F. hopat sig,
blev denna brutala åtgärd en tändande gnista. Nya
stater, bl.a. England, sällade sig till F:s
fiender, och i Vendée utbröt öppet uppror. Härens
överbefälhavare Dumouriez lämnade sin post; de
vunna militära framgångarna blevo om intet, och
F. var åter hotat. Konventet lät företa ett antal
extraordinära åtgärder, tillsatte en s.k.
revolutions-domstol (tribunalet); den utövande myndigheten
koncentrerades hos ett välfärdsutskott. De inre
striderna mellan gironden och berget bragtes till
slut genom ett uppror 31/s—2/e, som förmådde
konventet att besluta de viktigare girondisternas
fängslande. Den ”federalistiska” resning, som till
girondens förmån utbröt runt om i provinserna,
kuvades. Som ett medel att lugna landet
utfärdades den ultrademokratiska författningen av 1793.
Makten var nu samlad i välfärdsutskottets hand;
dess ledande man blev, sedan Danton fallit
igenom, Robespierre. Upproret i Vendée och det
dåliga militära läget fortforo. För att råda bot härpå
företogos massutskrivningar till hären, under det
att i det inre ”skräckväldet” etablerades.
Styrelsesättet förtjänar i dubbel bemärkelse denna
benämning; de styrande injagade en sådan skräck
hos motståndarna, att dessa intet vågade företa,
men själva voro de tydligen även behärskade av
en panikartad skräckstämning och en fruktan för
att allt skulle gå sönder. På annat sätt låta sig
knappast de vidtagna åtgärderna förklaras;
tvångsåtgärder av olika slag vidtogos, tusentals
dödsdomar fälldes, vilka riktade sig icke endast mot
— 295 —
— 296 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
