Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frankrike - Historia - Nationalkonventet 1792—95 - Direktoriet 1795—99 - Konsulatet och kejsardömet 1799—1815
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRANKRIKE
revolutionens föregivna fiender utan även mot
sådana dess anhängare, som intogo en mot
Robes-pierre, nu nästan diktator, avvikande hållning.
De ytterligtgående hébertisterna (se Hébert, J. R.),
som samlats i cordelierernas klubb och nu helt
kontrollerade Pariskommunen, avrättades i mars
1794, Danton och hans anhängare, vilka efter
Ven-déeupprorets kuvande och en rad yttre segrar
önskade återgång till normala förhållanden, i april
s.å. Den mening, som Danton gjort sig till
talesman för, arbetade sig dock framåt, och redan i
juli (se Thermidor) föll Robespierre för en
koalition av motståndare till höger och vänster och
måste dela lott med sina många offer.
Direktoriet 179 5—9 9. Thermidor är
vändpunkten i franska revolutionen; skräckväldet
likviderades, Paris’ kommunråd, som redan vid
hébertisternas fall sett sitt inflytande minskat,
suspenderades. De radikala thermidoristerna, som nu
önskade sätta 1793 års författning i kraft, trängdes
undan. Utvecklingen gick över krossade
jakobin-uppror och deportationer av terrorister samt beslut
sådana som det om skilsmässa mellan stat och
kyrka tydligt mot reaktion. I landsorten huserade
rojalistiska band (”det vita skräckväldet”), och
även i Paris gjorde sig rojalistiska tänkesätt
gällande. Situationens herrar förblevo dock de
moderata thermidoristerna, detta så mycket mer som
F. kunde inregistrera militära och utrikespolitiska
fördelar (freder med Preussen, Spanien och
Holland 1795). Det besuttna borgerskapet hade
sålunda framgått som segrare; det satte sin prägel
på den 1795 antagna författningen (se
Direktorial-författningen), som lämnade verkställande makten
åt ett direktorium på 5 personer. Dettas ledande
man blev Barras. De svåra vanskligheter av olika
slag, som denne mötte i det inre, förmådde han
dock ej övervinna. Statsfinanserna befunno sig i
sämsta tänkbara skick, och en statsbankrutt
företogs. I sin yttre politik kunde direktoriet väl till
att börja med inregistrera flera militära och
diplomatiska segrar (freden med Österrike 1797), men
då andra koalitionen 1798 började krig
med F., inleddes detta med stora förluster. Slutl.
förmådde de styrande ej helt bli herrar över de
rojalistiska upproren, och deras förhållande till
representationen samt slitningar mellan direktorerna
ledde till upprepade kupper (se Fructidor och
Floréal); endast med militärens hjälp lyckades
Barras hävda sin ställning.
Så var militärdiktaturen faktiskt förberedd under
direktoriet, när general N. Bonaparte i okt. 1799
hemvände till F., besluten att kullkasta det
bestående styrelseskicket, samt i nov. s.å.
genomförde sin statskupp (se Brumaire).
Konsulatet och kejsardömet 179 9—
1815. Förgäves hoppades rojalisterna, att
Bonaparte skulle återställa bourbonernas kungadöme.
Jämte Sieyès utarbetade han i dec. 1799 en ny
författning, enl. vilken ledningen av politik,
krigsmakt och finanser och sålunda hela den verkliga
makten lämnades åt en för 10 år utsedd förste
konsul. Att Bonaparte erhöll denna post var
självklart; förvaltningen centraliserades ytterligare,
sam-färdslederna förbättrades, i jan. 1800 inrättades F:s
bank, som finansiellt stödde regeringen, en ny
civillag (Code Napoléon) utarbetades. Så befäste
och utvecklade militärdiktaturen de Sociala resultat,
som franska revolutionen givit. Men den visade
även förmåga att avsluta revolutionen: många
emigranter erhöllo rättighet att återvända till F.,
och 15/t 1801 avslöt Bonaparte ett i gallikansk anda
gående konkordat med påven Pius VII, vilket
försonade revolutionens F. med den katolska kyrkan
och befäste det inre lugnet. Glänsande segrar
över fienderna (Marengo, Hohenlinden) avlägsnade
den sista faran för F. och resulterade i fredsslut,
med Österrike 1801, med England 1802.
Bona-partes maktställning befästes och utökades genom
en författningsändring, och s.å. lät han genom
folkomröstning utnämna sig till konsul på livstid.
Efter ett nytt referendum upphöjdes han 18/s 1804
som Napoleon I till fransmännens ärftlige
kejsare, varpå han V12 i Pius VH:s närvaro själv
krönte sig. Cisalpinska republiken förvandlades till
ett kungarike Italien. Redan 1803 hade emellertid
krig åter utbrutit med England, närmast på gr.
av koloniala angelägenheter. Till F:s
motståndare sällade sig Ryssland, Österrike och
Sverige (tredje koalitionen). Napoleons
seger vid Austerlitz V12 1805 tvang Österrike till
freden i Pressburg, där Venetien och Dalmatien
avträddes till Italien och områden i Tyskland till
med F. förbundna tyska stater. Av sådana bildade
Napoleon 12A 1806 Rhenförbundet*, vilket erkände
honom som sin skyddsherre; en följd blev det
gamla Tyska rikets upplösning. Fjärde
koalitionen (Preussen, England, Ryssland och
Sverige) sprängdes genom Napoleons segrar vid
Jena och Auerstädt 1806, Preussisch Eylau och
Tilsit 1807; av de områden Preussen avträdde i
freden i Tilsit ”A 1807 bildade Napoleon bl.a.
kungariket Westfalen*, som han lämnade åt sin
bror Jéröme, under det att Ryssland slöt förbund
med F. och för egen del anslöt sig till och lovade
tvinga även Sverige att gå med på
kontinentalsystemet*. Detta hade Napoleon 21/n 1806
proklamerat för att bringa sin förnämste och efter
frederna i Tilsit ende mera betydelsefulle fiende på
knä: fastlandet skulle spärras för Englands handel.
När Österrike 1809 för fjärde gången reste sig
mot F., måste det efter nederlaget vid Wagram
gå med på de hårda bestämmelserna i freden i
Wien 14/io 1809 och avträda v. Galizien, Salzburg
och Illyrien. Napoleon stod nu på höjden av makt:
Holland samt Tysklands nordsjökust indrogos
direkt under F., som jämväl omfattade Illyrien.
Själv styrde Napoleon n. Italien; lydstater till
honom voro bl.a. Spanien, Portugal, Neapel,
Westfalen, Polen. En folkresning i Spanien hade dock
från 1808 förorsakat honom åtskilliga
vanskligheter, icke minst på gr. av det understöd, som
F:s ende fiende England framgångsrikt lämnade.
Men faran för Napoleon blev allvarlig först sedan
Ryssland ånyo sällat sig till hans fiender. Väl
framträngde han med ”la grande armée” ända till
Moskva, men Moskvas av ryssarna anlagda brand
tvingade honom till återtåg (okt. 1812), varvid
hären i stor utsträckning dukade under. Runt om
reste sig nu Napoleons många fiender bland
Tysklands furstar, understödda av mäktiga nationella
rörelser. I slaget vid Leipzig (16/io—18/io 1813)
ledo fransmännen nederlag mot de allierade, vilkas
härar förföljde dem in i det inre av F. Avsatt
— 297 —
— 298 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
