Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frankrike - Historia - Konsulatet och kejsardömet 1799—1815 - Restauratoinen 1815—30 - Julimonarkien 1830—48
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRANKRIKE
av senaten abdikerade Napoleon 1814 och
erhöll ön Elba som furstendöme, under det att på
de allierades initiativ Ludvig XVI:s broder
Ludvig XVIII upphöjdes på F:s tron och F. i första
freden i Paris (3% 1814) erhöll sina gamla
gränser med vissa förbättringar. En oktrojerad
karta av d.å. gav F. en rätt liberal författning men
kunde ej hindra, att av inre- och utrikespolitiska
skäl missnöje utbredde sig i landet, och när
Napoleon Vs 1815 landsteg i s. F., anslöt sig med
stor hastighet hela landet åter till kejsardömet.
Bourbonerna måste fly, de hundra
dagarnas* herravälde började men erhöll ett brått slut
genom Napoleons nederlag 18/a 1815 vid Waterloo.
Förgäves sökte Napoleon rädda kejsardömet
genom abdikation till förmån för sin son ”Napoleon
II”; bourbonerna återvände, Ludvig XVIII
hyllades ånyo och måste genom andra freden i Paris
(2% 1815) bekväma sig till ytterligare
landavträdelser, bl.a. Saarområdet. Se vidare Napoleon I
och Revolutionskrigen.
Restaurationen 1815—30. När Ludvig
XVIII efter de hundra dagarna återvände till
F., var han alltjämt besluten att föra en
försoningens politik. 1814 års konstitution med sitt
enl. engelskt mönster etablerade tvåkammarsystem
förblev i kraft, och regeringschefer blevo A. de
Richelieu (1815—17, 1820—21), A. Dessolle (1818
—-19) och É. Decazes (1819—20), vilka alla hyste
moderata åsikter. Gentemot dem riktade de
ultra-rojalistiska kretsarna, ultras, som helt behärskade
den 1815 valda deputeradekammaren (la chambre
introuvablé), häftiga angrepp. T.v. blevo dessa
utan framgång, och 1816 lät regeringen företa
nyval, vilka gåvo de moderata makten även i
representationen. Men ultras ansågos ha
framtiden för sig, då tronföljaren, Ludvig XVIII:s
broder, greven av Artois, helt var deras man.
Ä andra sidan bekämpades regeringen av den
liberala vänstern (J. Laffitte, P. P.
Casimir-Pé-rier), medan innanför de moderatas led en
fraktion, de doktrinära (F. Guizot, V. de Broglie),
började inta en mot regeringen kritisk hållning.
Utanför representationen begynte republikanska och
bonapartistiska strömningar att framträda, och 1820
föll Artois’ son, hertigen av Berry, offer för ett
politiskt attentat. Detta gav ultras vind i seglen,
en ny vallag genomfördes, som ytterligare ökade
de högre inkomsttagarnas redan stora inflytande på
deputeradekammarens sammansättning, 1821 vunno
ultras majoritet, och ur deras led togs den nya
ministären J. de Villèle (1822—28). Pressfriheten
inskränktes, och F., som 1818 utrymts av de
allierades trupper och upptagits i det europeiska
stor-maktsförbundet, intervenerade 1823 i den spanska
revolutionen. Detta gav anledning till ökad
revolutionär propaganda; hemliga sällskap (la
Char-bonnerie) bildades, oroligheter förekommo. T.v.
sutto dock ultras säkert i sadeln, och deras makt
befästes, när Artois som Karl X (1824—30)
besteg tronen. En serie lagar i reaktionär anda
genomfördes, vilka stärkte oppositionen både inom
och utom deputeradekammaren, och nyval 1827
gåvo oppositionen majoritet. Ett försök av Karl
X att genom ministären J. B. de Martignac (1828
—29) regera konstitutionellt misslyckades, 1829
utnämndes den reaktionära kampregeringen J.
A. de Polignac. Förgäves sökte denna genom
den segerrikt påbörjade ockupationen av
Algeriet avleda det växande missnöjet;
deputeradekammaren antog ett misstroendevotum mot
Polignac, som denne besvarade med upplösning.
När nyvalen stärkte oppositionens ställning, lät
Polignac utfärda de s.k.
juliordonnanser-n a, vilka inskränkte pressfriheten, ändrade
vallagen och ånyo upplöste kammaren. Åtgärderna
mottogos med våldsam indignation, och de
republikanska elementen i Paris, studenter och
arbetare, grepo till vapen och tillkämpade sig i
blodiga gatustrider 27/t—29/? 1830 herraväldet i
huvudstaden (julirevolutionen). I denna
situation ingrep den parlamentariska oppositionen,
de doktrinäras och liberalernas ledare; Ludvig Filip
av Orléans, som sedan länge haft goda förbindelser
med dem, valdes till F:s generallöjtnant, en
ordning, som även upprorsmännen accepterade.
Förgäves sökte å ena sidan Karl X rädda kronan
åt sin ätt genom att abdikera till förmån för sin
sonson, hertigen av Bordeaux, och å andra sidan
republikanerna genomdriva en mer radikal
omgestaltning av författningen. De borgerliga elementen
behöllo ledningen, Ludvig Filip (1830—48)
kallades till tronen som ”fransmännens konung”,
och en mindre väsentlig författningsreform i liberal
anda genomfördes.
Julimonarkien 183 o—4 8. Julirevolutionen
hade vunnits huvudsaki. till följd av
Paris-arbetarnas ingripanden i striderna, men den
utnyttjades av borgerskapet, som under ”borgarkungen”
Ludvig Filips regering hade en gyllene tid. I
ekonomiskt avseende gick det starkt fram, då
industrien utvecklades under skydd av tullar och
stora förmögenheter samlades. Politiskt
dominerade borgarklassen de under julimonarkiens förra
del snabbt växlande ministärerna samt de olika
fraktioner, vari inom kort deputeradekammarens
orléanistiska majoritet splittrades: högercentern el.
motståndspartiet (Guizot, de Broglie,
Casimir-Pé-rier), vänstercentern (A. Thiers), framstegspartiet
el. dynastiska vänstern (Laffitte, O. Barrot). Men
i parlamentets ytterflyglar och utanför detsamma
hade Ludvig Filips regering att bekämpa flera klart
oppositionella riktningar, legitimister, bonapartister
och republikaner, som gång på gång sökte störta
regimen. 1832 gjorde sålunda hertiginnan av Berry
ett misslyckat försök att resa Vendée till förmån
för sin son, 1836 och 1840 gjorde bonapartisternas
nye pretendent Ludvig Napoleon halsstarriga
kuppförsök i Strasbourg och Boulogne —
bonapartis-men var stadd i mäktig växt under julimonarkien.
Allvarligast var dock faran från det demokratiska
och republikanska lägret. Hit hörde flera ledande
tänkare och förf.: Louis Blanc, A. Lamartine,
La-mennais, Michelet, Sue, Tocqueville. Dessa
radikala kretsar, vilkas främste, rent politiske representant
var A. A. Ledru-Rollin, hade särskild betydelse till
följd av sina förbindelser med och sitt inflytande
över arbetarklassen. Dennas självkänsla hade till
följd av dess insatser i 1830 års revolution växt, men
dess sociala förhållanden voro miserabla. Under
julimonarkien vanns den alltmer för Louis Blancs
socialistiska propaganda; redan under Ludvig
Filips första regeringsår gav det starka sociala
missnöjet anledning till åtskilliga arbetaroroligheter.
— 299 —
— 300 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
