Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frankrike - Besittningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRANKRIKE
Frankrikes besittningars areal och folkmängd.
Besittning m.m. Areal i km2 Folkmängd Ar
I Afrika:
Algeriet ................. 2,204,864 8,488,000 1947
Tunisien ................... 155,830 2,608,313 1936
Franska Marocko ............ 398,627 o. 8,500,000 1947
Franska Västafrika ...... 4,701,575 15,996,000 1945
Franska Ekvatorialafrika 2,487,000 4,128,000 1946
Madagaskar med under-
lydande1) ................... 638,000 o. 3,850,000 1946
Réunion ..................... 2,511 242,343 1946
Komorerna .................... 2,050 158,000 1946
Franska Somaliland .......... 23,500 44,800 1946
Kamerun .................. o. 422,000 2,819,981 1946
T°g° ........................ 56,500 739,000 1936
I Asien:
Franska Indien ................. 508 346,150 1946
Indonesiska federationen .. 740,400 26,643,000 1943
I Amerika:
S:t-Pierre och Miquelon .. 240 4,454 1045
Guadeloupe med underly-
dande .......................... 1,780 271,262 1946
Martinique ................... i,I06 261,595 1946
Franska Guayana ............. 88,240 28,537 1946
I Oceanien:
Nya Kaledonien med
underlydande .................. 24,500 o. 80,000 1947
Franska Oceanien ............. 3,940 55,734 1946
Nya Hebriderna .......... 14,700 49,000 1947
*) Adélie land i Antarktis ej medräknat i arealsiffran.
med tiden erhöll en visserligen fåtalig befolkning
av franska kolonister. Av betydelse för den
franska kolonisationen blev Mississippi-mynningen,
sedan den vid 1600-talets slut nåtts av La Salle
norrifrån efter en färd på Mississippi. Det
franska intresset för Mississippi-mynningen var
desto större, som fransmännen under 1600-talet
vunnit besittningar i Karibiska havet i Västindien,
främst Martinique, Guadeloupe och v. Haiti, samt
vidare Cayenne i Guayana. En stödjepunkt för
de franska besittningarna i Karibiska havet och
en utgångspunkt för penetreringen av
Nordamerikas inre blev det 1717 vid Mississippis mynning
grundade New Orleans, huvudstad i kolonien
Louisiana. Under de följ, årtiondena gynnade de
franska statsmakterna systematiskt bosättning i
Louisiana, och o. 1750 ägde F. i Nordamerika
ett välde, som täckte hela kontinentens inre,
österut var avstängt från Atlanten av engelska
kolonier och hade utfartsvägar mot havet endast
vid mynningarna av S:t Lawrence och Mississippi
(se bikarta vid sp. 1124). Hela detta oerhörda
område måste F. efter sjuårskriget 1763 avstå
till England och Spanien. 1800 återvann F. härav
Louisiana v. om Mississippi men sålde det redan
1803 till USA. Då F. vid ung. samma tid
förlorade kontrollen över sina kolonier på Haiti,
återstod — och återstår — av dess en gång så
betydande välde i Amerika endast besittningarna
i Västindien och Franska Guayana samt de
obetydliga öarna S:t Pierre och Miquelon utanför
Newfoundland.
Det franska kolonialväldet i Indien var ett
verk av franska ostindiska handelskompanier,
grundade under 1600-talets förra del och
sammanslagna 1719. Dessa förvärvade under 1600-talets senare
del som stödjepunkter för handeln bl.a. städerna
Pondichéry och Chandernagor. På 1740- och
1750-talen sökte kompaniets styresman Dupleix
uppbygga ett verkligt imperium i Indien samt
upprättade franskt protektorat över
Koromandel-kusten och delar av Dekkan. Men fransmännen
kunde lika litet i Indien som i Nordamerika hävda
sig mot engelsmännen, och under sjuårskriget
berövade dessa F. dess välde i Indien och
återlämnade i freden 1763 endast några städer, bl.a.
Pondichéry och Chandernagor, som alltjämt äro
i fransk besittning. Av långt senare datum är
det franska väldet i Bortre Indien. Sedan
1780-talet hade fransmännen ett visst inflytande i
Annam, men besittningar här fick F. först, då
det 1862 förvärvade Kochinkina och 1863
etablerade protektorat över Kambodja. Till dessa
fogades Tongking 1884, hela Annam 1886 och Laos
1893. Dessa besittningar fingo som Franska
Indokina 1887 enhetlig styrelse. Dit hörde också det
1898 av Kina arrenderade Kuang-chou-wan, som
återställdes 1945. I samband med dessa kolonier
böra F:s vid 1800-talets mitt vunna besittningar
i Stilla havets övärld nämnas, Nya Kaledonien
och Franska Oceanien; Nya Hebriderna utgöra
ett franskt-engelskt condominium.
Medan de franska kolonialväldena i Amerika
och Indien äro samtida med F:s politiska
övermakt i Europa och gingo under redan på
1700-talet, är F:s imperium i Afrika uppbyggt
under 1800-talet och står alltjämt i flor. Sedan
1600-talets förra del ägde F. där vissa kolonier
och höghetsanspråk. Men effektiv var den
franska kontrollen endast över mynningen av floden
Senegal och över ön Réunion, som 1635, resp.
1643 blevo franska kolonier, ön Mauritius, som
fransmännen ockuperade 1712, avträddes 1814
till England. Under 1800-talets förra del började
på allvar den franska kolonisationen i Afrika.
1830 intog en fransk styrka Alger; långsamt
men säkert utvidgades det franska väldet över
hela Algeriet, som därefter blev en utgångspunkt
för fortsatt fransk expansion. En annan
utgångspunkt härför var den lilla kolonien vid
Senegal, som alltifrån 1815 systematiskt
gynnades i syfte att skapa en sammanhängande
besittning, omfattande floderna Senegals och
Nigers områden. Från 1840-talet anlades franska
stödjepunkter i Guinea, den sydligaste nära
Kongoflodens mynning (hamnen Gabon). Från
dessa och andra punkter utbredde fransmännen
sitt välde utmed kusterna och in i landet, särsk.
under slutet av 1870-talet och under följ,
årtionde, då Afrikas uppdelning mellan Europas
makter snabbt ägde rum. F., vars ledande
kolonialpolitiker var Ferry, förvandlade Tunisien
1881, Madagaskar 1885 till protektorat; från
Kongo i s. långt förbi Senegalfloden i n. lågo
många franska besittningar vid Atlanten,
omväxlande med besittningar, tillhörande
rivaliserande makter (se karta vid Afrika, sp. 288). De
många tvistefrågorna löstes genom fredliga
överenskommelser. Svårast var Fashoda-konflikten
med England (se Fashoda), som uppstod, då
fransmännen, som i ö. Afrika endast ägde
kolonien Franska Somaliland (första förvärv där
1862, ockupation 1885), från Kongo trängde
österut till övre Nilen och sökte sätta sig fast
där. England tvingade 1898 F. att ge vika men
— 331 —
— 332 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
