Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frankrike - Litteratur - 1789—1890
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRANKRIKE
konst en bestående insats, framför allt inom
lyriken. Vid hans sida stodo här den stolte,
desillusionerade Alfred de Vigny (1797—1863) och
passionens diktare, dandyn-bohemen Alfred de
M u s s e t (1810—57). — Dramat förnyades i
anslutning till Shakespeare och blev hos Hugo till
en lyrisk-retorisk melodram med blandning av
tragiska och komiska (groteska) element.
Uppförandet av hans ”Hernani” (1830) anses markera
romantikens avgörande seger över klassicismen.
Mindre buller stod kring Mussets av behagfullhet
och kvickhet präglade ”proverber”, själva
kvintessensen av det romantiska dramat. — Av stor
betydelse för den följ, utvecklingen blev
romantikens prosaepik, prismaliknande i fråga om
färgstyrka och mångsidighet. Den historiska romanen,
Walter Scotts skapelse, infördes i F. av Vigny
(”Cinq-Mars”) och utvecklades i olika riktningar
avProsper Mérimée (1803—70) och Hugo
(”Notre-Dame de Paris”); i detta sammanhang må
ej förglömmas de egentliga historieskrivarna,
Cha-teaubriand, Augustin Thierry (1795—1856)
och J u 1 e s Michel et (1798—1874). Genom att
med den historiska romanens teknik skildra
samtida förhållanden lade Honoré de Balzac
(1799—1850) i jättecykeln ”La comédie humaine”
grunden till den borgerliga samhälls- och
sederomanen. Hans verk utgör, jämte George Sands
(eg. Aurore Dudevant; 1804—76)
bondeskildringar och sociala tendensromaner,
övergången till realismen. På en ensam tunn linje,
utanför de nämnda romangenrerna med deras
påträngande lokal- och tidsfärg, löper den
renodlade subjektivismen, arvet från Rousseaus
”Confessions” och Goethes ”Werther”, över
Cha-teaubriands ”René” genom 1800-talets litteratur;
Benjamin Constant (1767—1830) och
Musset (”Confession d’un enfant du siècle”) voro
etapper på vägen. Henri Beyle, pseud.
Sten dh al (1783—1842), som förmådde rikta
den psykologiska analysens instrument också
utåt, mot sin samtid, fick betydelse först för en
senare generation.
Februarirevolutionen 1848 åstadkom lika litet
som den stora revolutionen en omvälvning inom
litteraturen. Romantiken utmynnade efter
fransktyska kriget 1870—71 i sin motpol, naturalismen;
det mellanliggande övergångsskedet benämnes
realismen. Vissa av romantikerna länkade sin
verksamhet in på nya banor. En av den
psykologiska romanens företrädare, Charles
Augustin Sainte-Beuve (1804—69), grundläde nu
genom sina på intima dokumentstudier byggda
analyser av diktverken och deras skapare den
moderna kritiken. Lika metodiskt utarbetade G u s t
a-ve Flaubert (1821—80) sin ”Madame Bovary”
(1857), en av milstolparna i romanens historia;
med obarmhärtig saklighet demonstreras en själs
anatomi. Samma frontställning mot romantiken
intogo bröderna J u 1 e s (1830—70) och E d m o n d
de Goncourt (1822—96) i sina romaner och
kulturskildringar; deras något artificiella konst
använde den av iakttagelser späckade notisboken
som hjälpmedel. — övergången från romantisk
individualism till den objektiva realismen
förmedlades inom lyriken av Théophile Gautier
(1811—72), som i likhet med Sainte-Beuve utgått
från kretsen kring Hugo. Hans berömda program
”l’art pour Vart” tillämpades av den
diktarskola, som 1866 samlades kring antologien ”Le
Par-nasse contemporain”. Förutom ledaren L e c o
n-te de Lisle (1818—94), som i exotiska motiv
gav uttryck åt sin pessimism, märktes här
versvirtuosen Théodore de Ban ville (1823—91),
sonettskalden Jos é-M aria de Hérédia (1842
—1906) och reflexionslyrikern S u 11 y Pr u
d-h o m m e (1839—1907), som erhöll det första
litterära Nobelpriset. Ensam och oavhängig samlade
tidevarvets störste skald, Charles B a u d e 1 a
i-re (1821—67), sin lyriska produktion i ”Les fleurs
du mal” (1857), där den moderna människans
upplevelser av sinnenas rus och själens ångest — en
medeltida konstellation — fått sin klassiska form.
— Ur dramat utrensades den romantiska lyriken.
Émile Augier (1820—89),
AlexandreDu-m a s d.y. (1824—95) och Victorien Sardou
(1831—1908) behandlade, förebådande Ibsens
sam-hällsdramer, de sociala frågorna, förhållandet
klasserna emellan och spec. familjelivets konflikter;
den moderna dramatiska tekniken hade före dem
utbildats av Eugène Scribe (1791—1861). 1
en lättare musas tjänst skrevo Henri Meilhac
(1831—97) och Ludovic Halévy (1834—1908)
de respektlösa texterna till Offenbachs operetter.
Från 1870, det fransk-tyska krigets år, daterar
man naturalismen; något till en bestämd
litterär händelse knutet genombrott hade den nya
riktningen dock ej; från Balzac och Stendhal når
den realistiska 1800-talstraditionen över Flaubert
och bröderna Goncourt i obruten linje fram till
Émile Z o 1 a (1840—1902). I ”Les
Rougon-Mac-quart”, ett motstycke till ”La comédie humaine”,
skildrade han i 19 romanband en familjs öden under
andra kejsardömet; litteraturhistorikern H i p p
o-lyte Taines (1828—93) teori om miljöns
bestämmande inflytande på individen samt de
slutsatser den franska läkarvetenskapen dragit av
Darwins ärftlighetslära utgjorde de allmänna
grundvalar, på vilka den frodigt fantasifulle men snävt
doktrinäre Zola uppbyggde sitt verk. Nya miljöer
återgåvos, bönders, gruvarbetares, prostituerades
o.s.v.; i st.f. Notre-Dame skildrade Zola,
naturalismens Hugo, ”Les Hålles”, de parisiska
saluhallarna och deras bullrande liv. I ett mindre format
arbetade Flaubert-lärjungen Guy de M a u p a
s-s a n t (1850—93), den korta berättelsens mästare
i modern litteratur. Alphonse Daudet (1840
—97) och Joris Karl Huysmans (1848—
1907) skrevo romaner efter naturalismens recept:
större intresse har dock den förre genom sina
Tar-tarin-böckers festliga gemyt, den senare genom den
kris, som på 1890-talet förvandlade honom till
katolsk mystiker — ett symtomatiskt tidsfenomen.
Utanför skolor, partier och trossamfund fortsatte
under hela skedet religionshistorikern, filosofen
och diktaren Ernest Renan (1823—92) sin
verksamhet för toleransens och humanismens sak;
hans ”Souvenirs d’enfance et de jeunesse” räknas
till mästerverken i fransk prosa. — Romanen var
den litterära genren framför andra, och det är
betecknande, att naturalismen gjorde sitt intåg på
scenen med dramatiska bearbetningar av
romaner av bröderna Goncourt och Zola. Ett verkligt
hem fick det naturalistiska dramat, vars stil
små
— 373 —
— 374 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
