Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frankrike - Litteratur - Efter 1890
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRANKRIKE
1897—1901) med dess bitande satir över samhället
får ses mot bakgrunden av hans sociala revolt,
och det ligger djupt socialt patos bakom hans
omutligt sanna inregistrering av människonaturens
revolutionära förvillelser i ”Les dieux ont soif”
(1912). Social romantiker likaväl som nykter
detaljkritiker var även Maurice Barrès (1862
—1923) under de ungdomsår, då han via
Igna-tius Loyola sökte en moralisk uppfostringsdoktrin
till personlig självutveckling, och livet igenom,
inplacerad i en konservativ, nästan katolsk
parlamentsgrupp, där väl hans iakttagelselusta frossade
men hans åsikter aldrig rätt hörde hemma,
bevarade han något av denna sin ungdomskärlek. Mot
slutet av sitt liv, i ”La colline inspirée” (1913),
krönte han sitt livsverk genom förhärligandet av tre
män av bonderas, tre prästbröder, vilka ej blott
äro levande exempel på hans lära om
samhörigheten med jorden, våra döda och den regionala
traditionen utan även på den personliga
självhävdelsen och frigörelsen från social auktoritet.
Barrès’ inflytande nådde sin höjdpunkt under och
strax efter i:a världskriget, då många unga
intellektuella svuro till hans baner. Den ende, som
kunde tävla med honom i inflytande, Charles
Maurras, romantikens och den liberala
individualismens oförsonlige vedersakare, som under 2:a
världskriget följdriktigt skulle hamna bland
tyskarnas medarbetare bland franska intellektuella,
fick i Léon Daudet (1868—1942) en
mångsidig, rabelaiskt frodig men obalanserad
stridskamrat.
Av helt annan läggning äro André Gide
(f. 1869) och Marcel Proust (1871—1922),
vilka under de år i början på 1900-talet, då
France, Barrès och Maurras dominerade den
litterära arenan, stodo i skymundan och först åren
efter i:a världskriget framträdde — Proust
genom serien ”Å la recherche du temps perdu”, Gide
med ”Si le grain ne meurt” (1921) och ”Les
faux-monnayeurs” (1925) — som den nya tidens,
efterkrigsårens, förgrundsfigurer. Proust har med
enastående iakttagelseförmåga och psykologisk
blick i breda skildringar, hållna i ett mot alla
klassiska regler sig försyndande språk, framlagt
iakttagelser från olika kretsar av societetslivet och
den intellektuella världen. Lika subtil analytiker
som han är av den jordmånens typer och
underjordiska växtvärld, lika subtil är André Gide som
självanalytiker och obarmhärtigt logisk moralist.
I kristallklar form, ett uttrycksrikt, smidigt språk
skildrar Gide sitt livs konflikter än kallt
resonerande, än under ett patos, tornande upp dem till
katastrofer, som icke gå fria från ett inslag av
närgången sentimentalitet. Gides märkligaste
arbete är utan tvekan hans stora dagboksedition,
”Journal” (1939).
En plats för sig intogo före som efter i:a
världskriget Paul Bourget (1852—1935) och
Pierre Loti (1850—1923). Den senare var
exotismens främste skribent, äventyrens och
långfärdernas blomrike skildrare; den förre var Taines
lärjunge, som redan 1889 genom romanen ”Le
disciple” sökte sig in på nya banor och i sina
romaner från senare år blev en väl ensidigt på
uppfostran inriktad exemplifikatör av en katolsk
tradition. Som essäist utövade han ett djupgående
inflytande. Andra betydande essäister voro J u 1 e s
Lemaitre (1853—1914), Rémy de
Gour-mont (1858—1915), Anatole France, Pierre
Lasserre (1867—1930), Paul Valéry, André
Gide och Albert Thibaudet (1874—1936).
Kring dessa centrala figurer i fransk litteratur
under början av 1900-talet framträdde en hart när
oöverskådlig mängd av mindre betydande förf,
och essäister. Claude Farrère (f. 1876), P
i-erre Benoit (f. 1886), Jéröme och Jean
T h a r a u d (f. 1874, resp. 1877), Pierre Mac
O r 1 a n (f. 1883), Louis Bertrand (f. 1866),
Louis Hémon (1885—1913), M a u r i c e
Con-s t a n t i n-W e y e r (f. 1881), rumänen P a n a i t
I s t r a t i (1884—1935), ryssen Joseph Kessel
(f. 1899) äro några bland mängden förf., vilka
brytande med fransmännens tidigare rykte för att
vara casaniers (hemmasittare) gett sig ut på
vidsträckta reseäventyr till F:s kolonier och avlägsna
världsdelar och hemfört fängslande beskrivningar
av dem.
En annan grupp förf, ägnade sig främst åt
skildringar av olika trakter av det franska hemlandet:
René Boylesve (1867—1926) från Touraine,
Anatole Le Braz (1859—1926) och
Charles Le Goffic (f. 1863) från Bretagne, Paul
A r è n e (1843—1926) från Provence, A 1 p h o n s e
de Chåteaubriant (f. 1877) från Brière,
Francis Carco (f. 1886) från Paris’
fantastiska slum- och förbrytarkvarter. Av italienskt
1600- och 1700-tal gav Henri de Régnier färgrika
och tidstrogna bilder, Pierre Louys (1870—
1925) sökte i ”Aphrodite” och ”Psyché”
återuppväcka en korintisk-alexandrinsk anda. J.-H.
Ros-ny a i n é (eg. Joseph Henri Boèx, f. 1856)
har åter gått tillbaka till förhistoriska tider och
med stöd av arkeologisk och biologisk
kunskapsrikedom väckt dem till förnyat liv.
Upplevelserna under i:a världskriget funno
förutom i Barbusse berättare i Roland D o
r-gelès (f. 1886) och Georges Duhamel; den senare
blev genom romansviterna om Salavin (1920—32)
och ”La chronique des Pasquier” (1933—44) en av
de centrala gestalterna i fransk
mellankrigslitte-ratur. I den rena sederomanen ha utmärkt sig
bröderna Paul (1860—1918) och Victor
Mar-g u e r i 11 e (f. 1866), Henri Duvernois (f.
1875), Abel Hermant (f. 1862), Lucien
F a b r e (f. 1889), i den humoristiska och mer
fantasirika genren Tristan Bernard (1866
—1948), Paul Jean Toulet, Charles Tristan
D e r ö m e (f. 1889). över samtliga dessa höjer
sig genom temperament och fyndighet G a b r
i-elle Colette (f. 1873) som kvinnoskildrare i de
olika böckerna om ”Claudine” (1900—03) samt ”La
vagabonde” (1910) och ”Chérie” (1920). Som
män-niskoskildrare står hon nära raden av framstående
analytiker: Édouard Estaunié (1862—1943),
Marcel Prévost (1862—1941), Édouard
Rod (1857—1910), Paul Adam (1862—1920),
Lucie D e 1 a r u e-M a r d r u s (f. 1880), Henri
A 1 a i n-F o u r n i e r (1886—1914), Valéry
Lar-baud (f. 1880), Raymond Radiguet (1903
—23).
Medan i dramatiken det alldagliga i
ämnesval och den naturalistiska sanningen i framställning
varit det förhärskande inom 1880-talets av Antoine
— 377 —
— 378 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
