Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frankrike - Litteratur - Efter 1890
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRANKRIKE
grundade Théätre libre, trädde redan under
1890-talet kompositionen och stiliseringen i förgrunden
liksom tanke- och stämningsvärdena, vilka senare
som hos Maeterlinck förtätas till lyrisk symbolism
(”Pelléas et Mélisande”, 1892). Denna omläggning
förmärktes i särskild grad på de verk, som
uppfördes av A. Lugné-Poe på den 1892 grundade
Théätre de 1’OEuvre. Samma strävanden gjorde
sig 1913—24 gällande på Jacques Copeaus teater
Vieux-Colombier samt under 1920- och 30-talen på
Louis Jouvets Comédie des Champs-Élysées och
i de dramer, som makarna Pitoèff på olika scener
framförde. — Dramat av socialt och rasbiologiskt
innehåll fick hos Franqois de Curel (1854
—1928) en handfast tillrättaläggning, hos
Eugène Brieux (1858—1932) en mer lättfattlig. Det
sociala eländet skildrades i’ mer symbolisk form
av S a i n t-G eorges de Bouhélier(f. 1876).
Romain Rolland behandlade i en följd okonstlade
historiska dramer händelser och personer ar
franska revolutionens historia, Georges de
P o r t o-R i c h e (1849—1930) med virtuos
förkonstling den sexuella passionens psykos.
Analytiska arbeten av mer vardaglig karaktär skrevos
ofta med stor verv och konstskicklighet av M a
u-rice Donnay (f. 1860; ”Amants”, 1895), Paul
Hervieu (1857—1915; ”La course du
flam-beau”, 1901), Alfred Capus (1858—1922),
Henri Lavedan (1859—1940). Sensationella
succépjäser förfärdigades i större antal av
Henri Bataille (1872—1922) och Henry
Bern-stein (f. 1876). Inom komedien märkas
Georges Courteline (1861—1929), Tristan
Bernard, Robert de Flers (1872—1927) samt
Gaston Armand de Caillavet (1869—
1915; ”Le roi”, 1908) och Fernand
Crom-melynck (f. 1888). Det romantiska
versifera-de dramat hade sina mest bekanta företrädare
i Edmond Rostand (1868—1920; ”Cyrano de
Bergerac”, 1897, ”L’aiglon”, ”Chantecler”), Jean
R i c h e p i n (1849—1926), Paul Fort samt Henri
Ghéon (1875—1944)> vilken senare sökt väcka
till liv det medeltida mysteriet.
Åren närmast efter i:a världskriget präglas av
sjudande livaktighet inom dikt och kulturdebatt.
Den unga generationen såg traditionslinjerna
brutna; vad som 1910 varit axiom inom moral,
samhällsbyggnad och litteraturteori, blev 1920 föremål
för förnyad diskussion och omprövning. — Pacifism
och internationalism voro de första, kanske också
de mest spontana, reaktionerna inför kriget och
dess följdföreteelser. Sida vid sida med
antinatio-nalism och antimilitarism växte emellertid under
dessa motsatsfyllda mellankrigsår en diktning, som
ville befrämja ett stadgat nationalmedvetande,
som dyrkade kraften och hävdade krigisk
mentalitet. Från kommunistisk teori och praktiskt
skeende i revolutionens Ryssland hämtade den sociala
debatten nytt sprängstoff. Den katolska kyrkans
upprustning under mellankrigstiden stöddes
också av en stark författarfalang. Psykoanalysen,
byggd på Freuds teorier och stimulerad av
litterära exempel från Dostojevskij, förnyade romanen.
Det intensifierade självstudium, som blev en följd
av krigets paradoxala livsföring, ledde också till
förnyelse av F:s äldre psykologiska
skildringskonst. De formella experimenten slutl. gåvo under
mellankrigstiden accent åt den unga generationens
ständigt förnyade oavhängighetsförklaring
gentemot det förgångna.
I mycket skiljer sig alltså litteraturen efter 1918
från den närmast föregående, men man undgår
heller icke att märka sammanbindningslänkarna. Proust
och Gide inom den psykologiska romanen, Valéry
inom lyriken hade en viktig del av sin produktion
före i:a världskriget men sin väsentliga betydelse
efter. I efterkrigstidens rika tidskriftsflora var
också Gides ”Nouvelle revue franqaise” den
publikation, som ivrigast förde fram nya debattörer
och nya problem.
Kring Gide och hans tidskr. samlades de främsta
av periodens romanförf. Med Gide fingo de sitt
intresse för det psykologiska särfallet och den
problematiska karaktären, och hos Freud och
Dostojevskij funno de nycklarna till själslivets chiffer.
Gides speciella genre, den intimt personliga
självuppgörelsen, har också för kretsens diktare blivit
det alltid lika fruktbara litterära incitamentet.
Självavslöjandet är — för att nämna ett par
exempel — det centrala i Gide-lärjungarna Jean
Schlumbergers (f. 1877) och Jacques de
Lacretelles (f. 1888) romaner. Hos dem,
liksom alltid i psykoanalytisk diktning, spela
barndomsskildringen och studiet av de
uppväxandes själsliv stor roll. Gides förtroliga
journalanteckningar ha, både som litterär konstart och
förtroligt aktstycke, använts av Jacques
Chardonne (pseud. för Jacques Boutelleau;
f. 1884) och Julien Green(f. 1900), den förre
i en studie i äktenskapspsykologi, ”Éva ou le
journal interrompu” (1930), den senare med sin
subtila, djupt personliga ”Journal” (2 bd, 1938—39).
Främst i kretsen av Gide-lärjungar står Roger
Martin du Gard (f. 1881). Genom sitt
frodiga diktartemperament spränger han den
alex-andrinism, som stundom präglar
Gide-imitatörer-nas psykologiska finkonst. Hans huvudarbete,
romansviten ”Les Thibault” (1922—40), expanderar
också från själsskildring till familjeskildring och
därifrån vidare till att bli en uppgörelse med hela
det franska borgarsamhället, sådant diktaren sett
det utvecklas i nationalism, plutokrati och allmän
korruption.
De psykologiserande diktarna kring Gide — till
dem hör också den redan tidigare nämnde
psykiatern Georges Duhamel — motsvara i
tidigare gruppbildningar närmast den litterära skola,
som i slutet av 1800-talet bildades kring Bourget
och Huysmans. Även i annat har 1920-talet
jämförts med sekelslutet. Den nervösa oro, den
in-quiétude, som gripit sinnena, analyserades av en
annan Gide-lärjunge, Marcel Arland (f.
1899), i essän ”Sur un nouveau mal de siècle”
(1924). Han inskärper där det nödvändiga för
människan att ha en tro, en objektiv livsgrund.
Detta är också ett grundtema i hans förnämsta
roman, ”L’ordre” (1929). över Arland går en av
linjerna mellan Gide-kretsens skepticism och dess
skenbara motsats, den katolska ortodoxien, som
upplever en renässans under 1920- och 30-talen.
Samlingen kring ”Action franqaise” och tidskr.
”Revue universelle” med dess stridbare redaktör
Henri Massis (f. 1886), produktiv och
inflytelserik kritiker och essäist (”Jugements”, 2 bd, 1923
— 379 —
— 380 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
