Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frankrike - Teater
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRANKRIKE
gycklarna, som med sina farser och upptåg
gjorde reklam för kvacksalvare, undergörare och
operatörer och bland vilka Tabarin o. 1600 stod
högt i gunst i Paris. Från 1599 spelade Valleran
Lecomte, omväxlande med italienare, först vid
hovet i Petit-Bourbon och sedan i Hotel de
Bour-gogne. Hans sällskap bar titeln troupe royale.
Lecomtes första försök slog ej väl ut i
konkurrensen med italienarna. Men bladet vände sig.
Från o. 1610 var Hotel de Bourgognes ställning
som nationell teater stadgad. Lecomte var åter
dess direktör, Alexandre Hardy dess produktive
diktare, och bland dess skådespelare märktes
Gros-Guillaume, Gaultier Garguille och Turlupin,
vilka tidigare i ett bollhus vid Porte S:t Jacques
grundlagt sitt rykte som farsörer. De spelade i
Hotel de Bourgogne också tragedi, enl. tidens
sed under andra namn, resp. La Fleur, Fléchelle
och Belleville. Lecomte spelade själv
älskarrol-ler, och hans motspelerska La Porte (eg. Marie
Lefebvre, f. Vernier) var F:s första
yrkesskå-despelerska. Kvinnor hade redan under
1400-talet deltagit i de religiösa spelen, men inom den
professionella teatern utfördes kvinnorollerna till
in på 1600-talet av män, de äldre komiska
rollerna ända till o. 1700. Bland Hotel de Bourgognes
skådespelare från det tidigare 1600-talet märkas
farsörerna Jean Farine, Bruscambille och
Guillot-Gorju, alla tre tidigare marknadsgycklare. Med
den inhemska yrkesteaterns uppsving o. 1600
tynade den gamla dilettantteatern bort. Lecomte
råkade 1622 i tvist med passionsbröderna och
lämnade med sitt sällskap Paris. I Hotel de
Bourgogne försökte sig fransmän och italienare
förgäves, och Paris stod något år utan teater,
tills 1625 Les comédiens du prince d’Oranie med
Lenoir som direktör och tragikern Mondory som
dragande kraft ryckte in på den monopoliserade
scenen. Bland deras övriga skådespelare märkas
farsörerna Michau och Jodelet samt
kvinnofram-ställaren Alizon. 1628 tog La troupe royale, denna
gång under tragikern Bellerose, åter sin gamla
valplats i besittning, medan ”prinsens av Oranien
skådespelare”, som träffat uppgörelse med
passionsbröderna, spelade i olika bollhus i Paris, tills
de 1634 under Mondorys ledning i
Maraisbollhu-set funno en varaktig stad. De hade redan 1629
med P. Corneilles ”Mélite” varslat nytt och
inledde nu i sin Théåtre du Marais med hans ”Cid”
den franska teaterns klassiska skede. Ludvig
XIII understödde Hotel de Bourgogne, och
Riche-lieu gynnade Marais. Kardinalen gav också med
båda teatrarnas krafter exklusiva föreställningar
i sin praktfulla privatteater i Palais Royal. Från
1637, då Mondory av sjukdom tvangs att lämna
ledningen, gick det emellertid långsamt men
säkert utför med Marais, medan Hotel de
Bourgogne upplevde sin storhetstid. Där lyste o. 1650
i tragedien Montfleury och Beauchåteau, Mlle
Des Oeillets och Floridor, som bröt med tidens
svulstiga spelstil, i farsen Philippin och hans
arvtagare Raymond Poisson, den förste Crispin.
Molière och några andra ungdomar, som under
beteckningen Les enfants de famille mera tillfälligt
givit föreställningar, öppnade 1644 i ett bollhus
vid Tour de Nesle sin Illustre théåtre men
lämnade 1646 det otacksamma Paris för att i stället
SU 10. _ 385 —
13 a — Red. avsl. ’%s 48.
lägga landsorten för sina fötter. Detta lyckades
också under Molières ledning och med hans första
lustspel på repertoaren, och när sällskapet 1658
återkom till Paris, fick det under prinsens av
Conti beskydd först uppträda inför Ludvig XIV
i den nuv. Salle des Cariatides i Louvren, för att
efter den lyckade debuten, under titeln troupe de
Monsieur, spela omväxlande med italienarna i
Petit-Bourbon. Molières teater flyttade 1661 in i
Richelieus teater i Palais Royal och bar från 1665
titeln troupe du roi. 1669 fick abbé Perrin
privilegium på att uppföra opera i Paris. Hans
Académie d’opéra gav 1671 i den för ändamålet
nybyggda Théåtre Guénégaud sin första
föreställning. Men kompostitören Lully intrigerade till sig
privilegiet och öppnade 1672 i tillfällig lokal sin
Académie royale de musique, som under namn av
Académie nationale de musique (Théåtre national
de l’Opéra) ännu består. Efter Molières död 1673
lade Lullys opera beslag på teatern i Palais Royal.
Molières efterlämnade sällskap flyttade då in i
Théåtre Guénégaud, som abbé Perrin måst stänga,
och upptog samtidigt på kungl. befallning i sig
Maraisteaterns sällskap, varpå denna teater
indrogs. Bland Molières skådespelare märkas
komikern Gros-René och hans hustru Du Parc,
damerna de Brie och Beauval, Molières hustru och
hennes syskon (se Béjart) samt herrarna Du
Croisy och La Grange, vilken efter mästarens död
var den sammanhållande kraften och vars dagbok
1658—85 (utg. 1876) är märklig. Vid Marais
utmärkte sig samtidigt Rosimond, som efter
sammanslagningen ärvde Molières roller. I Hotel de
Bourgogne växte under 1670-talet med Racines
framträdande tidens båda sceniska storheter till
mognad, näml. Mlle Champmeslé och Michel
Baron. Striden mellan de båda scenerna blev skarp.
Ludvig XIV avgjorde den med maktspråk. Han
befallde 1680, att Hotel de Bourgogne skulle
stängas och de båda sällskapen sammanslås i
Théåtre Guénégaud, som samtidigt fick monopol
i Paris. Därmed var F:s ännu bestående
dramatiska nationalscen grundad. Dess officiella namn
är sedan 1689 Comédie francaise (se
Théåtre-Fran-qais). Bland dess storheter från början av
1700-talet märkas, utom Baron, Quinault-Dufresne samt
damerna Duclos, Desmares och Adrienne
Lecouv-reur, o. 1750 Lekain och Préville samt damerna
Dumesnil och Clairon, under det senare
1700-ta-let Molé och Brizard samt damerna Vestris oeh
Contat, o. 1800 Talma och Mlle George, från
det tidigare 1800-talet Joanny, Firmin och Samson
samt damerna Mars och Georges, o. 1850 Provost,
Beauvallet och Regnier samt damerna Rachel,
Arnould-Plessy och A. Brohan, från 1800-talets
senare hälft Bressant, Maubant, Got, Delaunay,
Febvre, Mounet-Sully, Coquelin ainé och Silvain
samt damerna M. Brohan, Sarah Bernhardt,
Croi-zette, Reichemberg, Bartet, Baretta och Samary,
från o. 1900 och fram till våra dagar Le Bargy,
de Féraudy, Albert-Lambert fils, de Max, Bernard
och Alexandre Boucher, Copeau, Jouvet, Hervé,
Yonnel, Barrault och Fresnay samt damerna Pierson,
Brandès, Segond-Weber, Leconte, Kolb, Sorel,
Pié-rat, Roch, Robinne, Ventura, Bell, Bovy och
Mar-quet. — Monopolet gick ej att upprätthålla i
längden. Marknadsteatrar, franska och italienska, växte
- 386 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
