Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frankrike - Teater - Film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRANKRIKE
utveckling i nyskapande riktning. Lifar
efterträddes 1945 av Leo Staats och M. Aveline men
re-engagerades 1947 som gästande balettmästare.
Bland de främsta dansartisterna vid Stora operan
märkas Max Bozzoni, Alexandre Kalioujny, Michel
Renault och Roger Ritz samt Micheline Bardin,
Yvette Chauviré och Lycette Darsonval.
Det är ganska svårt att få en uppfattning om
fransk balett utanför Stora operan i Paris, enär
sällskapen ofta byta namn, balettmästare el.
ledande konstnärer och sällskap ständigt
avvecklas, bildas el. sammanslås. Den mest kända
av dessa balettrupper är den av Boris Kochno
grundade Les Ballets des Champs-Élysées, som
en tid stod under konstnärlig ledning av Roland
Petit, vid sidan av Lifar den ledande franske
koreografen. Petit är numera ledare för Les Ballets de
Paris. Utöver de redan nämnda finnas flera goda
balettrupper och många begåvningar bland
koreografer och dansartister, och Paris hävdar ännu
sitt sedan årh. grundmurade rykte som balettens
huvudstad. G.Kg;B.H gn.
Film. F. blev det land, där filmen först
uppstod. Det var näml, i Paris, som världens första
filmföreställning ägde rum 28/i2 1895, då bröderna
Lumière förevisade sina levande bilder. Efter
något år var Georges Méliès i full gång med
in-spelningsverksamhet. Han började snart spela in
filmer med handling, sagofilmer och filmer med
fantastiskt och overkligt innehåll, t.ex. ”En resa
till månen” (1902), ”Den otroliga resan” (1904) och
”Nordpolens erövring” (1912). Ända till i:a
världskriget behöll han sin skaparkraft och
experimentlust. Han var vid denna tid den ende i F.,
som gjorde filmen till konst. 1908 började bolaget
Film d’art ägna sig åt inspelningar av historiska
melodramer. Dess första film var ”Mordet på
hertigen av Guise”, till vilken skådespelarna togos
från Comédie franqaise. Bland skådespelare, som
lånade sina namn åt den unga filmkonsten,
märktes Sarah Bernhardt, J. Mounet-Suiiy och Gabrielle
Réjane. Två bolag, som bildats på ett ganska
tidigt stadium, voro Pathé-Frères och Gaumont.
Deras produktion under den första lo-årsperioden
bestod av anspråkslösa farser, som blevo goda
exportvaror och skänkte F. dominans på den
internationella filmmarknaden. Den mest kände
franske filmskådespelaren vid denna tid var
komikern Max Linder. — Under i:a världskriget
störtade den franska filmindustrien samman, och
dess internationella roll övertogs av USA. Men
under krigsåren uppstod hos en del unga tanken
att skapa en nationell filmkonst, och från 1919
blomstrade den s.k. avantgarderörelsen
(se Avantgardefilm), som skulle få oerhörd
betydelse för hela den europeiska filmkonsten. Dess
ledande män voro R. Clair, J. de Baroncelli, L.
Delluc, J. Duvivier, J. Epstein, J. Feyder, A.
Gance och M. L’Herbier. Denna riktning verkade
parallellt med den tyska filmexpressionismen, med
vilken den visade stora likheter. De franska
försöken väckte dock endast fackmännens och en
litterär och konstnärlig elits beundran och intresse.
Någon säker finansiell bakgrund hade icke dessa
banbrytare. De fingo själva stå för sina
experimentfilmer, som inspelats under ytterst primitiva
ateljéförhållanden, utan annat stöd än det, som
gavs av donatorer bland deras egna
meningsfränder. Avantgarderörelsen upphörde definitivt vid
mitten av 1930-talet, men redan i slutet av 1920-talet
kan den sägas ha passerat kulmen. Utländska
filmintressen erbjödo flera av de banbrytande
regissörerna vidgade arbetsmöjligheter utomlands.
Feyder arbetade några år i Hollywood, och Clair
inspelade sina tidigare mästerverk ”Det var i vår
ungdom ...” och ”Sången om Paris” med utländskt
kapital. Avantgardefilmerna ha i Sverige endast
visats i filmstudios. — Det var först 1928, vid
ljudfilmens genombrott i USA, som man i F.
började förstå, att utvecklingen gick mot definitiv
underkastelse under USA. Bankerna insågo, att
franska filmen utan ekonomiskt stöd och
frikostiga investeringar aldrig kunde komma på fötter.
Biograferna försågos med ljudapparater, och
ateljéerna ombyggdes för ljudfilmning. Den paus,
som inträdde i utvecklingen såväl i USA som i
Tyskland 1929—30, använde F. till att hinna upp
de andras försprång. De konservativa och för all
radikal utveckling föga intresserade regissörerna
ersattes med det unga avantgardet. De
erfarenheter, som gjorts under 1920-talets
experimenterande, kommo nu den kommersiella filmen till godo.
Fransk film, när den var som bäst, kom att
utmärkas av vad man kallar ”atmosfär”: äkta
miljökännedom, utsökt fotografering, ypperliga
skådespelarprestationer, även i biroller, säker
dialogkänsla och djärvt ämnesval. Ämnena söktes ofta
i den arbetande och fattiga befolkningens miljö,
och verkligheten accepterades oförbehållsamt, hur
dyster den än var. Denna objektiva, avslöjande
realism var pessimistisk men dock positiv i sin
idealistiska vilja. Det var framför allt tre av
avantgardeepokens ledande regissörer, som satte sin
prägel på filmen under 1930-talet: René Clair
(”Sången om Paris”, 1930, ”Millionen”, 1931),
Jacques Feyder (”Spelet om kärleken och
ödet”, 1933, ”Spelet om en man”, 1934, ”Hertigen
önskar nattkvarter”, T935) och Julien
Duvivier (”Folket från de stora vidderna”, 1934,
”Golgata”, 1935, ”Golem”, s.å., ”Jean från Paris”,
1936, ”Pépé från Marseille”, s.å., ”Drömmarnas
vals”, 1937, ”Det brinner en eld”, 1938,
”Körkarlen”, 1939). Andra framstående regissörer voro
Marcel Carné (”Jenny — en kvinna i Paris”,
1936, ”Det perfekta brottet”, 1937, ”Dimmornas
kaj”, 1938, ”Hotel du Nord”, s.å., ”Dagen gryr”,
1939), Raymond Bernard (”Samhällets
olycksbarn”, 1935) och Jean Renoir
(”Natthärbärget”, 1936, ”Den stora illusionen”, 1937,
”Människans lägre jag”, 1938). En särställning
in-togo förf. Marcel Pagnol, producent,
regissör och manuskriptförf. (”Marius”, ”Fanny”,
”Cé-sar”, 1931—33) och Sacha Guitry (”Kronans
pärlor”, 1937, ”Jag är en falskspelare”, 1938,
”Champs-Élysées”, s.å.). Andra regissörer voro M.
Allégret (”Livets debutanter”, 1938), P. Chenal
(”Alibi”, 1937, ”Arsenik”, 1939) och J. Musso
(”Puritanen och gatflickan”, 1938). Den franska filmen
förvärvade under mellankrigstiden en mångsidighet
och en personlig prägel i både ämnesval och
behandling av filmstoffet, som i konstnärligt
hänseende gjorde den till världens förnämsta, om den också
tekniskt och kvantitativt överflyglades av den
amerikanska. — Genom 2:a världskriget slogs allt
— 389 —
— 390 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
