Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frankrike - Film - Musik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRANKRIKE
detta i spillror. Flera av de mest betydande
regissörerna lämnade F. Vid sammanbrottet 1940
avstannade inspelningsarbetet i Paris, men efter någon
tid återupptogs i den icke ockuperade zonen i s.
F. en begränsad produktion. H. G. Clouzot gjorde
två utmärkta filmer, ”Mördaren utan ansikte”
(1942) och ”Korpen” (1943), och Carné lade ånyo
i dagen sitt artistiska mästerskap med ”Nattens
gäster” (1942) och ”Paradisets barn” (1944). Censuren
tvang filmregissörerna att söka sig till icke
brännbara ämnen, och därmed började den eskapism, som
varit ett framträdande drag i fransk film under och
efter kriget. Endast franska och tyska samt ett fåtal
andra filmer fingo visas. — När freden kom, var
läget i mångt och mycket liknande det efter i:a
världskriget. Det gällde främst att återta genom
kriget förlorade marknader och återställa
produktionen till förkrigsnivån. De svårigheter, som
yppat sig, äro emellertid mera av teknisk, materiell
och kommersiell natur än av konstnärlig.
Mate-rielen är försliten, och det har visat sig vara
oerhört svårt att göra nyanskaffningar. Bristen på
kol och elektricitet ökar svårigheterna, icke minst
beror bristen på råfilm på dessa faktorer. I fråga
om färgfilm har F. kommit anmärkningsvärt
långt efter andra länder, och endast ett litet
fåtal filmer ha hittills inspelats i färg.
Prisförhöjningar på råvaror, det allmänna löneläget, höga
skatter och internationella överenskommelser, som
enl. fackmännen gynna den bättre rustade
utländska filmen, göra den franska produktionen
ytterst svårräntabel. Staten har därför på många
sätt fått träda hjälpande emellan. Det förefaller
dock, som om den franska filmen håller på att
rida ut stormen och återerövra sina positioner på
världsmarknaden. Till en viss grad har man
anknutit till förkrigstidens franska film men även
sökt sig nya vägar. Motstånds- och krigsfilmer
inta en viss del av produktionen, t.ex. ”Det
kommer en vän i kväll”, i regi av R. Bernard (1946).
Symboler och antydningar, som blevo mycket
populära under kriget, spela fortfarande en stor roll.
Ämnesval och stil är ganska verklighetsfrämmande.
Filmskaparna leva delvis kvar i den poetiska
drömvärld, som blev en nödvändighet under kriget,
och filmerna behärskas därför ofta av en stark
stilisering och koncentration på det bildmässiga.
Sådana filmer, i sitt slag dock mästerverk, äro
”Under eviga stjärnor” (1944, manuskriptförf. J.
Cocteau) och ”Symphonie pastorale” (1946, efter
A. Gides roman), båda i regi av J. Delannoy.
Cocteau har även skrivit och regisserat ”Flickan
och odjuret” (1945), och J. Anouilh regisserade
1943 en filmatisering av sin pjäs ”Le voyageur
sans bagage”. En annan förf., som arbetat för
filmen, är J. Prévert. Av regissörer, som efter
kriget återvänt till F., visade Carné med ”Nattens
portar” (1946), Clair med ”Le silence est d’or”
(1947), Duvivier med ”Panik” (1946) och Feyder
(produktionsledare; regi: M. Blistène) med
”Hotellvärdinnan” (1946), att deras konstnärliga
skaparkraft var oförändrad. Christian-Jacque ansluter
sig värdigt till denna lysande rad med filmer som
”Mordet på jultomten” (1942), ”Glädjeflickan”
(1945), och ”Det segrande korset” (1948). Bland
franska filmskådespelare märkas Arletty, Danielle
Darrieux, Marie Dea, Odette Joyeux, Ginette
Leclerc, Michèle Morgan, Micheline Presle,
Fran-qoise Rosay, Simone Simon och Madeleine
Sologne samt Jean-Louis Barrault, Harry Baur,
Paul Bernard, Pierre Blanchar, Pierre Brasseur,
Fernandel, Victor Francen, Pierre Fresnay, Jean
Gabin, Fernand Gravey, Sacha Guitry, Louis
Jouvet, Jean Marais, Gérard Philippe, Albert
Préjean, Raimu, Pierre Renoir, Pierre
Richard-Willm, Michel Simon och Erich von Stroheim.
Före kriget inspelades i F. i medeltal 120
långfilmer pr år. Siffran är nu (1948) o. 60—70 pr
år. Ett 20-tal inspelningsateljéer finnas, de flesta
i Paris. En ordinär fransk spelfilm kostar med
nuv. penningvärde (1948) c:a 60—80 mill. frcs i
inspelning. — F. har f.n. (1948) o. 4,500 biografer.
Dessutom finnas o. 4,000 filmprojektorer för 16 mm
och 17,5 mm smalfilm i andra samlingslokaler.
Importen av film är underkastad statlig reglering.
Genom överenskommelse mellan USA och F. 1946
begränsas antalet importerade amerikanska filmer
till 121 (1948). 65 andra utländska filmer få även
importeras. Staten skyddar den inhemska
filmproduktionen genom höga tullar och skatter.
Under ockupationen var filmcensuren
särsk. sträng och mycket besvärlig, på gr. av att
den utövades från två håll, dels av
ockupationsmakten, dels av Vichy-regeringen. Numera utövas
censuren av Commission de contröle des films,
som är underställd informationsministeriet.
Bestämmelserna äro i stort sett desamma som i andra
länder. Barngränsen är 16 år. I regel är det
politiska frågor, som censureras. Däremot är
censuren i fråga om moralen ytterst liberal. Man
anser, att filmen icke bör vara mindre fri än
teater och litteratur.
Staten ger numera sitt stöd åt ambitiös
filmproduktion genom lån till ett belopp av högst 65 °/o
av det beräknade totalbeloppet för framställning
av viss film. Detta belopp måste återbetalas inom
3 år. 5—10 frcs pr biografbiljett går till en
stödfond, L’aide å la production. En statsbank, Crédit
national, förskotterar beloppet. En filmnämnd med
lika antal repr. för filmfacket och staten har
inrättats med uppgift att ge ett utlåtande till banken
om lämpligheten och behovet av statligt stöd. —
5/io 1946 godkände franska generalförsamlingen en
lag om reorganisation av hela filmindustrien.
Genom denna lag inrättades Centre national de la
cinémathographie, som ingriper på skilda områden
av filmindustrien. Denna organisation är till
hälften statlig, till hälften privat och står under
in-formationsministeriets kontroll men har dock full
autonomi. B.Hgn.
Musik. Redan under tidig medeltid hade F. ett
rikt musikliv. Bevarade hymner och sekvenser,
folkvisor och adelsvisor vittna härom, och vi veta
även, att kyrkosången ivrigt odlats i s.k. maitrises
(sångskolor vid domkyrkorna; särsk. berömda voro
de i Metz och Soissons). En viktig insats i
medeltidens musikhistoria utgjorde också
trubadurernas och trouvèrernas musik, vari jongleurs*
och ménestrels* antagl. hade en betydande andel.
De äldsta perioderna i den flerstämmiga musikens
utveckling voro nära knutna till n. F. Den första
betydande epoken i denna utveckling (den s.k.
ars anti’qua) fick sin prägel av musikutövningen
i (den äldsta) Notre-Dame i Paris, vars
sångmäs
— 391 —
— 392 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
