Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frankrike - Musik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRANKRIKE
tare Léonin och Pérotin (noo-talets slut)
voro förgrundsgestalterna. Deras konst var
förberedd genom talrika försök, särsk. vid n.ö. F:s
kyrkor, men också i andra av Europas länder.
Berömda voro parismästarnas liturgiska, två-,
tre-och fyrstämmiga kompositioner, de s.k. organa,
från vilka motetten utvecklades. En känd
tonsättare inom denna konstart var Petrus de
Cruce (1200-talet). Även under musikhistoriens
följ, period, ars nov’a-perioden på 1300-talet,
spelade F. alltjämt en betydande roll, särsk. genom
de framstående verk, som G u il 1 aume de
Mauchaut (o. 1300-—77) skapade: en mässa,
latinska och franska motetter, virelais, ballader
och rondeaux. Framstående teoretiker från dessa
perioder voro Franco från Paris och
Franco från Köln (båda 1200-talets förra
hälft), dessutom Philippe de Vitry (biskop
av M e a u x, 1291—1361) och Jean de Muris
(o. 1290—o. 1351). Efter denna vackra
inledningsperiod i den flerstämmiga musikens historia gled
emellertid ledarskapet för en tid från F. för att
övergå till England och framför allt till de s.k’.
nederländska skolorna (o. 1400—1600). Först
fram-emot denna periods slut, då den nederländska
stilen splittrades i en rad nationella skolors teknik,
fick F. på nytt betydelse på både det religiösa
och det världsliga området, så genom
kompositioner av Clément Janequin (1500-talet),
Pierre Certon (o. 1510—72), Nicolas
G omber t (o. 1500—efter 1556), Thomas
Créquillon (d. 1557), Claude de
Ser-misy (d. 1562), Claude Lejeune (o. 1530
—o. 1600) och Claude Goudimel (o. 1510—
72). I deras musik framträdde redan den knapphet
och precision i uttryckssättet, som senare blivit ett
av de förnämsta kännetecknen på det spec. franska
i fransk musik. Goudimel satte musik till den
huge-nottiska psalmboken (4-stämmig sättning), men
dessa kompositörers huvudsakliga insats föll inom
den världsliga musikens område, särsk. inom den
franska chansonen, där fransk sentiment, parad
med grace och kvickhet — emellanåt också, som
hos Janequin, med en kåserande, pratsam ton —
förenade sig till en spec. gallisk produkt.
Det starka uppsving, som gjorde sig gällande
inom instrumentalmusiken på 1500-talet, spåras
också i F., varom de vackra, hos Attaignant i
Paris tryckta samlingarna vittna. Den dramatiska
musiken, vars princip sedan gammalt var känd
i F., t.ex. Adam de la Hales (o. 1240—87)
”Jeu de Robin et Marion” från o. 1285,
uppblomstrade genom den franska hovbalettens
framförande av stycken med inlagd dans och sång,
senare genom den franska nationella operan. Den
mest betydande tonsättaren var här Jean B a
p-tiste Lully (1632—87), vars musikaliska
tragedier (till texter av bl.a. Quinault) på ett genialt
sätt förena hänsyn till musikalisk utveckling och
textens deklamation. I mots. till den samtida
italienska operan, i vilken hänsynen till sångarnas
glansfulla och virtuosa prestationer snabbt hade
fått överhand, stå Lullys operor som mönster på
musikaliskt korrekt retorik; även hans glänsande
begåvning för komposition av verkningsfull
balettmusik fick betydelse i en stad som Paris, där
de nämnda ballets de cours spelat en så
omfat
tande roll. Stor vikt lade Lully på pompösa körer;
en särskild uvertyrform, den franska uvertyren,
skapades av honom och efterbildades otaliga
gånger i hela Europa. Elever och efterföljare till Lully
voro Pascal Colasse (1649—1709), M a r
c-A n t o i n e Charpentier (o. 1634—1704),
André Campra (1660—1744). En ny storhet
fick den franska operan i Jean Philippe
Ra me au (1683—1764), vars operor fördjupade de
av Lully grundlagda principerna; genom rik
har-monik, originell melodik, rytmernas graciösa fall
och genom sin glänsande deklamatoriska
begåvning förde Rameau det franska nationella
musikdramat fram till en kulmination. Berömd blev
Rameau också genom sina teoretiska verk, på
vilkas idéer hela den moderna harmoniläran
(ackordläran) är uppbyggd.
På instrumentalmusikens område fick F.
samtidigt ånyo betydelse, särsk. på svitens område.
Detta uppsving var förberett genom
orkesterdanserna i de franska hovbaletterna och balettinläggen
i de franska operorna, dessutom genom ett flitigt
sysslande med satser i dansstil för luta (familjen
G a u 11 i e r). IF. fick kring mitten av 1600-talet
sviten den form (allemande, courante, sarabande,
gigue), som skulle undantränga alla andra
europeiska cykliska dansformer och bli den
allena-rådande. Sviten överfördes till klaveret (cembalo,
clavecin), för vilket instrument en storartad, ofta
programmatiskt präglad litteratur uppstod (J a
c-q u e s Champion de Chambonnières,
1602—72, Louis Couperin, 1626—61, F r a
n-qois Couperin, 1668—1733), bakom vars
spirituella musik man märker en särskild begåvning
för att få clavecinens silverspröda klang att fullt
utvecklas; för första gången efter de engelska
virginalisterna stå vi här inför en utpräglad äkta
klavermusik. Även Rameau må nämnas i detta
sammanhang.
I likhet med italienskt intermezzo och opera buffa
skapades i F. kring mitten av 1700-talet den franska
opéra comique, vars naturliga deklamation,
lättfattliga musik och folkliga texter gjorde genren
oerhört populär (A n t o i n e d’A u v e r g n e, 1713
—97, F r a n q o i s André Danican P h i 1
i-d o r, 1726—95, Pierre Alexandre M o
n-signy, 1729—1817, Franqois Joseph
Gosse c, 1734—1829, André Ernest Modeste
Grétry 1741—1813); genom sin naturlighet och
folklighet betydde den — inom sin särskilda genre
— en attack mot den stora italienska
(neapolitanska) operan. En nydaning av hela den stora
operans konstart skedde i och med Glucks
operareform, vars historia delvis utspelades i Paris
(”Iphi-génie en Aulide”, 1774, ”Orphée” och ”Alceste” i
fransk bearbetning, 1774, resp. 1776, m.fl.) och
som med sina stora och allvarliga verk etiskt nära
anslöt sig till den Lully-Rameauska operan. Glucks
operor gjorde djupt intryck i Paris och påverkade
senare både Luigi Cherubini (1760—-1842),
Étienne Nicolas Mehul (1763—1817) och
Gasparo Spontini (1774—1851); den sistn.
var empirtidens ledande tonsättare. Till den
komiska operans genre slöto sig Franqois
Adrien Boieldieu (1775—1834), Louis
Joseph Ferdinand H é r o 1 d (1791—1833), A d o
I-phe Adam (1803—56) och Daniel Fran-
— 393 —
— 394 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
