Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frankrike - Konst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRANKRIKE
om- och tillbyggas av Louis Le Vau (1612—
70) och fortsattes av J u 1 e s Hardouin M a
n-sart (1646—1708) i gigantisk skala med
långsträckta, risalitförsedda flyglar av samma höjd som
det åt trädgårdssidan starkt framskjutande
mittkomplexet, Le Vaus ”andra” Versailles, som i
Man-sarts ”tredje” fick trädgårdsfronten uträtad genom
inbyggandet av det berömda Spegelgalleriet.
Mäktigheten hos detta fransk-klassiska barockslott
un-derstrykes genom en strängt arkitektonisk
anordning av omgivande trädgård och park, på vilket
område André Lenötre (1613—1700) blev
den ledande. Det inre glänser genom målningar,
stuckdekorationer och förgyllningar; Charles
Lebfun (1619—90) blev mästaren för
utsmyckningen av tidens förnämsta praktrum,
Spegelgalleriet i Versailles och Apollonsalen i Louvren.
Möbelkonsten (André Charles Boull e,
1642—1732, m.fl.) understödde det pompösa
intrycket. All konst skulle förhärliga härskaren och
bära vittne om hans makt. Till sin karaktär var den
heroisk i antik anda. I dekorationen inkom genom
Jean Bérain (1637—1711) en lättare,
graciösare stil, förberedande rokokon, som spirade
upp under hertigen-regentens tid (la Régence) i
en övergångsform (style régence) och nådde full
blomstring från o. 1725 under förra delen av
Lud-vid XV:s regering (style Louis XV). I den stora
arkitekturen blevo omfattningar, listverk m.m.
smäckrare och taklinjerna mera svängda; men i
stort sett rådde fortfarande barockens hållning. I
detaljer och interiörer ersattes det pompösa av
elegant sirlighet, och en lekfull oregelmässighet
gjorde sig gällande i den ofta överrika
ornamenti-ken med allt djärvare linjekurvor; dock härskade
inom den franska rokokon en viss måtta.
Klipp-och musselformer (s.k. rocailles, som givit namn
åt den i F. utbildade, med måleriet och
konsthantverket nära förbundna dekorationsstilen) blevo
karakteristiska, liksom blomstervindor och
gallerverk, ofta inramande målade el. skulpterade bilder
av naturalistisk livlighet. Färgerna blevo lätta och
milda, ss. rosa och äppelgrönt, ljusgult och
silvrigt grått. Robert de Cotte (1656—1735)
blev jämte Gilles Oppenord (1672—1742)
ledande för régence-stilen; han skapade bl.a.
Gyllene galleriet i Hotel de la Vrillière, Paris (nu
Banque de France). Till régencens rumsdekor
bidrog även målargeniet Watteau (se sp. 405).
Under den utvecklade, mera nyckfulla rokokon
övertogos de ledande rollerna av arkitekterna G e
r-main Boffrand (1667—1754), mästaren till
praktinredningen i Hotel de Soubise och Just
Aurèle Meissonier (1695—1750), vars
ovanligt rokokopräglade fasadförslag till Saint Sulpice
dock stannade på papperet, samt målaren Boucher
(se nedan). Möbelkonsten uppmuntrades särsk.
genom les établissements des Gobelins, som blevo
statliga och nu omfattade även väverier m.m. I
Aubus-son och Beauvais florerade också textilkonsten,
varåt framstående målare ägnade sig (se sp. 405).
Metallkonsten stod också högt, dels i förgylld
mässing (för beslag m.m.), dels i järnsmide. Dessa
konstarter blomstrade, utom i Paris, särsk. i
Elsass-Lothringen under Stanislaus, Ludvig XV:s svärfar
(i Nancy, Lunéville, Strasbourg).
Utgrävningarna på klassisk mark (se Caylus)
vid 1700-talets mitt återväckte intresset för
antiken. Denna nyantika stil, som framträdde o.
1755, har fått sitt namn av Ludvig XVI (style Louis
XVI). Jacques Ange Gabriel (1698—
1782) byggde bl.a. ”Lilla Trianon”, en villa vid
Versailles i små, men ädla former och omgiven
av en engelsk park. Jacques G e r m a i ri
S o u f f 1 o t (1713—80) åter skapade i en kyrklig
byggnad, sedan kallad Panthéon, ett mästerstycke
i klassisk stil med kupol och kolonnader. De ljusa
färgerna och lättheten bibehöllos dock i
rumskons-ten. Efter revolutionen inträdde en strängare
klassicitet, utmärkt av spartansk enkelhet (d i r e
k-t o a r s t i 1 e n); men genom Napoleons
kejsardöme återinfördes det glänsande och pompösa, nu
i rent klassiska former (e m p i r s t i 1 e n). Man
upptog ej blott den romerska utan också den
grekiska klassicismen, varpå Madeleinekyrkan i
Paras blev det yppersta exemplet. ”Kejsarstilen”
blev också i interiören länge härskande med raka
linjer och en viss kantig elegans.
Romantiken befordrade återupptagande av
medeltidsstilar-na, varvid Eugène V i o 11 e t-1 e-D u c (1814—
79) blev föregångsmannen. En mängd
restaureringar och återuppföranden av slott och stadshus
m.m. kommo nu till stånd. Men även renässans
och i sht barock återupptogos. I det nya
Operahuset i Paris av Charles G a r nie r (1825—98)
fick F. åter en mönstergivande byggnad. De stora
utställningarna befordrade också nyskapelser,
särsk. i planläggningen, varpå
Trocadéro-byggna-den av Gabriel Davioud (1823—81) gav ett
vackert exempel. Utställningarna främjade
likaså användandet av järnkonstruktion, som först
framträtt i bibi.-byggnader och saluhallar. Här
hade redan o. 1840 Henri Labrouste (1801
—75) blivit banbrytande med läsesalen i
Biblio-thèque Sainte-Geneviève. Eiffeltornet* bildar en
viktig etapp i denna utveckling, som möjliggjorts
av den högt uppdrivna ingenjörskonsten och som
i våra dagar resulterat i funktionalismens
konstruktioner av armerad betong och glas. Le
Corbusier (eg. Charles Édouard J ea
n-neret; f. 1887) har under de senare åren varit
den mest verksamme och mest stridbare
banerföraren för denna riktning.
Även bildhuggarkonsten hade i F. en
glanstid under renässansen. Hos Jean Goujon
(f. o. 1510) framträdde den franska renässansen
fullt utbildad i klassiskt ädla, graciösa
kvinnofigurer (marmorrelieferna till Fontaine des Innocents
i Paris, fontängruppen ”Diana med hjort och
hundar” m.fl. arbeten, nu i Louvren). Med
Pierre Bontemps (omtalad ännu 1561)
arbetade Germain Pilon (1535—90) på Frans
I:s monument i Saint-Denis; den senare utförde
där också Henrik II :s stora grav, där
inflytande från Primaticcio (se sp. 404) och den
italienska senrenässansen gör sig gällande; berömd
är Pilons grupp ”De tre gracerna” i Louvren.
Uppburen av tidens realistiska strävan, kom även
medaljkonsten att stå högt. En ny blomstring
nådde också keramiken, där Bernard de
Pa-lissy (o. 1510—89) utförde små mästerverk i
emaljerat och upphöjt, figurrikt arbete. För
utsmyckningen av Versailles arbetade F r a n q o i s
Gir ardon (1628—1715), som skapade ståtliga
— 401 —
13 b — Red. avsl. W12 4$.
— 402 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
