Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frankrike - Konst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRANKRIKE
grupper i slottets park, utförde den skulpturala
utsmyckningen av Apollonsalen i Louvren (jfr
sp. 401) m.m. Mera självständig men andligt
besläktad med de florentinska barockmästarna fr.o.m.
Michelangelo var Pierre Puget (1622—94).
I den franska barockens anda arbetade åter vid
hovet i Paris-Versailles Antoine Coysevox
(1640—1720), som skapade storslagna
porträttverk, och Nicolas Coustou (1658—1733),
som också arbetade i Ludvig XIV:s högtidligt
romerska anda. — Rokokotidens sirliga grace
fick i skulpturen uttryck genom E d m e B o
u-chardon (1698—-1762), vars bror, Jacques
Philippe Bouchardon (1711—53) var
verksam i Stockholm, och än mera genom Jean
Baptiste Pigalie (1714—85) samt
Étien-ne Maurice Falconet (1716—91). Den
eleganta småskulpturen representerades framför allt
av Cl o din (eg. Louis Michet, 1738—1814),
som också arbetade för Sèvres-fabriken, under
det att Jean Antoine Houdon (1741—
1828) företrädesvis blev porträttskulptör i
marmor och brons. — Under den napoleonska
klassicismen blev inflytandet starkt från Italien, och
James Pradier (1790—1852) fick
hedersnamnet ”F:s Canova”. Större kraft och
självständighet i gestaltningen visade Pierre Jean
David d’A n g e r s (1788—1856), under det att
Antoine Louis Barye (1796—1875) utmärkte
sig som en ypperlig djurskulptör. I den
patriotiska hänförelsens tecken skapade F r a n q o i s
Rude (1784—1855) den stora, patetiskt rörliga
och medryckande Marseljäsreliefen på Arc de
triomphe. Mera nyskapande än vissa senare
skulptörer med patriotisk appell var Rudes direkte
lärjunge Jean Baptiste Carpeaux (1827
—75), som temperamentsfullt och virtuost-måleriskt
tolkade ögonblickets rörelse i gruppen ”Dansen”
på Paris-operans fasad, föregripande
impressionismen liksom Honoré Daumier (1808—79) i
karikatyrstatyetten ”Ratapoil” av 1851. Ej blott
Daumier utan även målaren Edgar Degas
(1834—1917) har av eftervärlden blivit uppskattad
som skulptör med levande rörelseuttryck. A u g u
s-te Ro din (1840—1917) var impressionismens
främste bildhuggare med sin uppluckrade måleriska
ytbehandling, som ofta förenades med själfull poesi.
Hans elev Antoine Bourdelle (1861—1929)
vände sig efter sekelskiftet mot en fastare, mera
skulpturalt monumental stil än lärarens och gav
med sin ömsom arkaiserande och kärvt
dramatiska konst signalen till skulpturens nyorientering.
Samtidigt väcktes den antika konstens harmoniska
lugn till liv igen av Aristide Maillol (1861
—1944) i hans blockartat rundade kvinnogestalter.
En mera intim realism företrädes av Charles
Despiau (1874—1946), Paul Cornet (f. 1892)
och Jean Osouf (f. 1898), vilka ofta ha en
nästan rokokoartad grace i sina arbeten.
Kubise-ringen hos Henri Laurens (f. 1885) kan
blott i hans mera primitiva skulpturer sägas bryta
helt med Maillol-traditionen. De mera
ytterlighets-betonade riktningarna ha företrädesvis lockat de
utländska skulptörerna i Paris, mera sällan
fransmännen själva.
Nyare tidens måleri. Den realism, som
1400-talets miniatyrmåleri frambragt, gjorde sig
H. Daumier: Blåstrumpan i månsken. Litografi 1844.
under det följ. årh. gällande endast i porträttet;
Jean och F r a n q o i s Clouet (1485—1540,
resp. 1522—72) samt Corneille de Lyon
(nämnd 1534—74) voro här de främsta. För
rums-utsmyckningen i Frans I:s Fontainebleau
inkallades o. 1530 italienska målare (Primaticcio
och R o s s o), vilkas dekorativa manierism fick
stort inflytande, särsk. på naketmåleriet. Någon
nationell egenart märktes icke under 1500-talet och
1600-talets början. Även under den följ, tiden var
det två strömningar utifrån, en realistisk från n.
och en mera ideal från s., som blevo bestämmande.
Den nederländska realismen fick en personlig
utformning i bröderna Le N a i n s skildringar av
böndernas liv och hade en direkt representant i den
i Paris verksamme flamländske porträttmålaren
Philippe de Champaigne (1602—74),
medan Caravaggios formgivning gick igen hos S
i-mon Vouet (1590—1649) och Le Valentin
(eg. Jean de Boulogne; o. 1600—o. 1634).
I Eustache Le Sueurs (1616—55) blonda,
arkadiska ocn religiösa framställningar är Rafael
mönstret för figurerna. Båda riktningarna följdes
eklektiskt av Sébastien Bourdon (1616—
71). Även hos Pierre Mignard (1610—95),
den mest anlitade porträttören under seklets
senare hälft, blandades flamländskt och italienskt.
Med Charles Le Brun (1619—90) fick tiden
sin ledande dekoratör och konstorganisatör; med
stora kompositioner i Carracciernas riktning
fyllde denna Ludvig XIV:s slott. Le Brun var själen
i den 1648 grundade konstakad., där efter
mönster av Carracciskolan i Bologna den
normgivande konstläran utbildades. Seklets stora målare
voro Nicolas Poussin (1594—1665) och
— 403 —
— 404 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
