Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frankrike - Konst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRANKRIKE
som målare. G a v a r n i (eg. Sulpice G u i
1-1 a u me Ch e valie r; 1804—66) ritade
spirituella sedeskildringar, Nicolas Toussaint
Charlet (1792—1845) och Auguste Raffet
(1804—60) omhuldade Napoleonlegenden. Bland
de romantiska bokillustratörerna märkas
A1-fred Johannot (1800—37), Achille D
e-véria (1800—57) och Gustave Doré (1833
—83). Inom landskapsmåleriet, som försummats
av klassicismen, gjorde sig efter 1830 nya impulser
gällande. Avgörande blev härvid inflytandet från
samtida engelsmän (Constable och Bonington).
I Barbizon bosatte sig en grupp målare: T h é
o-dore Rousseau (1812—67), Charles F r a
n-qois Daubigny (1817—78), Jules Dupré
(1811—89) och Virgilio Narciso Diaz
de la Pen a (1808—76), för att i
Fontainebleau-skogen söka sina motiv. Barbizonskolan
kännetecknas av ett kärleksfullt naturstudium (paysage
intime). Nära denna grupp stodo djurmålarna
Constans Troyon (1810—65) och Charles
Jacque (1813—94), ävensom Fran^ois M i
1-1 e t (1814—75), vilken i lugna, andäktigt
storfor-made bilder skildrade böndernas liv. En
särställning bland landskapsmålarna intog C a m i 11 e
Corot (1796—1875), rikare och valörkänsligare
än de övriga; hans av silverljus skimrande
landskap och gärna varm-grå figurstudier äga en
sällsynt harmoni, och ålderdomsverken förbereda
den följande tidens friluftsmåleri. Det pastorala
draget i hans landskap med nymfer leder tanken
till lyriken hos Lorrain och Watteau.
I fråga om officiellt erkännande nådde under
andra kejsardömet mindre betydande konstnärer
högre än de banbrytande mästarna.
Romantiserande historiemålare, ss. Horace Vernet
(1789—1863), Paul Delaroche (1797—1856)
och Robert Fleury (1797—1890), glatta
aktmålare av A d o 1 p h e W i 11 i am B o u g u
e-r e a u s (1825—1905) och Alexandre C a b
a-nels (1823—89) slag samt en Ernest
Meis-s o n i e r s (1815—91) minutiösa småkonst
tillfredsställde den allmänna smaken. Ett anseende
som lärare bl.a. för skandinaver, jämförbart med
den senare Léon Bonnats (1833—1922),
nådde Thomas Couture (1815—79). Det är
mot bakgrunden av det stagnerade officiella
måleriet, som man måste se Gustave Courbets
(1819—77) oppositionella insats. Med honom
tillkom o. 1850 realismen; han återgav
vardagens människor, bl.a. arbetartyper, utan
heroise-ring och i naturlig miljö på ofta stora dukar
samt målade skogens dunkel, klippans
skrovlighet och havsvågens tunga rytm. Även genom
sin mustiga, av de gamla mästarna påverkade
teknik utövade han ett inflytande, som nådde
utanför F. Utlandets intresse för F:s konstnärliga
nyskapelser stegrades genom den följande
riktningen. Édouard Manet (1832—83), med
vilken den franska konsten åter frambringade ett
geni, tog till en början intryck av spanjorernas
(Velazquez, Goya) breda måleri och fann snart
betydelsen av att framhäva ytplanet och undvika
djupmodellering. Med ljusnande palett började
han vid slutet av 1860-talet måla vissa scener i
friluft och grundade så jämte Claude Monet
(1840—1926) den impressionistiska
rikt
ningen; förberedd var denna dock, utom av den
gamle Corot m.fl., av plagernas och
kanalhamnarnas distinguerade målare Eugène Boudin
(1824—98) och av den livfullt skisserande
holländaren Jongkind. Impressionismen, som efter
övervinnandet av mycket motstånd fick en
dominerande utbredning, räknade bland sina
närmaste anhängare Alfred Sisley (1839—99),
Camille Pissarro (1830—1903), B er the
Mor i so t (1841—95) och Armand
Guillau-min (1841—1927). Dess avsikt var att återge
det ögonblickliga, direkta synintrycket, fångat
liksom i flykten med snabb pensel. Tillfälliga
rörelser och belysningar noterades med nästan
vetenskaplig upptäckarglädje, och allt vanligare
blev ett alla prima-föredrag i fläckar, som mera
tog sikte på helhetens färgiga ljusspel än på
föremålens detaljer och konsistens. Svart och
jordfärger undvekos, likaså litterära ämnen, men
mycken vikt lades vid touchen, den personliga
penselskriften. Särsk. betydelsefullt blev
impres-sionisternas friluftsmåleri (pleinairisme), vilket
iakttog det fria ljusets inverkan på tonerna.
Monet drog själv i sina intensiva ljusstudier de
yttersta konsekvenserna av detta program: alla
fasta former upplöstes, och bilden uppluckrades
i flimrande färgpartiklar. I de första
impressio-nistutställningarna, inledda 1874, deltogo även
Cézanne (se sp. 409) och Auguste Renoir
(1841—1919), vilka emellertid senare, var på sitt
vis, sökte en stabilare, mer överlagd och av den
konstnärliga fantasien bearbetad bildform.
Renoir hade i sin läggning mycket av en plastiker,
som älskar kvinnokroppens fylliga, mjukt
rundade volymer, men samtidigt var han, mera naivt
än de egentliga impressionisterna, tjusad av
färgens blommande prakt. Det skulpturala
intresset fanns likaledes, som förut nämnts, hos Degas,
vilken emellertid ej som den åldrande Renoir
sökte en vilande utan en rörlig form i sina skarpt
och gärna ur ovanliga synvinklar sedda bilder
av balettdansöser, kvinnor under toalettbestyr
m.m. Degas hade impressionistiska drag och
deltog i de flesta impressionistutställningarna, men
han var eg. ingen friluftsmålare, och lika litet
som Manet gav han sig in på färgsönderdelande
fläckteknik (divisionism) i oljemåleriet. Däremot
var han en utomordentlig, Ingres-beundrande
tecknare och blev förnyare på olika områden; särskild
betydelse kom han att få för tidens grafik: Jean
Louis Forain (1852—1931), Alexandre
Steinlen (1859—1923), Louis Legrand (f.
1863) och Henri de T o u 1 o u s e-L a u t r e c
(1864—1901). — Den impressionistiska tekniken
mekaniserades på 1880-talet i neoi mp re ss
io-n i s m e n, där de spontant ansatta färgfläckarna
ersattes av ett på vetenskapliga teorier grundat
pricksystem, analyserande ljuset i spektrala
komponenter, som för ögat skulle sammansmälta till
möjligast lysande toner. Denna riktning med
sin renodlade p o i n t i 11 i s m startades av
Georges Seurat (1859—91), som drev det
impressionistiska uppslaget över i något motsatt: en
geometriserande kompositionskonst, ej åsyftande
naturillusion. Till Seurat slöto sig de mindre
programmatiskt, med mera temperament och
större färgpunkter målande Paul Signac (1863—
— 407 —
— 408 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
