Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frankrike - Konst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRANKRIKE
Claude Lorrain (1600—82), vilka klarast
uttryckte det franska väsendet i klassisk riktning.
Båda levde i Rom och inspirerades av antik och
högrenässans. De skapade nya värden, den förre
i klassiskt formklara figurkompositioner, den
senare i ljusskimrande ideallandskap och
hamnfantasier. Inom 1600-talets grafik märkas
folklivs-skildrarna Jacques C all o t (1592—1635) och
Abraham Bosse (1602—76) samt
porträtt-stickarna Robert Nanteuil (1623—78),
Claude Mellan (1601—98) och Ge rard
Edelinck (1640—1707).
Motsättningen mellan italienskt och nordiskt
inflytande skärptes under 1600-talets senare hälft i
striden mellan s.k. poussinister, vilka hyllade den
rena formen, och rubenister, vilka i flamländarnas
kolorism och måleriska hållning sågo måleriets
främsta element. Den koloristiska riktningen
segrade, därom vittna bl.a. Ludvig XlV-epokens
representativa porträtt av Hyacinthe Rigaud
(1659—1743) och Nicolas de Largillière
(1656—1746), vilka föra långt in på 1700-talet.
Rubens’ färgbehandling, som bl.a. kunde
studeras i Luxembourgslottets Medicigalleri, blev av
betydelse för Antoine W att e au (1684—
1721), det nya seklets stora geni. I sina fétes
galantes ombildade denne intryck även från de
nederländska småmästarna i riktning mot det
mjukt poetiska och graciösa i överensstämmelse
med sin tids förfinade sällskapskultur. Watteau
inledde en högperiod, under vilken franskt
måleri gav några av sina mest typiska skapelser.
Bland hans efterföljare märkas Nicolas
Lanc-ret (1690—1743) och Jean Baptiste Pater
(1695—1736). Den djupa, varma ton, som
kännetecknar 1600-talets och det tidiga 1700-talets
måleri, ersattes under rokokon av den
pastellaktigt ljusa och kyliga färgskalan hos en rad av
dekoratörer, bland vilka F r a n q o i s Boucher
(1703—70) stod i främsta rummet. Rokokons
livsuppfattning och den nya rumsarkitekturen
fordrade ett annat, mindre format hos de
dekorativa målningarna. De stora kompositionernas
roll övertogs av vävda tapeter (se sp. 401), för
vilka arbeten bl.a. Boucher och Franqois de
Troy (1675—1752) utförde kartonger.
Emellertid blev det målade dörröverstycket den typiska
dekorativa bildformen. Här framstodo Boucher,
Charles Joseph Natoire (1700—77), C a
r-le van Loo (1705—65) m.fl.; deras måleri
harmonierade med omgivningens graciösa
ornamen-tik. I otaliga variationer förhärligades
kvinnokroppen och den erotiska idyllen, gärna med
pastoralt el. mytologiskt motiv. Dekoratörernas
skicklighet övergick hos Jean Honoré F r
a-gonard (1732—1806) till målerisk virtuositet. Som
motvikt till dessa stod den borgerlige Jean
Baptiste Chardin (1699—1779); hans stilleben
höra till seklets koloristiska pärlor, och hans i
holländarnas anda utförda skildringar från
hemmets värld intaga en rangplats vid sidan av
Watteaus tavlor. Den borgerliga genren visade
med den sentimentale Jean Baptiste G r e
u-ze (1725—1805) en tillbakagång. Av
porträttmålarna följde Louis Tocqué (1696—1772) och
Jean Marc Nattier (1685—1766) traditionen
från barocken, medan pastellisterna M a u r i c e
de La Tour (1704—88) och Jean Baptiste
Perroneau (1715—83) fördjupade sig i intim
karakteristik. Naturkänslan i seklets senare hälft
fick en romantisk prägel i Joseph Vernets
(1714—89), Hubert Roberts (1733—1808) och
Louis Gabriel Moreau 1’ainés (1740—
1806) landskap. Inom den grafiska konsten
märkas Charles Nicolas Cochin (1715—90),
Gabriel de Saint Aubin (1724—80) och
färggravören Pierre Antoine Baudouin
(1723—69) samt bokillustratörerna Gravelot
(eg. Hubert Bourguignon; 1699—1773),
Charles Eisen (1720—80) och Jean Michel
Moreau le jeune (1741—1814). Den sociala
förutsättningen för epokens rika konstliv var en
stor, köpstark publik. Den årl. återkommande
konstutställningen i Paris, den s.k. Salongen,
framkallade många amatörer, som konstälskare
och konstsamlare då kallades. Måleriet i F.
utbredde sig över Europa, och utländska målare
tillbragte sina läroår i Paris; flera svenskar
gjorde här betydande insatser (Roslin, Lafrensen,
Hall m.fl.).
Efter 1700-talets mitt gav den nya antikiserande
riktningen (se sp. 402) sin prägel även åt måleriet.
Den av Louis David (1748—1825) kort före den
stora politiska omvälvningen upptagna n y k 1 a s s
i-cismen betonade formellt den antikt plastiska
hållningen med teckningens framhävande på
färgens bekostnad samt riktade sig ideellt mot
rokokons graciösa uppsluppenhet för att hylla
manliga dygder och framställa händelser ur
antikens och revolutionens historia. Det var något av
Poussins heroiska anda, som återupplivades, ehuru
ett teatraliskt drag ofta vidlådde framställningen.
Inom porträttmåleriet gjorde skolan sin bestående
insats, och den utövade härmed stort inflytande på
måleriet i det övriga Europa. David var själv
en säker iakttagare; i hans lärjunge Franqois
Gérard (1770—1837) fick Napoleontiden sin
representative porträttmålare. Den Davidska
skolans herravälde varade obrutet inemot 1820; dock
hade dess formintresse en dyrkare ända till årh:s
mitt i den som porträtt- och figurmålare
framstående Jean Auguste Dominique Ingres
(1780—1867). Vid sidan om denna utveckling
skapade o. 1800 den lyriske Pierre P r u d’h o n
(1758—1823) sitt mjuka ljusdunkelmåleri.
Föregången av Antoine Jean Gros (1771—1835)
och den måleriske realisten Théodore G é r
i-cault (1791—1824) uppstod o. 1820 i kamp mot
klassicismen en romantisk rörelse. Den nya
generationen vände sig från den kyliga
formskönheten till en varmblodig, känslo- och fantasiburen
upplevelse, den sökte rörelse och färg i st.f.
konturklarhet och statuarisk balans och fördjupade sig,
under beundran för den stora diktningen, i
gångna tiders historia. Den romantiska skolans
förgrundsfigur Eugène Delacroix (1798—1863)
betonade, med påverkan särsk. från Rubens,
färgen som det väsentliga i måleriet och uppnådde
bl.a. i stora dekorativa uppdrag, med ämnen ur
historia, mytologi och orientaliskt folkliv, en
kraftfull verkan med sin eldiga kolorit. Av de
grafiska konsterna kommo litografien och
träsnittet nu till heders. Den politiska satiren fick
I en glänsande tolk i Daumier, även nydanande
— 405 —
— 406 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
