Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Franska revolutionen - Franska revolutionskalendern - Franska sjukan - Franska skolan i Stockholm - Franska skolan i Aten - Franska Somaliland - Franska språket - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRANSKA REVOLUTIONSKALENDERN
den omdaning av det franska samhället, som
inleddes i och med sammankallandet av riksständerna
1789 och som slutfördes under Napoleons
kejsardöme, dels på de oroligheter och kriser, som
beledsagade denna omdaning under tiden från
1789 fram till konsulatets upprättande 1799, dels
slutl. på det skede, varunder omdaningen
verkställdes och befästes och varunder de nya
förhållandena oantastade ägde bestånd, d.v.s. tiden 1789
—1814. Vid Napoleons fall 1814 följde en viss
reaktion — bl.a. återupprättades monarkien —
under den s.k. restaurationen el. restaurationstiden
(1815—30), men flertalet av de genom f. nyskapade
förhållandena blevo bestående el. återinfördes
senare under utvecklingens gång. — Det moderna
demokratiska samhället har i mångt och mycket sina
rötter i f., som därför kan sägas inleda den
moderna tidens historia. Jfr Frankrike, sp. 294—299. B.
Franska revolutionskalendern begagnades i
Frankrike från 5/io 1793 till Vi 1806 men räknades
officiellt från 22/a 1792, dagen för den franska
republikens utropande, då år I började. Året i denna
kalender innehöll 12 mån., alla med 30 dagar,
varjämte, för att utfylla året, 5, under skottår (jfr
Franciade) 6, tilläggsdagar (jours complémentaires)
tillfogades. Varje mån. uppdelades i tre 10-dagars
veckor (décades). Dagarna i varje dekad hade
namnen: primidi, duodi, tridi, quartidi, quintidi, sextidi,
septidi, octidi, nonidi, décadi. De 12 mån. hette:
vendémiaire, brumaire, frimaire; nivöse, pluviöse,
ventöse; germinal, floréal, prairial; messidor,
ther-midor (först kallad fervidor), fructidor. Varje år
började, då solen ingick i Vågens tecken (således
vid höstdagjämningen). Åren betecknades med
romerska siffror, I, II, III etc. — Olägenheterna
med f. voro, bortsett från deras avvikelse från
den i andra länder brukliga gregorianska
kalendern, framför allt dess 10-dagars veckor, som
förlängde arbetsveckan, omändrade tiden för
torgdagar etc. Härtill kom, att dagen samtidigt
indelades i 10 tim i st. f. 24, tim i 100 min och min
i 100 sek. Denna decimalindelning stötte på en del
praktiska olägenheter och bidrog i hög grad att
påskynda den nya kalenderns avskaffande. Den
gregorianska kalendern infördes ånyo 11 nivöse XIV =
1 jan. 1806. — Under pariskommunen 1871 infördes
f. under mån. germinal och floréal LXXIX. Ch.
Franska sjukan, äldre benämning på syfilis.
Franska skolan i Stockholm, privat flickskola
med normalkompetens, grundad 1862. Skolan, som
även anordnar kurser i franska, består av lekskola
för gossar och flickor, 4-klassig förberedande skola
samt 7-klassig elementaravd. F. har infödda
lärarinnor i främmande språk, och undervisningen i
franska börjar redan i i:a klassen av den
förberedande skolan. Under det senaste decenniet har
lärjungeantalet i skolans båda högsta avd. varierat
mellan 200 och 300 och uppgår f.n. (1948) till o.
350. E.Bng;B.Ks.
Franska skolan i Aten, fra. École frangaise
d’Athènes, Atens första utländska arkeologskola,
belägen på n.v. sluttningen av Lykabettos, grundad
1846, sorterar under franska
undervisningsministeriet och ledes av en dir., som tillsättes på 6 år.
Förutom kurser och examina anställer skolan
arkeologiska utgrävningar, av vilka de mest
betydelsefulla utförts på Delos (från 1877) och Delfi
(från 1880). Vetenskapliga arbeten publiceras i
tidskr. ”Bulletin de correspondance hellénique” och
i serien ”Bibliothèque des Écoles franqaises
d’Athè-nes et de Rome”, båda sedan 1877. ÅJL.
Franska Somaliland, se Somaliland.
Franska språket. Utbredning. Franskans
språkområde utgöres främst av ett sammanhängande
territorium bildat av n. Frankrike (ej v. Bretagne),
s. Belgien med Bryssel samt Kanalöarna. I s.
gränsar f. till provensalskan; gränslinjen går från v.
räknat efter Garonne och Dordognes nedre lopp
till Libourne, därifrån till Angouléme samt i en
vid båge norrut till Montluqon, sedan över Roanne
till Rhöne strax nedom Lyon. ö. om Lyon och i v.
Schweiz lever frankoprovensalskan*, som intar en
mellanställning mellan de båda språken. I n. och
ö. gränsar f. till nederländskan (flamländskan) och
tyskan; gränslinjen går ung. över Gravelines—Aire
—Merville—Menin—Wavre—Visé och böjer sedan
av mot s. genom prov, och storhertigdömet
Luxemburg, Lothringen och v. Elsass. F:s västgräns
löper genom Bretagne, utefter en linje ö. om
Plouha—Pontivy—Vannes; därbortom vidtar
bre-tonskans område. F. talas dessutom av de bildade
och av stadsbor över hela Sydfrankrike, i resten
av Nordfrankrike, v. (franska) Schweiz och i viss
utsträckning i Belgiens n. (flamländska) del.
Genom kolonisation under 1500-talet och senare av
stora delar av Nordamerika fördes f. dit, och där
talas det ännu i Canada av drygt 1,5 mill.
människor. Genom senare kolonisationer i Asien, Afrika
och Mellanamerika har f. ytterligare utbretts; en
särsk. stark ställning har det i franska
Nordafrika. Nära 40 mill. människor torde f.n. ha f.
till modersmål; i siffran ingå icke de c:a 10 mill.
provensalsktalande. Dessutom användes f. i
främmande länder som diplomatiskt språk, som postspråk,
som internationellt meddelelsemedel och i smärre
grupper av emigranter, särsk. hugenotter, el. i
Främre Orienten under och efter korstågen. — I
fornfransk tid gick f:s språkområde icke lika långt
ut i riktning mot provensalskan och bretonskan,
vilka vardera förlorat en terrängremsa. Genom
Vilhelm Erövrarens underkuvande av England (1066)
fördes f. dit och var där under århundraden
det förhärskande språket (se Anglo-normandiska
språket).
Dialekterna äro främst champagniskan,
burgun-diskan, dialekten i tle-de-France, lothringiskan,
vallonskan (i det fransktalande Belgien),
pikardiskan, normandiskan, poiteviniskan;
dialektgränserna äro föga skarpa. På lle-de-France-dialekten
är riksspråket baserat (se sp. 434), som nu alltmer
undanträngt de ursprungliga dialekterna, i sht
champagniskan, och som blivit officiellt språk i
hela republiken Frankrike med kolonier,
konungariket Belgien med kolonier (numera jämte
flamländska), förbundsrepubliken Schweiz (jämte tyska
och italienska), furstendömena Luxemburg och
Monaco samt republiken Haiti. En särställning
intaga Canada-franskan samt de genom grov
hopblandning med infödingsspråk uppkomna kreolska
dialekterna (olika former av negerfranska på Haiti,
Martinique, i Franska Guayana, på Réunion etc.;
annamito-franskan i Kochinkina och Annam).
Historia. F. är en utvecklingsform av det folkliga
latin, det s.k. vulgärlatinet, som Caesars
— 431 —
— 432 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
