Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Franska språket - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRANSKA SPRÅKET
soldater och de i deras följe el. efter dem
inträngande hantverkarna, handlandena och arbetarna av
alla slag talade. Hela Gallien, även Bretagne,
antog romarnas språk, dessutom också Belgien
och delar av Schweiz. Att f. därefter
undanträngdes i Bretagne, beror på inflyttningar under 300—
700-talen av kelter från England; senare återvann
det provinsens ö. del. Gallernas språk upphörde
småningom att talas under århundradena efter
erövringen; det hann dock rikta Galliens latin med
en del lånord, ss. fra. changer, chemin, chène, lieue,
quai, och ett stort antal ortnamn, ss. Paris, Lyon.
Även de senare inträngande germanska
stammarnas, burgundernas, västgöternas,
franker-nas, språk gav fullständigt vika för latinet el.
galloromanskan. Denna avlägsnade sig mer och
mer från den ursprungliga typen, så att den från
700-talet kan anses som ett nytt språk: f., lingua
francisca (urspr. benämning för frankernas språk)
el. romanz.
De huvudsakliga särdrag, som skilja denna äldsta
franska från latinet och som småningom
utvecklat sig genom galloromanskan, äro: I ordförrådet:
upptagandet av mängder av vulgära ord, teste (tète)
vid sidan av caput, maschier (måcher) för
man-dere; upptagandet av galliska ord (se ovan),
av germanska ord, ss. bride (för frenum),
guerre (för bellum), av kultord, ofta grekiska, ss.
eglise, batesme (baptéme), angele (ange). I
ljudbeståndet: tonens förstärkande på tonstavelsen,
varigenom tonvokalen ofta förstärkes till diftong (i öppen
stavelse) och svagtoniga vokaler falla (svagtonigt
a blir a): fide^fei (foi), bene > bein, bonitate>
bonté, causa > chosa; övergång av fritt betonat a till
e (ie efter palatal): aniare > amer, masticare >
maschier, av au till o: causa > chose, av u till y
(skrivet m) : muru > mur-, nasalering av vokal före m
och n-. infante > ènfänt (enfanf), femina^fäma
(femme); intervokala konsonanters försvagande el.
fall: vita > vida (vie), focu>fou, feu;
förenklandet av vissa konsonantförbindelser: septem > set
(sept), scriptum > escrit; palatalisering
(mulje-ring) av konsonanter i förbindelse med palatal
vokal (e, i) framför annan vokal: filia > filia
(skrivet fille), vinea > vinia (skrivet vigne),
ra-tione > (radzjone >) raison; palatalisering av k
(c), g framför a, e, i: caput > chief (uttalat tsief,
sedan chef), gente > gent (uttalat dzènt), civitate >
cité (uttalat tsité). I böjningen: kasusändelsernas
fall så när som på j: murum -i > mur, men murus
-os > murs, terram -a > terre, men terras > terres
(även som nom. plur.), grandem > grant, men
grandis -es > granz (z = ts); flera verbalformers, särsk.
passivets, ersättande genom omskrivning: amatur >
(il) est amé(z). I syntaxen: införandet av artiklar,
analytiskt konstruktionssätt (genom prepositioner),
t.ex. fructum terrae > le fruit de la terre, Romae
habitare > logier en Rome (demeurer å R.),
dede-rat > (il) aveit doné; enkla satsfogningar.
I vilken utsträckning gallernas språk inverkat
på latinets utveckling i Gallien, är svårt att avgöra.
Galliska ords upptagande har ovan omnämnts;
sannolikt föreligger galliskt inflytande i
övergången ct > it (factum > fait), möjl. också i vokalernas
nasalering; även för övergången u > y synas skäl
tala för galliskt inflytande, enligt bl.a. W. v.
Wart-burg, ehuru detta bestritts av bl.a. W. Meyer-Lübke.
Det germanska inflytandet yttrar sig i ordförrådet
mest i gränsdialekterna.
Den äldsta franskan framträder först i skrift i ett
kort dokument, de s.k. Strasbourg-ederna av 842. F :s
första grundläggande period (äldre f o
rn-franska) kan räknas till o. 1100, tiden för
den stora hjältediktens framträdande. Då vidtog
en period av relativ stabilitet; språket höjdes och
uppodlades tack vare en rik och ädel litteratur.
Denna andra, fullt utbildade period (yngre
fornfranska) sträckte sig, liksom
motsvarande litteraturperiod, till huset Valois’
uppstigande på tronen (början av 1300-talet). Stabiliteten
sammanhängde under denna period med
uppkomsten av ett koiné, ett riksspråk, vars grund är
le franceis el. Ile-de-France-dialekten i förening med
den normandiska dialekten. De andra dialekterna
sjönko ned till allmogemål, patois, och odlades från
slutet av perioden föga el. icke.
De förnämsta förändringarna i språket äro: I
ordförrådet: upptagandet av nya ord, främst från
de lärdas latin; ofta förekomma sålunda
orddubbletter med differentierad betydelse, t.ex. av lat.
causa vid sidan av det populära chose låneformen
cause, vid sidan av parèis (nu parvis) kultordet
paradis. I ljudbeståndet: i periodens förra del:
vokali-sering av l framför konsonant till m: chevals >
che-vaus (även skrivet chevax och chevaux), fols >
fous; övergång èn > än: tèns > täns (skrivet tens,
tans, senare temps); förstummande av 5
framför l, m, n: asne > ane (vanl. skrivet asne,
sedan äne); i periodens senare del: diftongers
monoftongering: ou, eu, ue > ö (skrivet ue,
eu): soul > seul, fou > feu, buef (senare skrivet
bæuf); även övergång ai > e framför flera
konsonanter: maistre > mestre (skrivet maistre, sedan
maltre), övergång (från o. 1200) oz>oe: roi >
roe (skrivet roi); förstummande av 5 framför tonlös
explosiv: teste > tete (skrivet teste, sedan tète),
börjande förstumning (framför konsonant) av finalt
t efter konsonant: di(s)t > di (skrivet dit). I
böjningen inträda i periodens senare del ett stort
antal analogibildningar: i deklinationen undanträngs
mer och mer subjektformen av oblikformen,
således som subjekt i sing. mur, conte, grant, le
(artikel) för äldre murs, cuens, granz, li, i plur. murs,
contes, granz, les, för mur, conte, grant, li; i
kon-jugationen framträda analogibildningar, i sht i
per-sonaländelserna: i:a personen pres. ind. chante för
chant, parz för part, 1 :a personen imperf. ind. parteis
för parteie, i:a personen perf. partis för parti m.m.
I syntaxen medför detta en fast ordställning:
subjekt före objekt: materiam superabat opus måste bli
le travail surpasseit la matière; personalpronominas
utsättande som subjekt blir allt allmännare, så att
t.ex. vid chante, som kunde vara både i:a och 3:e
personen, alltmer utsättes je resp. il.
En tredje period, från 1328 till 1600 (m
e-delf ranska), är övergångsperioden till ny
franskan. Dess karaktär betingades huvudsaki. av
litteraturens dekadens under medeltidens sista årh., av de
lärda studierna, av renässansen, av de italienska
krigen i slutet av 1400- och början av 1500-talet och
även av det italienska inflytandet vid hovet genom
Katarina av Medicis giftermål med Henrik II. Av
detta följde, att språket under periodens första
hundra år, hundraårskriget, odlades relativt föga, att
— 433 —
— 434 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
