Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Franska språket - Historia - Litt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRANSKA SPRÅKET
en mängd latinska, grekiska och italienska ord
infördes i språket: latinismerna famille, légalité vid
sidan av de äldre och folkliga maisniee (lat.
man-sionata), loyauté o.s.v., det grekiska poésie får
insteg, italienska ord, ss. canon, révolte, cavalcade o.a.
ord på -ade, blevo vanliga; det har beräknats, att
Ra-belais använt 952 latinska och 517 grekiska lånord.
Även stavningen latiniserades och blev denna
etymo-logiska stavning, varunder franska språket i våra
dagar ännu lider: corps för äldre cors, doigt för doi
o.s.v.; i ljudbeståndet är särsk. att märka övergången
oe (av äldre oi) > oa (alltjämt skrivet oi) el. ä
(skrivet oi, numera ai): roi, anglois el. anglais
(uttal rpa, äglä), vidare förstummandet av finalt e
framför vokal; böjningen reducerades fullst. till de
nuv. förhållandena, adjektivens femininbildning
för-enhetligades genomgående: meilleure, mortelle för
äldre meilleur, mortel; andra analogibildningar
blevo allmänna: possessivpronomen leur (lat.
illo-rum) blev i plur. leurs; satsbildningen blev lärd och
latiniserad, särsk. genom användande av
participial-och ackusativ-med-infinitiv-konstruktioner.
Redan mot slutet av denna period uppstod dock
en reaktion mot det utländska inflytandet. Henri
Estienne utgav 1578 sina ”Deux dialogues du
nou-veau langage franqois italianizé et autrement
des-guizé” och 1579 ”Précellence du langage franqois”,
i vilka verk han skarpt klandrade modet att använda
italienska ord. Boileau brännmärkte längre fram
Ronsard som ”en franqois parlant grec et latin”,
vilket är sant i fråga om konstruktionssätt och stil;
man skulle med mera fog kunna anmärka på
Ron-sards användande av föråldrade och dialektala ord,
vilket bragte förvirring i språket på hans tid.
Den fjärde och sista perioden (nyfranska)
tog vid i 1600-talets början, då det moderna f.
grundlädes för att under inflytande av stora
politiska och sociala händelser utvecklas till sin nuv.
form. Den starka, sammanhållande konungamakt,
den vaknande nationella självkänsla och det sinne
för ordning och regelbundenhet, som utmärkte
klassicismens tidevarv, måste ha till följd, att det
regellösa och förvirrade i språkbruket stävjades
och ersattes med fasta och bestämda förhållanden.
Därtill bidrogo puristiska teoretiker, ss. Malherbe,
och skolade grammatiker, ss. Vaugelas, samt Franska
akad., som stiftades 1635 med uppgift att vårda sig
om språket och som utgav sin för språkets rykt
och konserverande ytterst viktiga ”Dictionnaire”
1694 (8 éd. 1931—35). Den stränga purismen och
det myckna reglementerandet gjorde emellertid
franskan med all dess elegans i den klassiska
litteraturens tidevarv till ett fattigt och stelt språk,
och däröver klagade redan Fénelon i ”Lettre å
l’Aca-démie franqaise” (tr. 1716). Nya reaktioner
kom-mo som en följd av vetenskapernas
uppblomst-ring i 1700-talets senare hälft, av den franska
revolutionens nya uttrycksbehov och
omstörtnings-tendenser, av romantikens nydaningsbegär, av de
moderna tekniska uppfinningarna, av det
utvidgade internationella umgänget och slutl. av
världskriget.
Alla dessa yttre förhållanden ha emellertid
huvudsaki. medfört förändringar i ordförrådet. Detta
rönte redan i nyfranskans första skede ett mera
tillfälligt inflytande från hovkretsarna, då spanska
prinsessor äktades av Ludvig XIII och Ludvig
XIV. Därigenom blev spanskan modespråk i
Paris, och som följd därav upptogos ett antal ord
från spanskan ss. alcöve o.a. ord börjande med al
(den arabiska artikeln), parade o.a. ord på -ade;
guitare m.fl. För de av vetenskapen och
revolutionen införda orden må hänvisas till F. Gohin, ”Les
transformations de la langue franqaise 1740—1789”
(1903); Th. Ranft, ”Der Einfluss der französischen
Revolution auf den Wortschatz der französischen
Sprache” (1908); F. Brunot, ”Histoire de la langue
franqaise”, vol. 9 (1927—37). Särsk. ha många av
de av revolutionen i omlopp satta orden blivit
allmän egendom, ss. interpellation, ordre du jour,
chargé d’affaires, delvis i nya betydelser. Bland
romantikerna är i sht V. Hugo omstörtare.
Hugo upptog även talrika ord ur slangspråket, argot,
och däri ha nyare förf, i stor utsträckning följt
honom, så att man funnit nödvändigt utgiva flera
”Dictionnaires d’angot”. Som ex. på nyare
tekniska ord (gärna använda av moderna förf,
alltifrån Zola) må anföras automobile, taxi, avion; som
ex. på ord i det internationella umgänget
handels-termerna warrant, ticket, sporttermen champion, de
sociala orden flirt, flirter, five-o’clock.
Men även i grammatiskt avseende inträdde under
denna period viktiga förändringar: i periodens
början fullbordandet av övergången oe > oa,
övergången i > ä: fi (skrivet fin) > fä (skrivet fin),
y > o (skrivet un), förstummandet av finalt e även
framför konsonant och paus, förstummandet
(stundom) av slutkonsonant även framför vokal. Senare
märkes en av den ökade läskunnigheten
betingad tendens att uttala efter skrivsättet, alltså t.ex.
sculpteur med hörbart p (förr stumt), plus, fils med
hörbart s, samt övergången li > j, t.ex. filJ(a)
(skrivet fille) > fij. I syntaxen användes ofta
partitiv-artikeln du, de la, des i st.f. ensamt de, t.ex. du bon
vin, de la mauvaise humeur, des jeunes personnes;
konstruktioner på basis av substantiv gynnas på
bekostnad av verbala och adjektiviska; passé
simple har försvunnit ur talspråket och blir
sällsyntare i litteraturen, medan i stället ett större
utrymme beredes i sht åt passé composé;
parti-cipets överensstämmelse med föregående objekt
iakttages ej fullt så strängt som förr (fakultativt
enl. en ministeriell förordning av 1901). —
Litt.: F. Brunot, ”Histoire de la langue
franqaise” (1905 ff.); A. Dauzat, ”Histoire de la
langue franqaise” (1930), ”Tableau de la langue
franqaise (1939); W. v. Wartburg, ”Evolution et
structure de la langue franqaise” (3 éd. 1946); K.
Nyrop, ”Grammaire historique de la langue
franqaise”, (1, 1899, 4 éd. 1939; 2, 1903, 2 éd. 1924;
3, 1908, 2 éd. 1936; 4—6, 1913—30); W.
Meyer-Lübke, ”Historische Grammatik der französischen
Sprache” (1, 4/5 Aufl. 1934; 2, 1921); E. Schwan
& D. Behrens, ”Grammatik des Altfranzösischen”
(1—2, 12 Aufl. 1925; 3, 4 Aufl. 1931); E. Lerch,
”Historische französische Syntax” (1925 ff.);
K. Sandfeld, ”Syntaxe du franqais contemporain”
(1928 ff.); A. Tobler, ”Vom französischen Versbau”
(1921); J. Gilliéron & E. Edmond, ”Atlas
linguisti-que de la France” (1902 ff.); fransk-svenska lexika
av F. Schulthess (1932) och J. Vising (1947),
svensk-franska av F. Schulthess (1921) och T.
Hammar (1947); Franska akad:s lexikon (se
ovan); É. Littré, ”Dictionnaire de la langue fran-
— 435 —
— 435 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
