Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 3. Fredrik II, den store (konung av Preussen) - 4. Fredrik Vilhelm II (konung av Preussen) - 5. Fredrik Vilhelm III (konung av Preussen) - 6. Fredrik Vilhelm IV (konung av Preussen)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FREDRIK
Kriege Friedrichs des Grossen”, utg. av tyska
generalstaben (19 bd, 1890—1914); N. Young, ”The
life of Frederik the Great” (1919); R. Koser,
”Geschichte Friedrichs des Grossen” (1—3, 6/7 Aufl.
1921—25; 4, 4/5 Aufl. 1914); G. Ritter, ”Friedrich
der Grosse” (1936). På sv. föreligga en
tillförlitlig, från franskan övers, biogr. av P. Gaxotte
(1941) och främst H. Valentins intressanta
redogörelse ”Fredrik den store inför eftervärlden”
(i937)- [PS.]B.
4) Fredrik Vilhelm II, konung (1744—97),
son till Fredrik II :s yngre bror August Vilhelm
och tronföljare som ”prins av Preussen” sedan
1758, tillträdde tronen
1786. F. hade starka
estetiska intressen men
var en svag natur utan
arbetsförmåga. Han
stod därför helt under
inflytande av sin
omgivning, framför allt
av sin mätress
grevinnan Lichtenau samt
den fanatiske J. Chr.
v. Wöllner, f.d. präst,
och J. R. v.
Bischoff-werder, båda medl.
av rosenkreutzareorden,
vilka blevo politikens
verkliga ledare. Vissa skattereformer
genomfördes, men främst utmärkes regimen av sina
våldsåtgärder mot upplysningsidéerna, t.ex.
religions-och censuredikten 1788; 1791 tillsattes en
kommission, som skulle tillse, att endast ortodoxa
ämbetsmän utnämndes. — Då kriget mot Frankrike 1792
visade sig mindre framgångsrikt, riktade Preussen
sin uppmärksamhet mot Polen och slöt separatfred
med Frankrike i Basel 1795. F:s aktiva men
fördomsfria utrikespolitik, vars främsta resultat voro
Polens delningar 1793 och 1795, isolerade
Preussen politiskt och tog hårt på statsfinanserna. F.
var g.m. 1) Elisabet av Braunschweig, 2) Fredrika
Louise av Hessen-Darmstadt. — Litt.: M.
Phi-lippson, ”Geschichte des preuss. Staatswesens vom
Tode Friedrichs d. Gr. bis zu den
Freiheitskrie-gen” (2 bd, 1880—82); F. R. Paulig,
”Familien-geschichte des Hohenzollernschen Kaiserhauses. 4.
Friedrich Wilhelm IL, König von Preussen” (3
Aufl. 1897). P.Nm.
5) Fredrik Vilhelm III, den föreg:s son,
konung (1770—1840), efterträdde fadern 1797. F.,
en redbar karaktär men utan energi och större
begåvning, gjorde
visserligen slut på det
frivola hovlivet och
den bigotta
tvångsre-gimen och avskedade
faderns gunstlingar
men fortsatte den
franskvänliga
neutralitetspolitiken, som
grundlagts genom
freden i Basel. Denna
politik ändade med
katastrof: när Napoleon
korsade Preussens
planer på Hannover,
lyc
kades F., liksom fadern starkt beroende av
sin omgivning, ej hålla stånd mot
krigspartiet vid hovet utan bröt oförberett med
Frankrike 1806. Preussiska armén gjorde fullständigt
sammanbrott, F. måste fly till Ostpreussen och i
freden i Tilsit 1807 avträda bortåt hälften av riket.
Under dessa motgångar hade F. ett stöd i sin
drottning, Luise av Mecklenburg-Strelitz, en betydligt
starkare natur än han själv. Nederlaget bröt
emellertid väg för reformvänliga krafter; en period av
livligt reformarbete begynte, inriktat främst på att
rasera ståndsskrankorna, rationalisera
administrationen samt reorganisera hären efter moderna
principer. Reformarbetets upphovsman friherre v.
Stein avskedades visserligen redan 1808, men
reformerna fortsatte, ehuru mera försiktigt, under
Har-denberg 1810—12. — 1812 tvang Napoleon F. till
förbund mot Ryssland; när ryska fälttåget brutit
fransmännens övermakt, var F., viljesvag och
obeslutsam, osäker om sin position, till dess
den nationella rörelsen och hans egna
truppers övergång till ryssarna drev honom till
handling. I febr. 1813 förband han sig med
Ryssland, i mars gjorde han den (av en ämbetsman
författade) bekanta appellen ”An mein Volk”, hären
organiserades på allmänna värnpliktens grund. —
Sedan Preussen genom Wienkongressen 1815 fått
full territoriell upprättelse och F. inträtt i Heliga
alliansen, fingo de reaktionära grupperna vid hovet
åter inflytande: ett löfte om författning, som
givits under frihetskriget, infriades ej,
frihetsrörelserna förföljdes; F. anslöt sig helt till den
tvångs-politik, som formulerats i Karlsbadbesluten och
Troppauprotokollen. I ersättning för den
uteblivna författningen inrättades provinslantdagar
1823. F:s religiösa intressen togo sig uttryck i den
s.k. unionen 1817, som skulle närma reformerta
och lutheraner. Den preussiska tullagen 1818, som
var frihandelsvänlig och sammanband alla
preussiska prov, till en enhet, och tyska tullföreningen
1834 införde principer av utomordentlig politisk
betydelse. — Med Luise (d. 1810) hade F. bl.a.
sönerna Fredrik Vilhelm IV och kejsar Vilhelm I,
1824 ingick han morganatiskt äktenskap med
grevinnan Auguste v. Harrach, furstinna av Liegnitz
(d. 1873). — Litt.: W. Hahn, ”Friedrich
Wilhelm III. und Luise” (1850); ”Briefe und
Akten-stücke zur Geschichte Preussens unter Friedrich
Wilhelm III. herausg. von F. Rühl” (1899—1904);
H. v. Treitschke, ”Deutsche Geschichte im 19.
Jahrh.”, 1—4 (neue Ausg. 1927). P.Nm.
6) Fredrik Vilhelm IV, den föreg:s son,
konung (1795—1861).
F. hade en livlig
intelligens och visade
konstnärlig begåvning,
men han saknade den
konsekvens i viljeliv
och handling, som
kräves för att
konstituera en
ledarperson-lighet. Mot slutet av
hans liv bröt en
sinnessjukdom fram. Han
växte upp i
revolutionens skugga och
fostrades av romantiken.
— 491 —
— 492 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
