Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 6. Fredrik August I, den rättrådige (konung av Sachsen) - 7. Fredrik August II (konung av Sachsen) - 8. Fredrik August III (konung av Sachsen) - 1. Fredrik I Barbarossa (tysk-romersk kejsare)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FREDRIK
och övertog som myndig regeringen 1768. I
koalitionskriget mot Frankrike 1792 deltog han
endast med rikskontingenten, slöt
neutralitetsför-drag 1796, vilket upprätthölls till 1806, då han
ställde sig på Preussens sida mot Frankrike. S.å.
slöt han fred och erhöll konungatitel mot att ingå
i Rhenförbundet. Han blev en av Napoleons
trognaste bundsförvanter. 1807 fick F. genom freden
i Tilsit hertigdömet Warschau. Hans svaga,
ängsliga natur gjorde hans politik i de stormiga
tiderna efter fransmännens tåg till Ryssland ytterst
vacklande. Efter Preussens avfall från koalitionen
med Napoleon närmade sig F. Österrike och dess
väpnade neutralitetspolitik, men när fälttåget
började gynnsamt för Napoleon, slöt han sig åter till
denne i maj 1813. Efter slaget vid Leipzig råkade
han i fångenskap. Genom Wienkongressens beslut
måste han till Preussen avträda större delen av
sitt konungarike. — Litt.: A. Bonnefons, ”Un
allié de Napoléon, Frédéric-Auguste” (1902). P.Nm.
7) Fredrik August II, den föreg:s
brorson, konung (1797—1854), blev 1830 sin farbrors,
konung Antons medregent och var som sådan
verksam för införandet av en ny moderat-liberal
författning 1831. Konung 1836 styrde F. i allt mer
konservativ anda; 1843 tillkallade han en
reaktionär ministär, som dock tvingades avgå 1848, då F.
måste bevilja en långtgående liberal författning och
vallag. 1849 begärde lantdagen Sachsens
anslutning till den tyska riksförfattningen; då F.
vägrade sitt samtycke och upplöste lantdagen, utbröt
uppror i Dresden och F. tog sin tillflykt till
fästningen Königstein. Upproret undertrycktes med
hjälp av preussiska trupper. 1850 återinförde F.
författningen av 1831, och den politiska reaktionen
fick ånyo vind i seglen. Utrikespolitiskt närmade
sig F. i samråd med sin minister v. Beust* alltmer
Österrike i motsättning till Preussen. — F. var
intresserad av konst och vetenskap, framför allt
botanik. Han omkom genom en olyckshändelse
i Tyrolen. Sa B.
8) Fredrik August III, konung (1865—
1932), son till konung Georg, 1904 dennes
efterträdare; 1902—04 kommenderande general för I2:e
armén, 1911 generalfältmarskalk, tjänstgjorde icke
under i:a världskriget; abdikerade 13/n 1918. Hans
giftermål med Luise av Toscana upplöstes 1903 på
gr. av hennes otrohet.
Tyska riket. 1)
Fredrik (ty.
Friedrich) I Barbaro
s-s a, tysk-romersk
kejsare (o. 1123—90), son
till hertig Fredrik II
av Schwaben av huset
Hohenstaufen och
Judit av ätten Welf,
efterträdde 1152 sin
farbror Konrad III
som ledare för det
hohenstaufiska
partiet och valdes s.å. till
tysk konung. I
motsats till farbrodern
stod F., som genom
modern var befryndad
med welferna, i gott
Fredrik Barbarossa.
Relief på domportalen i
Freising. Omkr. 1250.
förhållande till dem, och han återgav deras
huvudman, sin kusin hertig Henrik Lejonet av
Sachsen, hertigdömet Bayern, som Konrad
fråntagit dennes fader. Henrik ställde också stora
styrkor till F:s förfogande och medföljde
själv på det tåg till Italien, där F. vann
den lombardiska kungakronan och 1155 i Rom
kröntes till kejsare. F. beslöt att i Italien
med kraft hävda kronans myndighet och
ingrep särsk. mot städerna, som under egna valda
konsuler uppnått en oberoende ställning. Han
avskaffade 1158 konsularförfattningen och insatte i
städerna sina egna tyska ministerialer som
styresmän. Avgörande betydelse för F:s historia fick
brytningen med påvestolen. F., vars främste
rådgivare i kyrkopolitiska frågor var kanslern Rainald
av Dassel, vägrade erkänna den 1159 kanoniskt
valde påven Alexander III, med vilken han
tidigare haft en allvarlig kontrovers, och tillsatte en
motpåve, Viktor IV; Alexander svarade med
bannlysning. En långvarig konflikt, som berörde hela
Västerlandet, utbröt. Till att börja med var
lyckan F. bevågen. Han intog Milano, fördrev
Alexander från Italien och framställde på en riksdag i
Besanqon, där han bl.a. hyllades som länsherre av
Valdemar den store av Danmark, anspråk på
överhöghet både över övriga västeuropeiska riken och
över kyrkan. Emellertid framkallade de tyska
styresmännens regering i de italienska städerna stort
missnöje, och på många håll störtades de; 1167
sammanslöto flera städer sig i Lombardiska
stadsförbundet, som byggde en stark centralfästning i
Alessandria. Denna förmådde F. icke intaga; han
måste till följd av en pest, som hemsökte hans
här, lämna Italien, och då han 1176 ånyo företog
ett krigståg dit, vägrade Henrik Lejonet honom
härfölje. F. måste därför företaga sitt nya tåg till
Italien med alldeles otillräckliga stridskrafter och
led s.å. det förkrossande nederlaget vid Legnano.
Så måste F. 1177 försona sig med Alexander III;
med Lombardiska stadsförbundet slöt han
stille-stånd på 6 år. Det gällde i stället att komma till
rätta med den mäktige vasallen Henrik Lejonet. F.
fick därvid stöd av övriga tyska riksfurstar. 1180
blev Henrik förklarad i rikets akt och berövades
brorslotten av sina besittningar, främst sina båda
hertigdömen. Stödd på de tyska biskoparna, som
alltid voro F:s trogna anhängare, och de tyska
småfurstarna samt sina egna talrika ministerialer
var kejsaren nu obestritt herre i Tyskland. Men
han gav icke åt sitt rike någon fast
organisation, över huvud voro hans intressen mest
inriktade på Italien. Han fullföljde ej den
expansionspolitik över slaviskt område, som Henrik Lejonet
inlett, och den danske kungen Knut VI:s vägran
att avge länsed och den danska expansionen över
slaviskt område vid Östersjöns sydkust ledde icke
till några kraftåtgärder från F:s sida. Men i
Italien nyordnade han förhållandena genom den
definitiva freden i Konstanz 1183, vari de
lombardiska städerna visserligen tillförsäkrades
självstyrelse men dock erkände F. som herre och åtogo
sig att betala honom hög tribut. En stor vinst
gjorde F., då han fick till stånd ett äktenskap
mellan sin son och arvtagare Henrik (VI) samt
konung Roger II:s dotter Konstantia, arvingen
till Sicilien. Detta innebar, att den makt, som förut
— 495 —
— 496 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
