Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. Fredrik I Barbarossa (tysk-romersk kejsare) - 2. Fredrik II (tysk-romersk kejsare) - 3. Fredrik III, den sköne (tysk konung) - 4. Fredrik IV (tysk konung, romersk kejsare)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FREDRIK
varit påvens främsta stöd i kampen mot kejsaren,
skulle förvandlas till själva grundvalen för
Hohen-staufens välde. Icke desto mindre var F:s
förhållande till påvestolen gott under de sista åren av
hans regering. Anledningen var, att F. efter
Jerusalems fall 1187 tog ledningen i arbetet på 3:e
korståget. 1189 bröt han i spetsen för en stor här
upp mot Jerusalem, tog landvägen över
Konstan-tinopel men omkom 1190 i floden Salef i s. Mindre
Asien. — F:s politik, hans intressen för de
italienska angelägenheterna, hans åsidosättande av
den tyska expansionen över slaviskt område och
hans bristande omsorg om Tysklands inre
konsolidering — genom att bryta stamhertigarnas makt
befordrade F. mäktigt rikets uppdelning i smärre
territorier — ha skarpt kritiserats av vissa tyska
forskare. Samtiden, den närmaste eftervärlden och
den tyska folksägnen sågo däremot i honom en av
tidens främste härskargestalter och en idealregent.
I mycket förkroppsligade han också sin tids
rid-darideal, han skildras även i yttre måtto som en
imponerande germansk härskargestalt; hans kärlek
till och stora skicklighet i ridderliga idrotter är väl
bestyrkt. — Litt.: H. Prutz, ”Kaiser Friedrich I.”
(3 bd, 1871—74); H. Simonsfeld, ”Jahrbücher des
Deutschen Reiches unter Friedrich I.” (1908). B.
2) Fredrik II, tysk-romersk kejsare, son till
kejsar Henrik VI och Konstantia av Sicilien (1194
—1250). F. valdes 1196 till tysk konung, men vid
faderns död 1197 blev han på gr. av sin
minderårighet utestängd från tronkonkurrensen.
Tysklands hohenstaufiska parti hyllade F:s farbror,
hertig Filip av Schwaben, dess welfiska hertig Otto
av Sachsen. F. fick inskränka sig till sitt ärftliga
konungarike Sicilien. 1198 kröntes han i Palermo.
För att trygga hans ställning erkände hans moder
påvens länsöverhöghet över Sicilien. Under F:s
uppväxt skakades hans rike av ständiga inre
oroligheter. Ett anfall av den welfiske kejsaren Otto
IV 1210—11 såg ut att ge F:s välde nådestöten,
men opposition i Tyskland tvang Otto att lämna
sitt verk ofullbordat. I förbund med Frankrike och
stödd av sin suverän påven, kunde nu F. i sin tur
gå till angrepp. Tysklands furstar slöto sig till
honom, Otto besegrades 1214 av fransmännen och
övergavs av sina undersåtar. F. kröntes 1215 till
kejsare. -—■ F. hade hittills framträtt som
påve-dömets handgångne
man. Nu visade han
sin vilja att
grunda en självständig
maktställning. Sicilien
tvangs in under
absolutistisk regim. 1226
vågade F. en kupp för
att kväva det
lombar-diska stadsförbundet
och befria sig från
påvligt inflytande. Han
misslyckades och
måste förödmjuka sig.
Året därpå bannlyste
påven Gregorius IX
honom, emedan han
underlåtit att uppfylla
sitt korstågslöfte. Trots
bannlysningen
lycka
Fredrik II.
Marmorbyst av okänd
syd-italiensk konstnär. Kaiser
Friedrich-Museum, Berlin.
des F. befria Palestinas heliga orter och bli erkänd
som konung av Jerusalem. Opinionen vände sig till
hans förmån, påven måste retirera och
upphäva bannet. F:s välde stod fast både i
Sicilien och i Tyskland. 1237 krossade han i
slaget vid Cortenuova den lombardiska ligan. —
Freden med Gregorius var dock blott illusorisk.
1239 förbundo sig påven, Venedig, Genua och
missnöjda tyska landsfurstar mot F. Oppositionen grep
vida omkr. sig. F. var under stridens första år
segerrik och for hårt fram mot sina fiender. Men
dessas övermakt och starka förbindelse utmattade
under tiden hans krafter. 1249 miste han i sonen
Enzio sitt bästa stöd. Följ, år avled han själv, ej
definitivt besegrad, men undergången nära. — F.
regerade i Sicilien enväldigt, med fast
administration men i samverkan med folkrepresentationen.
Påfallande är hans gynnande av de framväxande
städerna, både i Sicilien och i Tyskland. I det
senare riket tillämpade han andra principer än i
sitt arvland och lämnade landsfurstarna fria
tyglar. Han avträdde 1215 landet n. om Elbe till
Valdemar av Danmark och ingrep mycket litet i
Tysklands inre förhållanden. I Valdemars slutliga
nederlag i Nordtyskland och landets materiella
uppsving under 1200-talet hade F. ingen del. — F:s
sicilianska hov blev en härd för andlig kultur, där
en slags förrenässans blomstrade. Som personlig
typ stod F. före sin tid, främmande för
medeltidens ideal, böjd för prakt och förfining, en kall
förståndsmänniska med drag av blasfemi. På
samtiden gjorde han ett djupt intryck, folksägnen
sammansmälte honom med Barbarossa till en ideal
härskargestalt. — Litt: F. W. Schirrmacher,
”Kaiser Friedrich II.” (4 bd, 1859—65); K. Hampe,
”Kaiser Friedrich II.” (1899); W. Cohn, ”Das Zeitalter
der Hohenstaufen in Sizilien” (1925); O. Vehse,
”Die amtliche Propaganda in der Staatskunst
Kaiser Friedrichs II.” (1929); E. Kantorowicz, ”Kaiser
Friedrich II.” (2 Aufl. 1928; Erg.-bd, 1931). E.Lö.
3) Fredrik III, den sköne (Friedrich der
Schöne), tysk konung (1286—1330), son till
Albrekt I. F. ärvde de habsburgska länderna
Österrike och Böhmen men berövades det senare
riket av sin morbroder Henrik av Kärnten. Vid
faderns död 1308 hindrades F:s val till tysk
konung av fientliga kurfurstar. Henrik VII av
Luxemburg valdes. Efter stridigheter försonade
sig habsburgarna med Henrik och stödde
honom. Då denne 1313 avled, delade sig
kurfurstarna i två partier, ett för F. och ett för
Ludvig av Bayern. Bägge valdes och kröntes 1314 av
sina anhängare. F. fann stöd i Sydtyskland,
Ludvig i Rhenländerna, och inbördeskrig utbröt. 1322
besegrades och tillfångatogs F. vid Mühldorf av
rivalen. Hans sak var dock ej förlorad. Ett
förbund bildades mot Ludvig av F:s bröder och kung
Johan av Böhmen, konungarna av Ungern och
Frankrike samt kurian. Efter flera
förliknings-försök måste Ludvig 1326 erkänna F. och
överlämna riksförvaltningen åt honom, medan han
själv i Italien sökte kejsarvärdigheten. F. kunde
dock ej hävda sin ställning vid Ludvigs sida. Han
avstod från sin delaktighet i regeringen och drog
sig tillbaka till Österrike, där han avled 1330. E.Lö.
4) Fredrik IV, tysk konung, romersk
kejsare (F. III), son till hertig Ernst av Österrike (1415
— 497 —
— 498 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
