Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frisiska språken - Frisiska öarna, Friesiska öarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRISISKA ÖARNA
Bygata på Föhr, Nordfrisiska öarna.
vidgades området, i v. till
Schelde, i ö. (senast på
700-talet, möjl. åtskilligt
tidigare) till Weser.
Längst i v. fick dock f.
tidigt vika för frankiskt
språk, och vid tiden för
de fornfrisiska
språkminnesmärkenas tillkomst
(1200—1400-talen) talades
vid s. nordsjökusten f.
hu-vudsakl. mellan Zuidersee
och Weser. Genom
utflyttning från
Ems-We-serområdet uppkom
emellertid under den tidigare
medeltiden (möjl. på
800-talet, i varje fall före
115°), enl. P. Jörgensen
redan under
århundradena e.Kr., ett nytt
fri-siskt språkområde, det
nordfrisiska, på
Eider-stedtska halvön,
västkusten av Slesvig och öarna
därutanför (Amrum—Föhr, Sylt och Helgoland). —
F. till o. 1600 kallas fornfrisiska, därefter n
y-f ris i ska. Fornfrisiska, varmed huvudsaki. avses
frisiskan mellan Zuidersee och Weser under 1200—
1400-talen, känna vi genom upptecknade frisiska
lagar (”Friesische Rechtsquellen”, utg. av K. v.
Richt-hofen, 1840, ”Das altwestfriesische Schulzenrecht”,
utg. av W. Steller, 1926) samt urkunder (G. F.
Schwartzenbergh, ”Groot Placaat- en Charterboek
van Vriesland”, 1—5, 1768—93, och P. Sipma,
”Oud-friesche Oorkonden”, 1—3, 1927—41). Den
sönderfaller i 2 huvuddial., den av holländskan starkt
påverkade fornvästfrisiskan mellan
Zuidersee och Lauwers, gränsfloden mellan de holländska
prov. Friesland och Groningen, samt
fornöst-frisiskan mellan Lauwers och Weser. Bland de
fornöstfrisiska dial. är rüstringskan (kring
Jade-bukten) särsk. ålderdomlig. För nordfrisiskan
saknas äldre källor; dess äldsta språkminnesmärke
är en nyligen funnen, mot slutet av 1500-talet
tillkommen övers, av Luthers katekes (utg. av
Ziese-mer i ”Jahrbuch des Vereins für niederdeutsche
Sprachforschung”, 48, 1922); dess språk skiljer sig
föga från den nu talade nordfrisiskan. — F. har
under tidernas lopp alltmera undanträngts av
angränsande holländska, tyska och danska dial. och
kvarlever nu, mer el. mindre uppblandat, endast i
smärre delar av det ursprungliga området. Man
särskiljer för nyfrisiskan följ, större dial.-grupper:
västfrisiskan, som talas av o. 250,000
personer på landsbygden i den holländska prov.
Friesland, östfrisiskan, nu kvarlevande endast i
3 byar i det s.k. Saterland i v. Oldenburg, och
nordfrisiskan på Slesvigs västkust mellan
Tönder och Husum och öarna utanför. Endast
västfrisiskan har förmått höja sig till ett
litteraturspråk; dess förnämste diktare är G i j s b e r t
J a p i k s (1603—66). Den nordfrisiska litteraturen
har snarast karaktären av språkprov; att nämnas
förtjänar dock sylterfrisen Jap. P. Hansens
lustspel ”Di Gidtshals” (”Girigbuken”, 1809),
utmärkt genom förträfflig karaktärsteckning och
frisk humor. Om frisiska litteraturen se Th. Siebs
i ”Grundriss der germ. Philologie” (2 Aufl. 1901—
09) samt ”Reallexikon der deutschen
Literaturge-schichte”, 1 (1925). — F:s historia och
släktskapsförhållanden äro utförligt behandlade av bl.a. Th.
Siebs i ”Zur Geschichte der englisch-friesischen
Sprache”, 1 (1899), ”Geschichte der friesischen
Sprache” (i ”Grundriss der germ. Philologie”, 1,
2 Aufl. 1901) och ”Die Friesen” (i ”Mitteilungen
der Schles. Ges. für Volkskunde”, 31, 1931) samt
P. Jörgensen i ”Über die Herkunft der Nordfriesen”
(i ”Hist.-fil. Meddelelser, udg. af Det danske
Vi-denskabernes Selskab”, 30:5, 1946). Andra
hjälpmedel för inträngande spec. i fornfrisiska äro W.
L. van Helten, ”Altostfriesische Grammatik” (1890),
K. v. Richthofen, ”Altfriesisches Wörterbuch”
(1840) och F. Holthausen, ”Altfriesisches
Wörterbuch” (1925); i sistn. arbete liksom hos Steller
förtecknas skrifter rörande frisisk filologi. Av de
ny-frisiska dial. är nordfrisiskan bäst känd och
bearbetad i ett flertal specialundersökningar och
ordböcker; se t.ex. litt.-fört. hos E. Löfstedt, ”Beiträge
zur nordfriesischen Mundartenforschung” (1933);
vidare J. J. Hof, ”Friesche dialectgeographie”
(1933). Ett västfrisiskt-holländskt lexikon är utg.
av W. Dijkstra & F. B. Hettema, ”Friesch
woor-denboek” (4 bd, 1896—1911). E.Ldt.
Frisiska öarna, Friesiska öarna, ty.
Friesische Inseln, ökedja utanför Mellaneuropas
nordsjökust från Helder i prov. Noord-Holland,
Nederländerna, till Esbjerg på Jyllands västkust med
avbrott för området utanför Wesers och Elbes
mynningar. öarna utgöra resterna av en äldre
nordsjökust, som genom landsänkning och stormfloder
(särsk. 1277, 1287, 1511 och 1634) genombrutits av
havet, och stå vid ebb genom ett ivattenmeer i
förbindelse med fastlandet. De indelas i V ä s t f
ri-s i s k a öarna (Texel, Vlieland, Terschelling,
Ameland, Schiermonnikoog och Rottumeroog,
tillhörande Nederländerna), Ostfrisiska
öar-n a (Borkum, Juist, Norderney, Baltrum, Langeoog,
Spiekeroog och Wangeroog, tillhörande Tyskland)
— 653 —
— 654 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
