Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frisinnade landsföreningen - Frisinnade partiet - Frisinnade vänstern - Frisinnad ungdom - Frisinnede folkeparti, Frisinnede venstre - Frisiska språken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRISINNADE PARTIET
av landsting ävensom stads-, kommunal- och
mu-nicipalfullmäktige; samt att i övrigt främja en
sund utveckling i demokratisk riktning inom stat
och kommun”. F. konstituerades 1902 efter ett
långvarigt förberedelsearbete och kan betraktas
som direkt härstammande från den 1900 upplösta
rösträttsrörelsen. Initiativtagare voro G. Östberg,
E. Gullers och A. Edling. Föreningens förste ordf,
blev E. Beckman. De drivande krafterna redan
från början voro framför allt D. Bergström samt
K. Staaff, som tog den politiska ledningen i sin
hand. Sekr., senare ombudsman, blev red. A.
Grundel (1902—23). F., vars tillkomst motiverats
genom behovet av en folkets och valmännens
organisation till stöd för Liberala samlingspartiet
inom riksdagen, antog ett vidlyftigt program, som
i all huvudsak sammanföll med Liberala
samlingspartiets. F:s tillkomst och bl.a. den maktställning,
som organisationen gav Staaff, Bergström o.a.
medl. av samlingspartiet, bidrogo helt visst ej så
litet att radikalisera detta. Alla ansatser till
motsättning mellan F. och Liberala samlingspartiet
försvunno emellertid, då Staaff blev den faktiske
ledaren både för riksdagspartiet och inom F., ehuru
han i det senare ej lät sig beklädas med ordf.-post.
F. fick från början vind i seglen, och dess kraftiga
och målmedvetna agitation bidrog säkerligen i hög
grad till liberalismens frammarsch. Vid valen 1911
(det ”demokratiska genombrottet”) vann partiet sin
största framgång (242,795 röstande, 101 platser i
A.k.), och Staaff bildade då sin 2:a ministär. F:s
organisation fick sin huvudsakliga utformning 1909.
Grundvalen utgjordes av de lokala föreningarna,
sammanslutna till valkretsförbund, samt direkt till
F. anslutna (understödjande) medl.
Valkretsförbunden valde medl. till F:s förtroenderåd samt till
det vartannat år sammankommande Frisinnade
landsmötet, föreningens beslutande organ.
Ledningen handhades av ett verkställande utskott,
inom vilket en mindre arbetsdelegation kunde
utses. Particentralen, F:s byrå, var förlagd till
Stockholm. F. nådde sin största styrka 1914, då
medl.-talet uppgick till över 50,000 i 1,250 lokalavd.
Under striden i försvarsfrågan 1914 led F. stora
numerära förluster, och genom Staaffs bortgång
1915 miste partiet sin kraftige ledare. Väl ökade
det vid valen 1917, och särsk. landstingsvalen 1919
voro framgångsrika. Denna styrka tog sig även
uttryck däri, att N. Edén var statsminister i den
liberala—socialdemokratiska regeringen 1917—20.
Men inom partiet började splittringens krafter
verka. Sprängkilen var nykterhetsfrågan. De, som
önskade lösa denna genom totalförbud, vunno
alltmer överhand. Personliga och i viss mån sociala
motsättningar gjorde sig även gällande.
Bidragande till tillbakagången har även varit, att
för-fattningsfrågan, för vilken F. främst kämpat, vid
denna tid blivit löst. På ett extra landsmöte
1923 vann den förbudsvänliga riktningen överhand.
Detta föranledde F:s sprängning. De flesta av
minoritetens ombud utgingo omedelbart ur F., och
i okt. s.å. bildades Sveriges liberala
parti*. F. fortfor sålunda men nu som
landsorganisation för de frisinnade med C. G. Ekman som
ledare. Före brytningen ägde F. 530
lokalföreningar med 21,000 medl. och efter densamma 297
med 10,777 medl. F. reorganiserades sedermera
under ledning av ombudsmannen G. Hammarlund
och ägde 1931 c:a 13,500 medl. i c:a 400 lokalavd.
Vid valen 1932 mönstrade det 244,577 väljare.
Ordf, i verkställande utskott och förtroenderåd var
till 1932 C. G. Ekman. Från 1924 fanns vid F:s
sida en särskild kvinnoorganisation, F risinnade
folkpartiets kvinnogrupp, och från 1928
likaledes en ungdomsorganisation, Sveriges
frisinnade ungdomsförbund, vilka båda
verkade i närmaste anslutning till
huvudorganisationen. I pressen företräddes F:s och Frisinnade
folkpartiets åsikter av c:a 20 större tidn., vilkas
ledare voro sammanslutna i Sveriges
frisinnade pressförening. 5/s 1934 bildades genom
sammanslagning av F. och Sveriges liberala parti
Folkpartiet*. Frisinnade landsmötet hade för
sin del fattat beslut härom i jan. och bekräftat detta
i maj. — Litt.: A. Grundel, ”F. 1902—12” (1912);
H.-K. Rönblom, ”F. 1902—27” (1929). [E.ThslO.S.
Frisinnade partiet, se Deutsche freisinnige Partei.
Frisinnade vänstern, no. Frisinnede venstre, norskt
politiskt parti, bildat i Oslo Vs 1909 av C.
Michel-sen, W. Konow m.fl. vänstermän, vilka voro
missnöjda med de socialistiska tendenserna i
vänsterpartiets dåv. politik. Vid stortingsvalen s.å. erhöll
F. 23 mandat och bildade 1910 regering tills, med
högern, urspr. (till 1912) med Konow som
statsminister. Sedan vänstern återtagit makten 1913,
blev F:s politiska roll ganska liten trots relativt
starkt stöd i tidningspressen, främst i ”Tidens
tegn”. Partiet stod i intim kontakt med högern,
och några av dess medl. inträdde i olika
högerministärer; A. Berge var t.o.m. statsminister 1923
—24. 1926 proklamerades emellertid en mera
självständig kurs. Vid årsskiftet 1931—32
ändrades partinamnet till Frisinnede folkeparti.
Partiets parlamentariska roll var emellertid då
praktiskt taget utspelad. Vid valen 1936 gick dess
sista stortingsmandat förlorat. St.C.
Frisinnad ungdom, månadsskrift, utgiven i
Stockholm sedan 1934, organ för Folkpartiets
ungdomsförbund. Nuv. red. är Äke Johansson.
Frisinnede folkeparti, Frisinnede venstre (no.),
se Frisinnade vänstern.
Frisiska språket bildar jämte holländskan,
engelskan och tyskan den västgermanska grenen av
den germanska språkfamiljen och är närmast
besläktat med engelskan; särsk. visar fornfrisiskan
nära frändskap med den fornengelska dial. i Kent.
För f. och engelskan gemensamma kännemärken,
varigenom de skilja sig från de andra
västgermanska språken, äro bl.a.: 1) övergången av äldre (i
holländska och tyska bevarat) ä till ä- el. e-ljud, t.ex.
fornfris. fet, forneng. fæt, fat: ty. Fass, holl. vat,
fornfris. dei, eng. dæ^, dag: ty. Tag, holl. dag; 2)
övergången av äldre (i tyska och holländska bevarat)
ä till æ, è, t.ex.fornfris. slèpa, forneng. slæpan, sova:
holl. släpen, ty. schlafen, fornfris. réd, eng. ræd, råd:
holl. raad, ty. Rat samt 3) övergången av k
(börjande ett ord framför äldre lena vokaler) till väsljud,
t.ex. fornfris. tzise, nyfris, sès, sis, nyeng. cheese,
ost: ty. Käse, fornfris. tziurke, nyfris, tjork, særk,
nyeng. church, kyrka: ty. Kirche, holl. kerk. — F:s
äldsta kända utbredningsområde (100—200-talen
e.Kr.) var, enl. vad antika skriftställare (Plinius,
Tacitus, Cassius Dio och Ptolemaios) upplysa,
kuststräckan mellan Rhen och Ems. Senare ut-
— 651 —
— 652 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
