Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frommel, Emil - From sounds to things - Fronden - Frondera - Frondescens - Frondör - Front - Frontal - Frontale - Frontalitet - Frontalplan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FROM SOUNDS TO THINGS
väl uppbyggelse- som folkskrifter (de senare utg.
i ii bd, 1873—97; ”Frommel-Gedenkwerk”,
innehållande levnadsteckning, brev och urval ur F:s
skrifter, utkom i 7 bd 1900—04). På svenska finnas
bl.a. de självbiografiska arbetena ”Från vår och
höst” (1895) och ”Ur en prästmans krönika” (1897).
— Litt.: T. Kappstein, ”E. F.” (1903, ny uppl.
1928). S.N.
From sounds to things [framm säu’ndz to biuz/]
(eng.), från ord till handling, ett i Sverige mycket
använt citat från A. Popes dikt ”Essay on man”
(IV, 392), först använt av G. Adlersparre som
motto på varje häfte av tidskr. ”Läsning i
blandade ämnen”, utg. 1797—1801. Jfr lat. a verbis
ad veFbera.
Fronden [fråg’d-] (fra. fronde, slunga) kallas
efter en av polisen förbjuden parisisk pojklek det
inbördeskrig, som rasade i Frankrike 1648—53
mellan den av konungamakten stödde Mazarin å
ena och parlamenten och borgerskapet, framför
allt i Paris, samt högadeln å andra sidan. Även
för oppositionen användes namnet f. Hatet mot
den italienske uppkomlingen var för alla
gemensamt, men annars voro f:s motiv och mål mycket
olika. Parlamenten, uppmuntrade av
kungamaktens samtidiga nederlag i England, leddes i viss
mån av konstitutionella idéer, ehuru ännu mer av
klassintressen, borgarna delvis av demokratiska
tänkesätt, delvis av tillgivenhet för parlamenten
och av gammal oppositionslusta, högadeln
behärskades av enskilda intressen och drog sig ej för
att söka stöd hos landets öppna fiender,
spanjorerna. Striden började 1648, då de fyra ”suveräna
domstolarna” i Paris, sedan ett försök att kväva
oppositionen genom att häkta dess ledare strandat
på parisbefolkningens motstånd, avtvungo
regeringen den s.k. oktoberkonstitutionen, varigenom
bl.a. konungens beskattningsmakt inskränktes.
Uppmuntrat av nyheten om westfaliska freden
och Condés löfte om bistånd, lämnade dock
hovet på nyåret 1649 Paris och upptog kampen med
motståndarna, under detta skede närmast
parlamentet i Paris, som stöddes av borgarna och en
del av högadeln. Redan V4 1649 slöts dock fred i
Rueil, vilken i huvudsak bekräftade
oktoberkonstitutionen. Frankrikes mäktigaste man var nu Condé,
men hans övermod medförde ett närmande mellan
Mazarin och f. under ledning av hertiginnan av
Chevreuse och Paul de Gondi, sedermera kardinal
de Retz, och 18/i 1650 arresterades Condé, hans
bror och svåger. I inbördeskriget hade Mazarin
en tid framgång och slog bl.a. Turenne vid Rethel,
men i jan. 1651 förbundo sig ”den gamla f.” och
”prinsarnas f.”, varpå Mazarin måste frigiva
prinsarna och lämna Frankrike. Även frånvarande
styrde han dock landet, konungens
myndighetsförklaring och Condés förhandlingar med spanjorerna
stärkte det monarkistiska partiet, och Turenne
ställde sig nu på hovets sida. I slutet av 1651
återvände Mazarin, och 2/t 1652 slog Turenne i
Paris’ förstad S:t Antoine Condé, som räddades
blott genom att Paris öppnade sina portar för
honom och Mlle Montpensier riktade Bastiljens
kanoner mot segrarna. Även i Paris var dock
stämningen nu för konungen, ehuru mot Mazarin, och
för att främja freden gick ministern ännu en gång
(aug. 1652) i landsflykt. Condé begav sig nu till
spanjorerna, konungen kunde hålla sitt intåg i
Paris, där han hälsades med jubel, och
oppositionens ledare fängslades el. förvisades. I febr. 1653
återvände Mazarin, och i aug. kuvades de sista
upprorsrörelserna, i Bordeaux. F. var slut efter
att ha tillfogat landet oerhörda lidanden men även
klargjort, att blott konungamakten var i stånd att
trygga dess inre lugn och yttre storhet. F. är
bakgrunden för Ludvig XIV:s envälde. PS.
Fronde’ra (fra. fronder, jfr Fronden), sätta sig
upp emot de styrande (el. sina egna); förr även:
kritisera. — Fronder i’, opposition, klander. —
F r o n d ö’r, oppositionsman; (uppstudsig)
bråk-makare.
Frondescens [-Jens’ el. -sens’] (av lat.
fronde’-scere, lövas), bot., se Lövsprickning.
FrondöT, se Frondera.
Front [fråijt el. frånt] (ytterst lat. fro’ns, panna),
framsida. — 1) Krigsv. F. kallas vid vanlig
uppställning trupps främsta och vid strid ett förbands
mot fienden vända sida. Frontlinje och
frontutsträckning är den linje, som bildas
av f.; frontriktningen är vinkelrät mot f.;
ändring av frontriktningen kallas
frontförändring. Frontanfall kallas sådant anfall,
som ansättes mot fiendens f.;
frontställning är en sådan försvarsställning, som intages
ung. vinkelrätt emot fiendens anmarschriktning
och som avser att tvinga honom till frontalt
anfall. Fronthinder anläggas framför en
ställnings framsida. Inom befästningskonsten är f., i
mots. till flank*, bröstvärn för eldgivning
framåt. En fästnings omkrets indelas i fronter
(försvarsområden), varje f. bestående av ett el.
flera fort med mellan-(omkring-)liggande
terräng. — Se även Armé. E.O.B.;A.W.G.
2) Meteor., se Lågtryck.
Fronta’l (jfr Front), eg. som har avseende på
pannan el. framsidan.
Fronta’le, den mer el. mindre rikt utsmyckade
framsidan av ett altarbord, vanl. kallad a n
tern e n s a 1 e. överdelen av en (romansk)
altarut-smyckning brukar kallas superfrontale. Jfr
Altare.
Frontalite’t, konsthistoriskt begrepp, först
formulerat av Julius Lange (”Billedkunstens
Frem-stilling af Menneskeskikkelsen i dens ældste
Pe-riode”, 1892). F. utmärker en fullkomlig jämvikt
i den mänskliga gestalten med överensstämmelse
el. balans mellan dess h. och v. sida; mittplanet
går då genom näsa, hals, ryggrad, navel o.s.v.
Böjning el. vridning är utesluten; i fråga om
armarnas el. benens ställning behöver dock icke full
motsvarighet råda. F. är utmärkande för den
hie-ratiska konsten, såväl i Egypten som i Orienten,
och även för den äldre grekiska konsten.
Framför allt härskar den inom den ideala friskulpturen.
De primitiva folkens bildkonst bestämmes även
av f:s lag. Rörelsemotivet, tidigast framträdande
i reliefen, har emellertid redan under arkaisk tid
börjat upplösa den stränga f. Jfr A. Hahr,
”Rörelsefigurer i antik skulptur” (1915). E.HG
Frontalplan, zool., är det plan, som hos bilaterala
djur går genom kroppens huvudaxel och skiljer
dorsalsidan från ventralsidan. Hos människan går
f., parallellt med pannan. Mot dessa vinkelräta.
— 679 —
— 680 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
