Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fryxell, släkt - Fryxell, 1. Anders
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRYXELL
Anders Fryxell.
Fryxell’, värmländsk prästsläkt, som kan följas
tillbaka till 1500-talets mitt. Namnet upptogs från
hemsocknen Frykerud av Elof Fryksell (1684—
1751), kyrkoherde i Väse, prost i Fryksdals
kontrakt. Bland dennes söner, vilka skrevo
släktnamnet F., märkes kamreraren vid Trollhätte
slussbyggnad Fredrik F. (1724—1805), som i
manuskript efterlämnat betydande samlingar om
värmländska personer och släkter (Karlstads
stifts-och lärov.-bibl. samt Kungl. bibi., Stockholm). En
brorson till denne var lektorn i Karlstad, slutl.
prosten i Fryksdal, fil. och teol. dr Axel F. (1765
—1834), känd bl.a. som medl. av den 1812 tillsatta
uppfostringskommittén och genom sin väsentliga
andel i utformandet av 1820 års skolordning. Den
sistms bror, prosten i Edsleskog Mathias F. (1751
—1817), var far till nedannämnda F.i) och 2). C.
1) A n d e r s F., historiker, skolman (1795
1881), student i Uppsala 1813, lärare i A. A.
Afze-lius’ skola i Stockholm 1817, prästvigd 1820, kollega
vid Maria skola i Stockholm 1822, rektor där 1828,
titulärprof. 1833, kyrkoherde i Sunne 1835,
kontraktsprost 1836; medl. av Svenska akad. 1840, teol.
dr 1845. F- hängde genom starka släkttraditioner
samman med frihetstiden, och hans inriktning kom
att i väsentlig mån bestämmas därav. I
barndomshemmet, där fadern gav honom den grundläggande
undervisningen, härskade upplysningstidens idéer,
i vilka dock forntidens sagominnen, förmedlade
genom Biörners ”Kämpadater”, utgjorde ett
romantiskt inslag. Under studietiden stod F. en tid
nyromantikerna nära, blev medarbetare i ”Poetisk
kalender” och offentliggjorde där sångspelet
”Verm-landsflickan”, i vilket den bekanta sången ”Ack
Värmeland, du sköna, du härliga land” ingår.
Hans rationalistiska och utilistiska läggning
av
lägsnade honom dock snart från nyromantiken,
och han skulle framdeles i sina polemiska ”Bidrag
till Sverges litteraturhistoria” (1860—62)
uppträda som dess svurne fiende. I 1820-talets livliga
diskussion om undervisningsväsendets ordnande
gjorde den unge F. betydelsefulla inlägg; han
förfäktade i skarp motsats mot det nyhumanistiska
bildningsidealet en allmänt medborgerlig realistisk
uppfostran, krävde gentemot latinherraväldet, att
modersmålet skulle vara grundläggande för
skolans språkundervisning, och tog ett av de första
stegen för dess inarbetande på denna plats genom
sin 1824 utgivna ”Svensk språklära till skolornas
tjenst” (13 uppl. 1865); 4 uppl. (1832) utökades
med en översikt av svenska språkets och
litteraturens historia, länge skolungdomens enda
handledning häri. Den uppmärksamhet F. ådragit sig,
gjorde, att den 1825 tillsatta ”stora
uppfostringskommittén” först adjungerade honom vid sitt
arbete och sedan kallade honom till rektor vid de
nya åsikternas försöksanstalt, Nya
elementarskolan, vilken plats han dock redan före skolans
öppnande 1828 utbytte mot rektoratet vid Maria
skola. De nya principerna fingo tillämpning även
på flickors undervisning, då F. 1831, under J. O.
Wallins protektorat och medverkan, grundade
”Wallinska flickskolan”, som han ledde till 1834.
Hans lärarverksamhet avbröts, då han 1836
tillträdde Sunne stora pastorat; från
kyrkoherdesysslan här åtnjöt han från 1847 årl. förnyad
tjänstledighet för att uteslutande kunna ägna sig åt
litterära värv.
F:s pedagogiska intresse blev även
utgångspunkten för hans största insats i vår kultur, hans
historiska författarskap. Enl. egen utsago i ”Min
historias historia” (förf. 1854, tr. 1884) begynte han
detta ”icke i följd av någon beräkning el. ordentlig
plan, utan av ett slags instinkt”; uppdraget att
recensera en lärobok i historia väckte till liv hos
honom barndomens sagominnen, och han kände en
oemotståndlig lust att på sitt sätt framställa de
gamla hjältarna. 1823 utkom d. 1 av hans
”Berättelser ur svenska historien till ungdomens
tjenst”, ett mästerverk av livfull, folklig
berättarkonst med något av de isländska sagornas ton i
skildring och språkbehandling. Med d. 6 (1833)
hade han nått fram till Gustav II Adolfs död, och
hjältekonungens historia är berättad med en glans
och ett dramatiskt liv, som kanske gör denna del
till höjdpunkten i hela den stora berättelseserien.
Nu stod han också på höjden av sitt rykte som
hävdatecknare. Småningom hade emellertid
verket begynt ändra karaktär. Någon forskning låg
ej till grund för de första delarna, utan källorna
voro äldre historiska arbeten, vilkas uppgifter F:s
diktarfantasi sammangöt till levande person- och
situationsbilder. Men redan för teckningen av de
yngre vasasönernas historia fann sig F. böra anlita
arkiven, ehuru han ännu fasthöll vid målet att
skriva för ungdomen och de bredare lagren. Med
de 4 delarna om Kristinas förmyndares och
hennes egen regerings historia (1838—42) omlades
emellertid planen fullständigt. Uppgiften blev
anspråksfullare, och verket framträdde nu som en
på självständiga forskningar stödd historia.
Omfånget svällde oerhört; i 10 delar hade skildringen
förts fram till. 1654, i 36 inrymdes de följ. 117
— 731 —
— 732 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
