Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ful - Fula, fulani, fulati, fulbe - Fulbert - Fulco (Foulques) - Fulda - Fulda, Ludwig - Fulgens - Fulgentius - Fulgora, Fulgoridae - Fulgurant - Fulgurit - Fulham - Fulica - Fuliginosus - Fuligo - Fuligo splendens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FULIGO SPLENDENS
ställning är ännu olöst. Det förefaller emellertid,
som om det skulle utgöra en äldre form av vissa
östhamitiska språk, och det företer på samma gång
några likheter med bantuspråken
(substantivklasser och suffix). — Litt.: J. de Crozals, ”Les
peulhs” (1883); C. K. Meek, ”The Northern tribes
of Nigeria” (2 bd, 1925); J. R. Wilson-Haffenden,
”The red men of Nigeria” (1930); L. Tauxier,
”Mæurs et histoire des peuls” (1937). G.Lm.
Fula, fulan i, fulati, fulbe, se Ful.
Fulbert, fransk teolog (d. 1028), biskop i Chartres
1007, där han lät bygga den nuv. berömda
katedralen och grundade en under medeltiden ryktbar
lärdomsskola. Av hans skrifter finnas bevarade
predikningar och tidshistoriskt intressanta brev.
Fulco (F o u 1 q u e s), konung av Jerusalem
(1092—1143), son till F.IV av Anjou, som han 1109
efterträdde som greve av Anjou. F. deltog i
kors-tågsrörelsen, äktade 1131 Melisende, dotter till
konung Balduin II av Jerusalem, - och blev s.å.
dennes efterträdare. Han styrde sitt rike med kraft
och skicklighet. Han efterträddes 1129 i Anjou
av sin son Gottfrid, efter sin död i Jerusalem av
sin son Balduin III.
Fulda [föl’-]. 1) Källflod till Weser*.
2) Tyskt abbotsstift, grundat 744 av den
helige Bonifatius genom hans lärjunge Sturm,
751 direkt underställt påven. F. fick stor
betydelse för arkitekturen, skulpturen, målarkonsten
och teologien. Särsk. blomstrade dess klosterskola
under Hrabanus Maurus’ ledning. Abboten av F.
var från 900-talet primas bland Tysklands och
Frankrikes benediktinabbotar. 1752 blev F.
bis-kopsdöme men sekulariserades 1803, 1806
erövrades det av Napoleon och införlivades 1810 med
storhertigdömet Frankfurt. Efter dess undergång
uppdelades F. på olika tyska stater. Största delen
därav införlivades jämte Hessen-Nassau 1866 med
Preussen. B.D.A.
3) Stad i Hessen-Nassau i Tyskland, vid
floden Fuldas översta lopp mellan Rhön och
Vogelsberg; 34,202 inv. (1939). Orten uppväxte
kring det 744 grundade berömda benediktinklostret
och blev stad 1208. 1734—1803 fanns här en
filosofisk-teologisk högsk. Katolskt biskopssäte. Av
den gamla domen, som tillkom redan på 700- och
800-talen, finns en krypta bevarad; den nuv.
domkyrkan är uppförd vid 1700-talets början av J.
Dientzenhofer med två torn på västfasaden samt
mäktig kupol över mittrummet. Från början av
800-talet stammar Mikaelskyrkan, en rundbyggnad
med krypta, uppförd under italienskt inflytande;
mittrummet i kyrkan omges av omgång med ett
på 1000-talet tillkommet galleri. I F. florerade
under den äldre medeltiden en
bokillustrations-(miniatyr) skola. Från nyare tid stamma, jämte
domen, flera byggnader, bl.a. det furstbiskopliga
slottet, i vars park ett präktigt orangerihus i
klas-sicerande stil vid 1700-talets mitt byggdes av
M. v. Welsch. F. är knutpunkt på järnvägen från
Frankfurt a.M. mot Berlin och Hamburg samt har
järnvägsverkstäder, textil-, maskin-, pappers-,
färg-och emaljindustri. Mejeriinst. P.;E.W.
Fulda [foF-], L u d w i g, tysk författare (1862
—1939). Från 1888 bosatt i Berlin var F. på
lustspelets område en av de första representanterna
för en modest naturalism men utvecklades till en
Domen i Fulda.
habil teaterskribent utan högre syfte än att förströ.
Bland hans pjäser, varav ett flertal kring
sekelskiftet spelades även i Sverige, märkas ”Unter vier
Augen” (1885), ”Der Talisman” (1893), ”Die wilde
Jagd” (s.å.), ”Die Kameraden” (1895),
”Jugend-freunde” (1898), ”Die Zwillingschwester” (1901,
på vers), ”Maskerade” (1904), ”Des Esels
Schat-ten” (1921). — F. skrev även lyrik och utförde
talangfulla övers., bl.a. av Molière
(”Meisterwer-ke”, 1892), Rostand (”Cyrano de Bergerac”, 1898)
och Ibsen (”Feer Gynt”, 1916). — Litt.: A. Klaar,
”L. F.” (1922). A.Bd.
Fulgens (lat., glänsande), artnamn på växter med
blommor av särsk. lysande färg och på djur, särsk.
insekter, av glänsande färg.
Fulgen’tius, kyrkofader (d. 533), biskop i Ruspe
(Afrika) 507, betydande dogmatiker av den
au-gustinska skolan, som i sina skrifter bekämpade
arianerna och semipelagianerna, 508—523 av
vandalerna driven i landsflykt till Sardinien. Urval
av F:s skrifter i tysk övers, med levnadsteckning av
Ferrandus av Kartago i ”Bibliothek der
Kirchen-väter”, R. 2; 9 (1934). — Litt.: G. G. Lapeyre,
”Saint Fulgence de Ruspe” (1929).
FuFgora, Fulgorhdae, zool., se Stritar.
Fulgurant’ (fra. fulgurant, av lat. fulgur, blixt),
textil., blixtrande, högglansig.
Fulguri’t, geol., se Blixtrör.
Fulham [folFam], del av London*, närmast
n. om Thames.
Ful’ica, se Sothönssläktet.
Fuligino’sus, -a, -um (lat., sotig), artnamn på
växter och djur av sotig färg.
Fuli’go, släkte bland slemsvamparna*.
Fulfgo splendens, farm., se Glanssot.
— 797 —
— 798 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
