Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Funkquist, 1. Herman - Funkquist, 2. Georg - Funktion
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FUNKTION
■—05, sekr. och konsulent hos avelsföreningen för
R. S. B. 1897—1912, godsförvaltare vid Sandbro
i Uppsala län 1908—10, lektor vid Alnarps
lant-bruksinst. 1911, prof, i husdjurslära där 1917—35;
sekr. hos avelsföreningen för S. L. B. 1913—48.
F. har utg. ett flertal skrifter i husdjurslära och
flera vetenskapliga avh. [Hj.PJEo.
2) Georg Herman Fredrik F., den föreg:s
son, skådespelare (f. 13/s 1900). Efter
univ.-studier i Lund genomgick F. 1921—23
Dramatiska teaterns
elevskola, kom därifrån
till Svenska teatern,
där han stannade till
1925, och övergick för
spelåret 1925—26 till
Vasateatern. 1926—27
var han knuten till
Folkteatern i
Stockholm, 1927—28 till
Svenska teatern i
Helsingfors, 1929—30
till Folkets hus’
teater i Stockholm, 1931
—32 till Stora
teatern i Göteborg, 1933
—35 till Blancheteatern, 1936—37 till Vasateatern
och 1938—43 till Dramatiska teatern. Under
senare år har F. verkat vid Oscars- och Nya
teatrarna i Stockholm samt även framträtt (1944) på
Kungliga teatern som Calchas i ”Sköna Helena”.
Med sin begåvning för den skarpt profilerade
individuella karakteristiken har F. gjort mycket
goda roller, ss. kammarherren i ”Den lilla
hovkonserten”, impressarion Brunner i ”Tre valser”,
läroverksläraren-stabsfuriren i G. Ahlströms
”Beredskap” och Alexander Vershinin i Tjechovs
”Tre systrar”. F. är även uppskattad
medarbetare i film och i radio. A.L.
Funktio’n (lat. functio, av fungi, förrätta,
uträtta), förrättning, verksamhet.
1) Biol. F. betecknar varje livsprocess (livs-,
fysiologisk f.), särsk. satt i samband med de
yttre betingelser (yttre faktorer), t.ex.
klimatiska, närings- och markförhållanden, el. inre
förhållanden (inre faktorer), ss. anatomisk
och kemisk byggnad hos organismen, vilka
tillsammans reglera förloppet avf. Begränsande
faktor (eng. limiting factor), begränsande
betingelse, av F. F. Blackman i växtfysiologien
införd beteckning för faktor, som vid ett visst
tillfälle ensam reglerar hastigheten av en f.,
närmast i fråga om kolsyreassimilationen. Ehuru
sällan en faktor ensam begränsar en f., har
synpunkten varit av stort värde vid utredning av
fysiologiska samband och särsk. vid tolkning av
optimumkurvor*. Bm.
2) Fil., särsk. om själslivets, resp, omdömets
och viljans, yttringar och verksamhetsformer.
— Funktionsbegreppet, sådant det utdanats
inom matematiken (se nedan), tillägges av vissa
nyare tänkare (P. Natorp, E. Cassirer m.fl.)
kategorial rang och får ersätta
substansbegreppet som en numera föråldrad och utdöd
kategori. Strävanden att låta det inträda även för
orsaksbegreppet göra sig likaledes gällande. Även
inom logiken söka funktionsbegreppen uttränga
artbegreppen. — Litt.: H. Lagrésille, ”Le
fonction-narisme universel” (1902); E. Cassirer,
”Substanz-begriff und Funktionsbegriff” (1910); A. Ahlberg,
”Vetenskapslära” (1923). N.
3) Matem., beteckning för samband mellan
föränderliga kvantiteter (variabler). En variabel y är
en f. av en annan (”oberoende”) variabel x, om
mot varje värde, som x antager, svarar ett
(”entydig” f.) el. flera (”mångtydig” f.) bestämda
värden av y. Därvid behöver ej x tänkas antaga alla
möjliga talvärden, utan kan tänkas inskränkt till
någon viss ”talmängd”; y blir då som f. definierad
i en motsvarande talmängd. I omedelbar analogi
definieras f. av flera variabler. Så formulera
bestämmelser ss. 1) y = x för alla reella värden av x,
2) y = o för alla rationella x, 3) y = o för
rationella x, y = 1 för irrationella x, entydiga
funktions-samband; i fall 2) är ur alla reella tal en speciell
mängd utvald. Ex. på mångtydiga f. ge de
alge-braiska f. över huvud. Mångtydigheten utesluter
icke, att genom en kompletterande regel en entydig
motsvarighet åstadkommes; så fixeras genom
bestämmelsen att taga den positiva roten (+ g x}
ur ett positivt tal x en entydig f., antagande ett av
de möjliga värdena hos den tvåtydiga f., som
uppfyller villkoret y2 = x.
Matematikens historia visar, att den till synes
självklara definitionen genom stora svårigheter
frampressats ur en långvarig abstraktionsprocess.
Två viktiga faktorer samverkade vid tiden för
begreppets utformning till en alltför snäv definition;
å ena sidan den naturliga tendensen att undersöka
”analytiska” uttryck, efter algebraiskt mönster
bildade genom räkneoperationer, utförda på
variabeln; å andra sidan den ur fysikens rörelsebegrepp
födda kontiniMtetsföreställningen med den
motsvarande intuitiva åskådning, som så klart
framkommer i Descartes’ analytiska geometri, där den
jämnt fortlöpande kurvan (jfr Analytisk geometri)
blir det för ögat synliga uttrycket för sambandet
mellan variablerna. Som så mycket av
matematikens alltjämt bevarade terminologi och symbolik
härrör benämningen f. från Leibniz (i en avh.
1692), men den första bestämt formulerade
definitionen gavs 1718 av den med Leibniz i livlig
brevförbindelse stående Jean Bernoulli, vilken som f.
betraktar varje kvantitet, som på godtyckligt vis
”sammansättes” (= genom räkneoperationer
bildas) av variabeln och konstanta tal. Ännu i det
verk, som i många avseenden kan betraktas som en
första sammanhängande funktionslära, L. Eulers
”Introductio in analysin infinitorum” (1748), är
definitionen densamma. Däf gjorda, bekanta
indelningar, ss. i algebraiska och transcendenta f.,
el. i explicita (y = f^x}} och implicita (y definierad
genom en ekvation av typen /(x, y) = o), ansluta
sig direkt till den alltjämt självklara
föreställningen, att varje f. från början tänkes bestämd genom
ett givet analytiskt uttryck. Den nödvändiga
generaliseringen framtvingades genom problem ur
den matematiska fysiken. Undersökningar över
den svängande strängens problem förde till en
långvarig och häftig diskussion mellan d’Alembert,
Euler, Daniel Bernoulli och Lagrange, huruvida
godtyckligt dragna kurvor kunde betraktas som
bilder av f. el. ej. Stridsfrågan avgjordes genom
Fouriers epokgörande upptäckt av den allmänna
— 817 —
— 818 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
