Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Futurism - Futurum - Fux - Fux, Johann Joseph - Fuxerna - f.v.b. - FVF - FVO - Fycklinge - Fyen - Fyfe, Hamilton
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FYFE
i Ryssland en ganska dominerande ställning, och
då de stodo i opposition till det mesta i den
borgerliga kulturen, blevo de vid revolutionen 1917
utan svårighet officiellt erkända som den ledande
litteraturriktningen. F. proklamerades som
”proletariatets konst”. Futuristernas strävan att
revolutionera den poetiska tekniken och de språkliga
uttrycksmedlen ledde emellertid, trots deras
uppriktiga vilja att sprida konsten till ”massorna”,
icke alltid till lättfattliga och ”folkliga” resultat,
och f:s anhängare förmådde icke i längden hävda
sin ställning; 1921 övertogo andra litterära
riktningar de makthavandes gunst. Under sin korta
blomstringstid togo de ryska futuristerna
synnerligen aktiv del i det kulturella arbetets olika grenar,
främst inom lyriken, men även inom bildkonsten,
där särsk. affischen var en omhuldad konstform.
F:s största litterära namn i Ryssland var
Majakov-skij; bland andra lyriker, som tillhörde f., förtjäna
Asejev, Burljuk och Chlebnikov att nämnas.
Pas-ternak hade även för någon tid anknytning till f.
I Ryssland var f. delad i två grupper: egofuturister
och kubofuturister. Mer el. mindre besläktade med
f. voro andra lyrikergrupper, av vilka endast
ima-gisterna spelade någon större roll; deras främste
skald var Jesenin.
Litt.: F. T. Marinetti, ”Le futurisme” (1911);
U. Bocc;oni, ”Pittura, scultura futuriste” (1914); G.
Coquiot, ”Cubistes, futuristes, passéistes” (s.å.); P.
Fechter, ”Der Expressionismus” (s.å.); W.
Hausen-stein, ”Die bildende Kunst der Gegenwart” (s.å., 3
Aufl. 1923); G. Pauli, ”1 Paris” (1915); B. Hintze,
”Modern konst, 1900-talet” (1930). H.Ge;S.G.L.
FutuTum (lat., eg. neutr. av futurus, som
kommer att vara), språkv., tempus, som betecknar en
handling o.d. som inträdande el. avslutad i
framtiden. Enkelt f. el. f. simplex, sammansatt
f. el. f. exac’tum, se Tempus.
Fux (av ty. Fuchs, räv), benämning på häst med
rödaktig färgton i såväl täckhår som tagel.
Fux-färgen förekommer i olika nyanser. Varje
färgtyp har sin bestämda benämning. Sålunda kallas
den häst g u 1 d f u x, vars man och svans ha
något mörkare färgton än hårremmen, som stöter
i gulrött och är guldglänsande. Kolfuxen är
rödbrun med man och svans skiftande i mörkrött.
Ljusfuxens hårrem är rödgul, medan man
och svans ha nästan gulvit färg. Mörkfuxen
är helt och hållet brunröd. Rödfuxen har röd
färgton i både täckhår och tagel. Brandfuxen
har rödbruna täckhår, som se ut, som om de vore
svedda i spetsen. Svettfuxen har mörkbrun
färg, som kan övergå i grått. Man och svans äro
grågula el. vitgrå. Sobelfuxen har mörkröda
täckhår och nästan vitt tagel i man och svans. H.Fqt.
Fux [foks], Johan n J o s e p h, österrikisk
tonsättare (1660—1741), organist i Wien, omtyckt
av hovet och publiken som operakompositör (”Elisa”,
”Constanza e fortezza”), hovkompositör och
hovkapellmästare 1713. F. är särsk. känd för sina
kyrkliga verk (mässor, oratorier) och triosonator,
samt för sitt teoretiska verk ”Gradus ad
Parnas-sum” (1725), som, ehuru föråldrat, alltjämt i princip
bildar grundvalen för undervisning i kontrapunkt.
Fuxerna, socken i Flundre hd i Älvsborgs län,
och pastorat i Domprosteriets n. kontrakt av
Göteborgs stift, vid Göta älv; 24,52 km2, därav 22,90
Bronsvasen från Fycklinge.
land; 2,735 inv. (1948). Utmed älven, som bildar
fall vid Lilla Edet, framgår ett smalt slättstråk,
men socknen i övrigt är skogig bergstrakt. Åkern
utgör 17% av landarealen, skogsmarken 45%.
Vid älven ligga municipalsamhället Lilla Edet* och
industrisamhället Göta*. Egendom: Haneströms
säteri. Hällristningar finnas på ett par ställen.
Kyrkans äldre, ö. del är från 1769; om- och
tillbyggnad, bl.a. tornet, gjordes 1861, restaurering
1927. — Namnet är givet efter kyrkbyn. Det är
möjl. en sms., vars förra led vore ett subst. fox,
fux, dimma, sjörök, besl. med verbet fsv. fiuka,
driva omkring i luften. Senare leden kan vara
ärne, platå, sammanhängande med äril, eldstad.
Namnet skulle då urspr. ha tillkommit den platå
nedanför forsen vid Lilla Edet, där byn ligger.
Se ”Ortnamnen i Älvsborgs län”, 5, 1906, sid. 19.
Äldsta kända skrivning är Foxerni (mitten av
1200-talet). P.;Er.
f.v.b., förk. för för vidare befordran,
term, som särsk. nyttjas vid adressering av gods,
då det sändes till speditör för att av denne
vidarebefordras till köparen.
FVF, förk. för Fackliga världsfederationen.
FVO, se Föreningen för välgörenhetens ordnande.
Fycklinge, gård i Björksta sn, Västmanland,
fyndplatsen för ett 1819 i en gravhög anträffat
bronskärl av romerskt ursprung. Det är försett
med latinsk inskrift, som ägnar det som gåva åt
Apollo Grannus, en keltisk-romersk gudom.
Kärlet får därför anses ha kommit från Frankrike el.
Västtyskland och tillhöra i:a el. en tidig del av
2:a årh. e.Kr.
Fyen, dansk ö, se Fyn.
Fyfe [faif], Henry H a m i 11 o n, engelsk
publicist och författare (f. 1869). F. blev journalist
— 841 —
— 842 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
