Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fynboerne - Fynbos - Fynd - Fyndig - Fyndighet, mineralfyndighet, mineralanledning - Fyne, Loch - Fünfkirchen - Fynske Alper - Fyns stift - Fyr - Historik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FYR
elevkullen vid Zahrtmanns 1885 öppnade skola,
liksom den äldre, fynskfödde målaren Poul S.
Christiansen, vilken emellertid nästan aldrig
hämtade några motiv från fäderneön. Ehuru ingen av
de tre egentliga f. kom från allmogehem, kallades
de länge på sina håll litet föraktfullt för
”bon-demalere”, t.o.m. Johannes Larsen, som aldrig
målade några bönder. Riktigt är emellertid, att
Syberg hade något rustikt i sin person och
uppfattning, men direkt lantliga figurer ser man
nästan bara i hans tidiga produktion; senare
blev han övervägande landskapsmålare med en
självständigt utbildad, ej franskskolad
impressionism. Peter Hansen målade rörliga folktyper,
ofta i fint avstämt friluftsljus, såväl på Fyn som
i Italien och på Vesterbro i Köpenhamn.
Johannes Larsen slutl. har ägnat sig åt landskapet
och fågellivet med en kärlek till detaljen, som
kan erinra om Eckersbergskolan. Han har,
liksom Syberg, bedrivit teckning som självständig
konst och dessutom utfört japanskt stilfulla
fågelbilder i träsnitt. F. blevo medl. av Den frie
Udstilling, Syberg 1893 och de båda andra 1894;
de utträdde 1915 för att stödja den unga
opponentgrupp, som bildade Grönningen, men
återvände 10 år senare. I samband med f. kan
nämnas målaren Jens Birkholm, född i Faaborg
liksom Syberg och Peter Hansen men avliden
långt före dessa. Hans intresse för fattigfolks
villkor ledde till tendensbilder med socialistisk
propaganda, delvis målade i Berlin, där han
vistades 1889—1902. — Litt.: J. Zibrandtsen,
”Möderne dansk Maleri” (1948). H.Ge.
Fynbos, bot., namn på macchian* i Kaplandet. F.
är ett ord, som urspr. användes av boerna som
beteckning för en av kapvegetationens mest
karakteristiska buskar, Elytropapp’us rhinocer’otis.
Fynd, jur., betecknar dels omhändertagande av
gods, som icke är i någons besittning, dels själva
det omhändertagna godset. Allmänna
bestämmelser i ämnet återfinnas i lagen 22A 1938 om h i 11
e-g o d s. Som huvudregel gäller, att envar som
hittar något skall anmäla fyndet hos
polismyndighet utan oskäligt dröjsmål (han kan alltså, om
han önskar, först efterforska ägaren genom
annonsering etc.). Om ägaren är känd, må upphittaren
i stället underrätta honom om fyndet. Hittegods
skall väl vårdas. Det skall överlämnas till
polismyndighet, då upphittaren önskar det el.
myndigheten eljest finner det påkallat. Ägaren har
rätt att återfå godset mot ersättning för skäliga
kostnader och skälig hittelön*. Om ägaren ej blir
känd el. ej gör sin rätt gällande inom viss tid
(1 år, resp. 3 mån.), tillfaller godset upphittaren
(i visst fall Kronan). Det sagda gäller även om
någon tillvaratagit hos honom kvarglömd sak;
hittelön utgår dock ej. Om upphittaren ej fullgör
sin uppgiftsskyldighet, straffas han enl.
Strafflagen § 8 kap. 22 för fyndförseelse med
böter. Om han tillgodogör el. avhänder sig godset,
straffas han för olovligt förfogande*. —
I lagen 12/« 1942 om fornminnen finnas särskilda
regler om s.k. fornfynd (se Fornminnesvård).
I lagen 2/c 1933 om ägofred stadgas om
husdjur (häst, nötkreatur, får etc.), som påträffas på
tredje mans ägor (se Driftefä). — Om f. av bin
finnas särskilda ålderdomliga bestämmelser i
Byggningabalken kap. 21. — Även om sjöfynd*
gälla särskilda regler. — Jfr Fyndighet. Bz.
Fyndig, gruvtekn., om den del av det i gruvdrift
brutna berget, som innehåller mineral i tillräcklig
mängd för vidare bearbetning el. anrikning.
Motsats: o f y n d i g. — Man kallar också en trakt
el. en gruva f., om brytbara malmer el. mineral
där påträffas.
Fyndighet, gruvtekn., även
mineralfyndighet el. mineralanledning, varje
bergförekomst, som innehåller malm till någon el.
några av de i gruvstadgan 16/s 1884, § 1, uppräknade
metallerna: guld, silver, platina, kvicksilver,
koppar, järn etc. Rätt att bearbeta och draga
avkastning av f. erhålles genom inmutning.
Fyne, L o c h F. [lå/’ fai’n], fjord på Skottlands
västkust, i grevskapet Argyll, Clydefjordens n.v.
gren; längd 65 km, största bredd 7 km, största
djup 140 m. F. är bekant för sitt sillfiske.
Fünfkirchen [fyn’fkirxan], tyska namnet på
staden Pécs.
Fynske Alper, se Fyn.
Fyns stift, se Fyn.
Fyr (yngre fsv. fyrfe)- av mlty. vür, eld; samma
ord som eng. fire, ty. Feuer, grek. pyr). 1) SjÖv.
a) Ljus, anordnat att tjäna sjöfarten till ledning
i mörker (fyrljus), b) Byggnad, ställning e.d.,
uppbärande fyrljus (fyrbyggnad, fyrtorn, fyrbåk).
Historik. Den äldsta uppgift man har om f. är
lämnad av en grekisk förf., vilken o. 660 f.Kr.
knapphändigt omnämner en f. vid S i g e i o n nära
Troja. Nästa kända f. är F a r o s* vid Alexandria,
som uppfördes o. 280 f.Kr. men förstördes vid en
jordbävning på 1200-talet. Under romerska rikets
glansperiod anlades ett 30-tal f., huvudsaki. i
Medelhavsområdet, av vilka de flesta dock
för-föllo efter väldets sammanbrott. Först o. 1200
började man ånyo anlägga f. i nämnvärt antal,
och vid denna tid tillkommo de första f. i
nordiska farvatten (s. Östersjön), bl.a. Falsterbo
(anlagd o. 1202). Utvecklingen gick dock
långsamt ända till början av 1800-talet; sålunda
fun-nos 1800 i hela världen endast o. 180 f., en
siffra, som numera stigit till över 30,000. Bland
före 1800 anlagda f. märkas särskilt två, vilkas
namn äro världsbekanta: Cordouan* i
Frankrike och Eddystone* i England. I Sverige
funnos vid 1800-talets ingång 11 f.: Falsterbo (se
ovan), Kullen (anlagd 1560), Nidingen (1624),
Landsort (o. 1669), örskär (1687), Korsö vid
Sandhamn (o. 1750, nedlagd 1882), Holmögadd (1764),
Djursten (1766), Grönskär (1774), Carlsten vid
Marstrand (1781, nedlagd 1868) och Ölands södra
udde (1785). Den första inom gammalt svenskt
område inrättade f. är sålunda Landsort, ty
Falsterbo, Kullen och Nidingen tillkommo medan
Skåne och Halland tillhörde Danmark.
Som ljuskälla i f. hade man från äldsta tid
använt uteslutande v e d e 1 d a r, vilka brunno ant.
på toppen av ett stentorn el. direkt på marken.
Sistn. metod tillämpades länge vid Falsterbo. En
dansk idé från mitten av 1500-talet var
vippfyren, där elden underhölls i en järngryta,
upphängd i ena änden av en vippstång, varmed den
kunde lyftas 10—15 m över marken. Först på
1600-talet började man övergå till att elda med
stenkol, till en början som förut under bar
— 849 —
— 850 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
