Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fyr - Olika slag av fyrar - Fyrkaraktär - Ljuskällor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FYR
Brännare med glödnät för
foto-genglödljus i större fyr med
trumlins. Upptill skymtar den
intermittenshylsa, som med
regelbundna mellanrum sänkes
•över brännaren och
åstadkommer förmörkelser.
utgöra fara för sjöfarten. Alla fyrskepp och många
lysbojar äro försedda med apparatur för
mist-signalering, vissa fyrskepp ha också radiofyr.
Fyrkaraktär. De flesta fyrljus givas numera
någon bestämd fyrkaraktär med avsikt att varandra
närbelägna f. lätt skola kunna åtskiljas; endast
en del f. av mindre betydelse, ss. vissa
hamn-och fiske-f., lysa med fast sken (fast f.). I
varje fyrkaraktär växla ljus och mörker (i
undantagsfall ljus av olika färg: växelsken) i
regelbunden rytm (blänk-, b 1 i x t f y r m.m., se fig.
å föreg. sida). Utöver de i fig. angivna
huvudtyperna av fyrkaraktär förekommer endast det
ovannämnda växelskenet samt kombinationer av fast
sken med blixt- el. blänksken. I de största f.
användes i allm. blixt- el. blänksken, alstrat med hjälp av
roterande optik (se sp. 855). I övriga f. kan varje
slag av karaktär förekomma; den alstras där ant.
genom automatisk tändning och släckning av
ljuskällan el. genom rytmisk avskärmning av
densamma (se nedan Karaktärapparater, sp. 857).
Ljuskällor. På 1780-talet förbättrades v e k 1 a
m-p a n avsevärt genom schweizaren Argands
uppfinning av den cylindriska veken med lufttillförsel
såväl utanför som inuti lågan. Först 1868
lyckades det amerikanen Doty att konstruera en för
mineralolja (fotogen) lämpad veklampa. Redan
under 1800-talets tidigare del hade man för att
öka ljusstyrkan börjat använda lampor med flera,
koncentriska vekar. Under 1800-talets senare hälft
blev veklampan
helt dominerande.
Sveriges sista
sten-kols-f., Storjungfrun, fick
veklampa 1853; därefter
användes denna
ljuskälla i alla
svenska f. ända till
1902. Dock
prövades under
1880-ta-let i några
obevakade f. en av
svensken G. V. Lyth
1881 konstruerad
förgasningslampa
utan veke för s.k.
gasolja. Denna
gasoljelampa utträngdes dock snart av
en 1889, likaledes
av Lyth konstruerad
veklampa, som
kunde brinna 10 dygn
utan tillsyn. Tack
vare denna blev det
möjligt att anordna
obevakade mindre
f. i större antal
samt lysbojar i
mera oskyddade
vatten. — Inom
franska fyrväsendet
utvecklades i slutet
av 1890-talet en ny
ljuskälla, f o t o-
genglödljuset. Fotogenen matas under tryck
till en brännare, där den såsom i en
blåslam-pa förgasas genom upphettning och förbrännes.
Lågan är omgiven av ett med vissa salter
impregnerat glödnät, som av värmen bringas
att vitglöda. I Sverige infördes
fotogenglöd-Ijuset under namnet Lux-ljus (efter den svenska
tillverkaren, ab. Lux) i ett 50-tal av de större
f. under 1902—12 (systemet kräver ständig
tillsyn och kan därför användas endast i bemannade
f.); det förekommer alltjämt (1948) i ett 20-tal
av dessa f. — Försök att som lysämne i f.
använda brännbar gas, förvarad under tryck i
transportabla behållare, började göras på flera
håll redan under 1880-talet. Omkr. 1890 blev man
särsk. intresserad av actylengasen, som då
börjat framställas industriellt och som ger ett
intensivt vitt ljus. Komprimerad acetylen är dock
starkt explosiv, varför tysken Pintsch
utexperi-menterade en blandning av acetylen och fettgas,
som utan risk kunde komprimeras, samt
konstruerade fyrljusapparater, avsedda för denna
gasblandning. Hans system fick stor användning och
förekommer alltjämt, ehuru med avsevärda
modifikationer. Sedan problemet att utan risk kunna
magasinera ren acetylen blivit löst, inspirerades
svensken Gustaf Dalén därav till sina välkända
konstruktioner av fyrljusapparater. De första av
dem installerades 1904 i lysbojen Trädgårdsgrund
vid Kalmar och i f. Gåsfeten utanför Ronneby.
Detta Daléns system för acetylenljus med öppen
låga (oblandad, i luften brinnande gas) benämnes
numera a g a 1 j u s efter det av honom grundade
företaget AGA (Svenska ab. Gasaccumulator).
Under 1910-talet utarbetade Dalén ett andra
system, dalénljuset, där glödnät användes och
gasen före förbränningen blandas med luft. Se
vidare Acetylenbelysning. Agaljuset är enkelt och
har enastående driftsäkerhet; det användes
huvudsaki. i led-f. och för lysbojar. Dalénljuset är
mera komplicerat och dyrbart men ger starkare
ljus och användes därför mest i medelstora och
större f. I Sverige förekommer agaljus i över
60% av de o. 1,700 led-f. och dalénljus i 24 av
de 132 angörings-f. (1948). — Försök att använda
elektriskt ljus if. påbörjades redan tidigt
i England och Frankrike. I större f. prövades
bågljus (f.g. 1858) med ström från lokal
generatoranläggning, i mindre f. glödlampor (1884),
matade från galvaniska element. Någon mera
utbredd elektrifiering av f. kom dock ej till stånd
förrän ett stycke in på 1900-talet i samband med
utbyggandet av de elektriska ledningsnäten på
landsbygden. Bågljuset fick snart träda tillbaka
och ersattes med stora glödlampstyper. Sveriges
första fyrelektrifiering genomfördes 1908, men
först 1922 infördes elektriskt ljus i en större
svensk f. Numera (1948) äro drygt 30% av de
o. 1,825 land-f. elektrifierade. I led-f. användas
vanl. normala belysningslampor om 25—100 W,
i angörings-f. ljuskastarlampor om 250—1,000 W.
I regel användes ström från allmänna kraftnät
men vid några större f. och fyrskepp med
radiofyr från lokal kraftanläggning. Vid obevakade
f. installeras ofta agaljus i reserv, som
automatiskt träder i funktion vid lampfel och
strömavbrott. >
1
- 853 -
— 854 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
