Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fyr - Ljusstyrka och lysvidd - Karaktärapparater - Övrig apparatur - Fyrbyggnader - Administration
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FYR
höjd av 5 m (normalvärde) och en höjd hos
fyrljuset av 20 m (normalt för mindre angörings-f.)
blir den geografiska lysvidden sålunda 14 nm
(26 km). Vid exceptionellt stark ljusbrytning
(hägringsfenomen) kan lysvidden öka till flera
gånger det normala värdet. Optisk lysvidd
betingas av f:s ljusstyrka och atmosfärens
sikt-barhet. Vid vanligt klart väder erhålles med en
ljusstyrka av 100 HK en optisk lysvidd av c:a
8 nm, med 10,000 HK c:a 22 nm och med
1,000,000 HK c:a 40 nm. Vid medelmåttigt
disig luft blir den optiska lysvidden i runt tal
hälften av dessa värden, vid tjocka blott en ringa
bråkdel av dem. Numera givas de flesta f.
sådan ljusstyrka, att deras optiska lysvidd vid god
sikt uppgår till el. överstiger den geografiska
lysvidden för 5 m ögonhöjd (dock vid sektor-f. i
allm. endast för det vita skenet).
Karaktärapparater. Småningom började man
införa mekaniska anordningar för att genom
rytmisk avskärmning av ljuskällan erhålla karaktär
även vid f. med fast optik (spec. trumlins).
Äldst bland sådana apparater är i nter
mittenshylsan, en plåtcylinder, som med jämna
mellanrum sänkes ned över lampan. Dess urtyp
konstruerades av skotten Stevenson 1811 (för en
spegel-f.). På 1870-talet uppfann svensken C. G.
von Otter persiennapparaten, som består
av grupper av vertikala plåtband, placerade intill
lanterninfönstren. De öppnas och slutas i
regelbunden takt, drivna av urverk. Härigenom
erhålles fyrkaraktär, och denna kan även göras
olika för skilda sektorer hos en och samma f.
Detta system, ofta kombinerat med
intermittens-hylsa, användes alltjämt i begränsad omfattning.
Svensken L. F. Lindberg konstruerade 1882 r
o-t a t o r n, en cylindrisk plåtställning, som
roterade kring fyrlampan. Drivkraften var
varmluften från denna, som passerade genom en
propeller på rotatorns övre del. Ställningen hade
vertikala plåtband el. färgade glasremsor, som
åstadkommo avbländning av el. färgväxling hos
ljuset. Rotatorn är numera praktiskt taget ur
bruk. Automatiska klippljusapparater,
ombesörjande fyrkaraktär genom regelbunden
tändning och släckning av ljuskällan, infördes
första gången 1905 genom Daléns uppfinning av
en sådan apparat för acetylenbelysning*. Motsv.
apparater ha sedermera också konstruerats för
andra, utländska gasljussystem. För elektriska f.
användas numera också klippljusapparater i stor
omfattning, utförda enl. flera olika principer.
Vanligast i Sverige är AGA:s typ. Denna drives
av en elektromagnetisk ”oro”, som över en
spärr-hjulsmekanism matar en kamskiva, vilken
påverkar en kontakt för lampströmmen. För två el.
flera varandra närbelägna elektriska f. kan man
ha gemensam klippljusapparat, varvid
fyrkaraktärerna bli synkrona. Detta är av särskilt värde
vid ens-f.
Övrig apparatur. Vid de flesta obevakade
aga-och dalén-f. användes Daléns s o 1 v e n t i 1 (se
Acetylenbelysning) för f:s tändning på kvällen
och släckning på morgonen. Obevakade
elektriska f. manövreras i stället med hjälp av
kopp-1 i n g s u r (tidströmställare) med en särskild
mekanism, som automatiskt omställer kopplingsor-
ganen dag för dag med hänsyn till dygnets
varierande längd. De minsta f., där
lysämnes-kostnaden är av underordnad betydelse, samt
lysbojarna få brinna dygnet runt. Hos elektriska
f., uppförda omedelbart intill en farled,
förekommer ibland fasadbelysning av tornets
nedre del, vilket gör det lättare att bedöma
avståndet till f. i mörker, så att risken för
på-segling minskas. Fristående fasadbelysning av
kummel o.d. förekommer även ibland som
komplement till fyrbelysningen. Elektroteknikens
landvinningar ha också öppnat goda
möjligheter att anordna fjärrmanövrerade f., som
skötas och övervakas på elektrisk väg från plats,
där vakt ändock hålles (t.ex. en lotsstation). I
Sverige finnas redan flera sådana anläggningar,
där erforderliga manöver- och kontrollimpulser
gå genom särskilda signalledare i de sjökablar,
som överföra den högspända elektriska kraften.
Vid en av de nyaste anläggningarna (Utgrunden
i s. Kalmarsund) sker dock all manövrering och
kontroll medelst ultrakortvågsradio över ett
avstånd av c:a 10 km. Förutom fyrljuset ha alla
dessa f. mistsignalstationer, en del av dem
dessutom automatiskt reservkraftaggregat med
dieselmotor och en t.o.m. radiofyr.
Fyrbyggnader. Höga fyrtorn om 20—40 m,
ibland ännu mera, förekomma i regel blott vid
angörings-f. på öppen, låglänt kust. Redan i de
yttre skärgårdarna bli tornen lägre — där de ej
ersättas med öppna ställningar — för att i de
inre skärgårdslederna krympa samman till små
fyrkurar el. stativ med fyrlyktor av bojtyp i
toppen. I kanaler och hamninlopp användas i
regel blott små lyktor el. lampor, anbragta på
dykdalber, stolpar, pirhuvud e.d.
Byggnadsmaterialet för de större fyrtornen var långt in på
1800-talet i allm. natursten. Trätorn förekommo
dock emellanåt. Tegel har använts sporadiskt
och likaså järn, som dock var rätt vanligt under
en kortare period i slutet av 1800-talet.
Järntornen äro i regel öppna konstruktioner med en
vertikal tub i mitten, innehållande spiraltrappa.
Numera byggas de flesta större och medelstora
f. av armerad betong, som ger stor arbets- och
materialbesparing och som avsevärt underlättar
byggnadsarbetet, särsk. på svårtillgängligare
platser. De f., som i våra dagar byggas upp från
havsbottnen, utföras ofta med fundament i form
av en betongkassun, som färdigställes i land och
bogseras ut till sin plats, där den sänkes och
utfylles, varefter tornet uppföres ovanpå
kas-sunen.
Administration. Under medeltiden och ända
fram till 1800-talets början voro f. oftast
enskild mans egendom, ehuru de i allm. anlagts
på allmänt initiativ. Dåtidens fyrmästare hade
sin syssla som ett privilegium, i regel med rätt
att åtnjuta ersättning direkt från de sjöfarande.
Vid mitten av 1800-talet hade förhållandena i
Sverige ändrats därhän, att flertalet av våra då
o. 30 f. tillhörde Staten. De få återstående hade
anordnats på Kronans bekostnad men skulle
drivas och underhållas av de närmast intresserade
kommunerna. Förhållandena äro likartade i nuv.
tid. Liksom flerstädes utomlands har
utvecklingen lett till den huvudregeln, att f. i
avgrän
- 857 -
— 858 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
