Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fyrisvall el. Fyrisvallarna - Fyrisån (Salaån) - Fyrk - Fyrkant - Fyrklang - Fyrkrans - Fyrkskalan - Fyrk-sättning, -talslängd - Fyrkula - Fyrling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FYRLING
berg). Då de sist refererade meningarna
onekligen tarva en närmare prövning och vissa
invändningar mot dem ligga nära till hands, härskar f.n.
synnerligen stor ovisshet om den historiska
innebörden i slaget vid F. Den rent negativa ställning
till uppgifterna därom, som 1912 intogs av L.
Weibull, synes forskningen t.v. alltjämt böra
bevara. — Litt.: L. Weibull, ”Kritiska
undersökningar i Nordens historia omkring år 1000” (1911);
C. Weibull, ”Sverige och dess nordiska
grannmak-ter under den tidigare medeltiden” (1921); Lis
Jacobsen och O. Moberg i ”Scandia”, resp. 1932
och 1937. B.
Fyrisån (förr S a 1 a å n), avvattnar den centala
delen av Uppland och är dess största vattendrag.
F. upprinner i Tegelsmora sn, genomflyter
Ven-delssjön (24,5 m ö.h.) och fortsätter i s. riktning
över Uppsalaslätten, genom Uppsala, till
mynningen i mälarfjärden Ekoln vid Flottsund. De
största biflödena äro Vattholmaån och Sävjaån
från v. samt Björklingeån och Jumkilsån från h.
F. har ett flackt lopp med endast smärre fall och
är kanaliserad nedom Uppsala. Längden är 80
km, nederbördsområdet 1,980 km2. — Litt.: F.
Hjulström, ”Studies of the morphological
acti-vity of rivers as illustrated by the river Fyris”
(i935); R- Melin, ”F.” (i ”Meddelanden från
Statens meteorologisk-hydrografiska anstalt”, 7:1,
1937). S.Es.
Fyrk (från mlty. véreken, dim. av vèr, fyra).
1) Mynt, slaget i Sverige f.g. 1478 och då = Vs
öre = V2 örtug = 4 penningar (finvikt 0,3724 g).
Från 1523 präglades f. som V4 öre = V2 örtug =
6 penningar (finvikten under Gustav Vasa 0,3232—
0,2590 g; under Johan III:s
myntförsämringsperio-der sjönk den till 0,0737—-0,0095 g). 1601 slogs f. sista
gången i silver (finvikt 0,1527 g). 1624—60 präglades
f. i koppar och nedsattes 1633, 1643 och 1664 till
resp. V2, 2/s och Vs av myntet i silver.
2) Kam., skatteenhet, som — efter att i äldre
tid i viss utsträckning ha använts i en del svenska
landsortsstäder — genom 1862 års
kommunalreform gjordes till allmän måttstock för mätandet
av de förhållanden, enl. vilka
kommunalutskyl-derna på landsbygden borde erläggas. För
fastställandet härav påfördes envar skattskyldig ett
f y r k t a 1, som genom kungörelse 15/9 1863
ställdes i relation till den statliga bevillningens
belopp. F. är således en motsvarighet till det
nutida begreppet skattekrona. I stadskommunerna
förmedlades däremot icke skattskyldighetens
bestämmande genom någon motsv. anordning. Med
hänsyn till den för vår rätt sedan gammalt
karakteristiska grundsats, som ända till senare tid
spelat stor roll i vår lagstiftning, om
motsvarighet mellan offentliga skyldigheter och offentliga
rättigheter, så att rösträtt och skattebidrag borde
väga lika, var det naturligt, att den kommunala
rösträtten beräknades efter det envar röstägande
påförda fyrktalet. Den vid fyrksättningen
genom kommunalnämndens försorg uppgjorda
fyrktalslängden blev därigenom även
kommunens röstlängd. Den på grundval härav
graderade röstskalan, fyrkskalan*, användes
t.o.m. 1909, då fyrksättningen genom lag 26/s 1909
avskaffades och kommunalutskylderna på
landsbygden ej längre beräknades efter fyrktal utan
liksom förut i städerna i direkt förhållande till
inkomsten. Däremot bibehölls då
fyrktalsberäk-ningen i fråga om den s.k. vägskatten. Genom
lagen 23/io 1891 om väghållningsbesvärets
utgörande på landet hade denna pålaga, som sedan
gammalt fullgjorts in natura och därvid helt
åvilat den i mantal satta jorden, utsträckts även
till andra beskattningsföremål, varvid vägfyrk,
efter mönstret av den allmänna kommunalfyrken,
gjordes till debiteringsgrund för vägskatten.
Genom väglagen 7/e 1934 avskaffades fr.o.m. 1937
vägfyrksättningen, och vägskatten anknöts i
stället till den allmänna kommunala taxeringen.
Härigenom lades slutstenen till ett enhetligt system
över hela linjen av kommunalskatter. H.Ci.
Fyrkant. 1) Krigsv., tidigare inf:s ordnande i
sluten, fyrsidig form (k a r r é) med front åt alla
fyra sidorna för mötande av uppsuttet kav:s
anfall. På gr. av formens sårbarhet vid eldgivning
med moderna vapen är den numera överallt
avskaffad. — F. är nu en form av
manövergruppering för den svenska gevärsplutonen. Härvid
grupperas två grupper bredvid varandra och två
grupper bakom dessa. Varje grupp disponerar
en bredd och ett djup av 50 m.
2) Sjöv. Fyrkant säges en rå vara, då den är
toppad vinkelrätt emot sin mast och brassad
vinkelrätt emot fartygets köllinje. Brassa
fyrkant är kommandoord för denna manöver.
Fyrklang, mus., ackord, bestående av fyra toner,
av vilka en (dissonant tilläggston) tillhör en annan
klangenhet än den av ifrågavarande ackords
treklang företrädda. De vanligaste f. äro
dominant-septimackordet (dominant, utökad med
subdomi-nantton) och subdominant med sext (sixte
ajou-tée- subdominant, utökad med dominantton). Se
Dissonans och Karakteristiska dissonanser.
Fyrkrans, krigsv., se Fyrverk.
Fyrkskalan, kam., den graderade kommunala
röstskala, som var gällande i Sverige före 1910.
Under det att i städerna efter 1862 enhetligt
genomfördes en röst på l kr bevillning till Staten,
tillämpades på landsbygden f., som grundade sig
på i skattehänseende påförda fyrkar (jfr Fyrk).
För endast några öres bevillning påfördes en fyrk,
och då detta innebar en röst, kunde de stora
skattebetalarna erhålla ett mycket stört inflytande. 1900
inskränktes rösträtten till högst V10 av kommunens
hela fyrktal el. maximum 5,000. En än vidare
inskränkning skedde 1909 med införandet av den
fyrtiogradiga rösträttsskalan. A.Ön
Fyrk-sättning, -talslängd, kam., se Fyrk.
Fyrkula, krigsv., se Fyrverk.
Fyrling, om något, som utmärkes av fyrtal.
1) Bot. a) Crass’ula (Tillaea, Bulliar’da)
aqua’ti-ca, enda svenska arten av släktet
Crassula, en 2—5 cm hög, i-årig,
glatt ört med motsatta, köttiga
blad och små, vita el. ljusröda,
ensamma blommor i bladvecken
och fyrtaliga blomdelar. F.
förekommer här och där vid stränder
och vattengropar i större delen
av landet. — b) Se Ormbär (som
har fyra kransvis ställda blad).
2) Med., se Flerbörd.
SU 10. _ 865 —
28 — Red. avsl. I7/i 49.
— 866 —
Fyrling.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
