Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fyrverk - Fyrverkare - Fyrverkeri, pyroteknik - Fyrväldiga - Fyrväppling - Fyrväsen - Fyrögonfisk - Fysik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FYSIK
av artilleripersonalen, som voro föregångsmän
vid betjänande, huvudsaki. i fästningskriget, av
kastpjäserna, mörsare och haubitser, med särsk.
mörsarnas numera i regel järnkonstruerade grav-,
fyr-, brand- och ljuskulor,
stormkransar m.m. Till detta s.k. Ernst Fijrwerckeriet,
som den artilleristiska benämningen var under
lång tid o. 1700 till skillnad från Lust
Fijrwercke-riet, hörde även t.ex. beckkransar,
tunnband, omlindade med brandtyg. Dessa, som
fyr-verkarna även skulle vara utbildade i att tillverka,
nedkastades på de anfallande, då de sökte bryta
fram i en bräsch. Även sjudande beck el. tjära
kunde då komma till användning. — Under
1700-talets senare hälft upphörde fyrverkarnas
särställning bland art.-manskapet, befintliga
fyrver-karkompanier upplöstes. Dock bibehöllos
fyrver-kare inom den nyskapade Raketkåren, från
1846 Fyrverkarkåren, förlagd till
Marie-berg (Stockholm) och upplöst 1876. S.Bn.
Fyrverkare (ty. Feuerwerker, eg. eldtillverkare),
tillverkare av fyrverkeripjäser, se Fyrverkeri. —
Krigsv., se Fyrverk.
Fyrverkeri’, pyroteknik, beredning och
avbränning av brännbara och explosiva ämnen,
inneslutna i papphylsor, fyrverkeripjäser.
Grundbeståndsdelarna i en fyrverkerisats
äro mjölkrut, träkol, salpeter, svavel, kaliumklorat
m.m., därjämte tillsättas, alltefter den effekt man
vill uppnå, andra ämnen. De olika färgerna i
bengaliska och kinesiska eldar
åstadkommas sålunda genom salter av natrium (gula),
barium (gröna), strontium (röda) och
kopparföreningar (blå); för höjande av eldarnas lyskraft
tillsättes klorammonium och alun. Lysande
gnistor (guldregn) erhålles genom tillsats av
järn- och stålfilspån ävensom spån av mässing,
koppar och zink, glödande gnistor
(eldkulor) av grovkornigt kol och knalleffekter
av kaliumpikrat. Som binde- och
förbrännings-reglerande medel tillkomma hartser (mastix,
schel-lack, gummilacka m.m.). ”Satserna” inslås el.
inpressas i papp- el. pappershylsor, som vid
sammansatta pjäser (roterande solar m.m.)
förbindas med ledeldar och varvid genom av i
inlagd drivsats alstrade förbränningsgaser
åstadkommes roterande el. framåtgående (t.ex. hos
raketer*) rörelse. Vid vatten-f. fästas pjäserna på
flytande underlag el. inläggas i vattentäta hylsor.
— F.-konsten har gamla anor, var känd i Indien
och Kina vid vår tideräknings början och högt
utvecklad under 1600—1700-talen. — Benämningen
f. användes fordom (jfr Fyrverk) jämväl om
ammunition, handgranater, signalpatroner och
raketer m.m. inom det militära och samfärdselns
områden. — Litt.: A. R. Törner, ”F.-konsten”
(1885); T. L. Davis, ”The chemistry of powder
and explosives” (2 bd, 1941—43); G. W. Weingart,
”Pyrotechnics, civil and military” (1943). Bj.
Fyrväldiga, bot., om ståndare, som äro till antalet
6, av vilka 4 äro längre. Fyrväldiga ståndare äro
utmärkande för klassen Tetradynamia i Linnés
sexualsystem.
Fyrväppling, en hos blad av vissa klöverarter,
särsk. vitklöver, förekommande avvikelse, där
småbladen äro 4 i st.f. 3. Bildningen av f. kan
bero på näringsöverskott el. vara ärftlig och
uppkommer genom delning av ett småblad. Stundom
påträffas individ med 6—8 sådana småblad.
Samma företeelse iakttar man stundom hos blad av
gullregn. Folktron har tillskrivit fyndet av f.,
”lyckoklöver”, lyckobringande verkningar.
Fyrväsen, de organisatoriska och tekniska
anstalter, som avse upprätthållandet av fyrbelysning.
Se Fyr och Lotsstyrelsen.
Fyrögonfisk, art av släktet An’ableps*.
Fysi’k (grek. fysikÅ, av fys’is, natur), urspr.
läran om naturen, naturvetenskapen över huvud.
Från detta vidsträckta omfång, som f. hade under
hela forn- och medeltiden, ha småningom avskilts
enstaka delar, som numera behandlas av särskilda
vetenskaper. Sålunda utgör läran om den
organiserade naturen föremålet för de biologiska
vetenskaperna, och vissa delar av läran om den
icke organiserade materien behandlas av
astronomien, geologien m.fl. Dessa syssla dock ej med
materien som sådan utan med vissa bestämda
kroppar el. grupper av sådana. Studiet av de
fenomen, som uppträda vid ändringar av materiens
sammansättning, är kemiens föremål. Denna
vetenskap är den, som står f. närmast, och i själva
verket är uppdelningen i två vetenskaper snarare
en av praktiska skäl genomförd arbetsfördelning
än en av mera djupgående skiljaktigheter dikterad
åtgärd. Och ju mera de båda vetenskaperna
utvecklats, desto mindre ha skiljaktigheterna blivit
och desto svårare har det blivit att uppdra
gränserna dem emellan, varom den unga vetenskapen
fysikalisk kemi bär vittne. F., i den inskränkta
bemärkelse vi numera avse med detta namn, kan
kanske kortast och mest träffande karakteriseras
som läran om energien i dess olika former. Den
intar bland de andra naturvetenskaperna en
särställning, såtillvida som den mer el. mindre
genomtränger dessa, vilka även omfatta studiet av
energiyttringar. Häri torde man ha att se
orsaken till att namnet på naturvetenskapen i allm.
vid den historiska utvecklingen överflyttats på
den vetenskap av mindre omfattning, som nu bär
detta namn. — F:s metoder äro för
densamma karakteristiska, i det att fysikern använder sig
av iakttagelse och experiment, gör försök, varvid
han studerar ej blott naturen, sådan den är i
normala fall, utan framför allt dess förhållande
under vissa speciella omständigheter
(försöksbe-tingelserna), som naturen ofta själv aldrig
realiserar. Dessa metoder ha i senare tid mera
allmänt börjat komma till användning även inom
övriga naturvetenskaper, och inom flera av dem
ha sålunda uppkommit mer el. mindre fysikaliskt
betonade gränsområden (jfr Astrofysik, Biofysik,
Geofysik). De iakttagna fenomenen söker
fysikern ”förklara”, bringa i sammanhang med
tidigare observerade fenomen, vilket leder till
uppställande av hypoteser och utarbetande av teorier,
som i sin tur kunna ge anledning till nya
experiment. Redan härav framgår en indelning av
f. efter metoderna i experimentalfysik och
teoretisk fysik. Dessa båda delar av f.
kunna dock icke vara oberoende av varandra, utan
försök och teori måste alltid gå hand i hand. Den
teoretiska f:s karaktär är deduktiv; den laborerar
med strängt bestämda begrepp, vilket möjliggör
— 877 —
— 878 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
