Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fyrtiotal, fyrtiotalism - 40-tal - Fyrtiotalism - Fyrtiotimmars-, Fyrtioåttatimmarsvecka - Fyrtorn - Fyrtornet och Släpvagnen - Fyrunga - Fyrvaktare - Fyrverk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
40-TAL
gjorde sig gällande först under 1940-talet. F.
svarade icke mot någon fastare sammanslutning
av förf., som ställde upp bestämda mål och
utarbetade ett gemensamt program, utan företräddes
av en rad förf, med starkt individuella drag. Det
som utåt främst höll samman de förf., som
räknas som fyrtiotalister, var tidskr. ”40-tal”*, utg.
1944—47; organ för en yngre falang inom f. blev
”Utsikt”, grundad 1948. Det gemensamma för de
skilda företrädarna för f. var den starkt
pessimistiska livssynen, som hade sin viktigaste
förutsättning i det slutande 1930-talets storpolitiska
kriser, framkallade av de totalitära makterna,
utmynnande i 2:a världskriget. Politiskt och socialt
voro företrädarna för f. genomgående starkt
radikala; några mottogo avgörande intryck av
syndi-kalismen. Betecknande för riktningen är det öppna
brev till regeringen med anhållan om att
förbindelserna med Franco-Spanien skulle avbrytas,
som i april 1946 undertecknades av o. 30 f.-förf.
Även om företrädarna för f. personligen voro
starkt politiskt engagerade, var deras diktning
icke påfallande socialt inriktad, utan huvudämnet
och huvudproblemet för fyrtiotalisterna var den
enskilda människans livsfrågor och
livsmöjlig-heter. Avgörande betydelse för f:s
människoskildring fingo olika former av den s.k.
djuppsykologien, särsk. den freudska psykoanalysen,
och Axel Hägerströms värdekritik. Impulser i
formellt avseende mottogo fyrtiotalisterna från
amerikanska mellankrigsförf., ss. E. Hemingway
och W. Faulkner, den tysk-judiske förf. Franz
Kafka, den engelske lyrikern T. S. Eliot, främst
hans diktcykel ”The waste land”, franska
surrealister, finlandssvenska modernister som G. Björling
och Edith Södergran och inhemska förf, som A.
Lundkvist, G. Ekelöf och Th. Jonsson. Det var
främst i lyriken, som f. i formellt avseende innebar
en djupgående förändring, ett våldsamt brytande
av stilistiska och metriska traditioner. Den
svårtillgängliga fyrtiotalistiska dikten framstod för
tradi-tionshävdande kritik och publik som ”obegriplig”.
Mot mitten av 1940-talet utspann sig kring de nya
diktarna och deras strävanden en våldsam
polemik, som särsk. uppmärksammades i akademiska
kretsar men också av en bredare allmänhet och
som slutade med att de unga förf, i stort sett
hävdade sig; en rad av dem ha fått ovanligt
många läsare och köpare. Den stridbaraste, mest
typiske företrädaren för f. är Karl Vennberg,
lyriker och kritiker, som 1946—47 var kulturred.
i ”Aftontidn.”. Av andra fyrtiotalistiska lyriker
kunna nämnas Erik Lindegren, som också
framträtt som kritiker och debattör, Axel Liffner,
Ragnar Thoursie, Werner Aspenström, Sven
Alfons, Stig Sjödin, Stig Carlson, Bernt
Erik-son, Ragnar Bengtsson, Mats Rying, Elsa
Gra-ve, Ruth Hillarp och Maria Wine, bland
prosaisterna märkas Lars Ahlin, Stig Dagerman,
Sivar Arnér, Olov Jonason, Gustaf Rune Eriks,
Sven Bergström, Lars Göransson, Bertil Schütt
och Mårten Edlund. Till f. räknas vanl. de
två arbetarskildrarna Björn-Erik Höijer och
Folke Fridell. — Litt.: E. Lindegren & K. Vennberg,
”40-tals-lyrik” (1946); G. Näsström & M.
Strömberg, ”Den unga parnassen” (1947); S. Carlson,
”40-talslitteratur” (ABF, studieplan nr 83, 1948),
— 875 —
”Moderna svenska noveller” (s.å.); K. Vennberg
& W. Aspenström, ”Kritiskt 40-tal” (s.å.). E.
40-tal, litterär tidskrift, utg. i Stockholm 1944
—47 som organ för den grupp unga förf., som
fått namnet fyrtiotalet (fyrtiotalismen). Ansvarig
utgivare var G. Bonnier; i redaktionen sutto
vid starten W. Aspenström, L. Göthberg, F:s
egentlige upphovsman, C. Hoogland, i jan. 1945
inträdde M. Edlund och G. R. Eriks, i febr.
1946 ersatte S. Dagerman Eriks, från nov.
s.å. redigerades F. av Aspenström, Dagerman
och Hoogland. F. innehöll utom skönlitterära
bidrag av svenska förf, övers, av utländsk
modernistisk diktning samt essäer och artiklar med
litterära karakteristiker och programförklaringar.
Bland illustratörerna märkas S. Alfons, E. Grave,
A. Jones, Signe Lund och L. Rodhe. Tidskr.
fick en fortsättning i ”Utsikt”, utg. av A. Liffner
från 1948. E.
Fyrtio talism’, kulturströmning, se Fyrtiotal.
Fyrtiotimmars-, Fyrtioåttatimmarsvecka, se
Normalarbetsdag.
Fyrtorn, den tornliknande byggnad, som utgör
underlag för en fyrapparat och har till ändamål
att anbringa fyrljuset på tillräcklig höjd över
vattenytan samt ofta även att tjänstgöra som
ett på avstånd lätt synligt dagmärke. Se Fyr.
Fyrtornet och Släpvagnen (da. Fyrtaarnet og
Bivognen), urspr. artistnamn för de danska
filmkomikerna Carl Schenström och Harald Madsen.
Efter den förres död har hans roll som Fyrtornet
övertagits av den svenske skådespelaren Carl
Reinholdz.
Fyrunga, socken i Skånings hd i
Västergötland, Skaraborgs län, och församling i Jungs,
öttums och Fyrunga pastorat i Barne kontrakt
av Skara stift, ö.n.ö. om Vara; 13,35 km2, därav
13,20 land; 440 inv. (1948; 33 inv. pr km2). F.
är småkuperad lerslätt, i v. begränsad av Lidan;
åkern utgör 77 °/o av landarealen, skogsmarken
8%. Egendom: Bjärtorp. Järnåldersgravfält.
Kyrkan av sten är en centralanläggning, uppförd
1874, då den gamla, romanska kyrkan revs. —
Namnet utgår från en inbyggarbeteckning
"Fur-ungar ("Fyr-), väl i gen. plur. i ursprunglig
förbindelse med by e.d. (se E. Hellquist, ”Om de
svenska ortnamnen på -inge, -unge och -unga”,
1904, sid. 31, och C. I. Ståhle, ”Studier över de
svenska ortnamnen på -inge”, 1946, sid. 150 ff.).
Det skrevs 1397 ii furungom. P.;Er.
Fyrvaktare, se Fyrpersonal.
Fyrverk, krigsv., kallades urspr. de anordningar,
som under äldre tider, då befästningsanläggningar
ofta voro av trä, användes för att tända eld på
dessa. F., som omhuldades redan av Erik XIV,
funnos av flera slag. Fyrkulor el. f y r b o
1-1 a r bestodo av säckar, fyllda med fyrverkssats
och bestrukna med beck el. tjära. Fyr pil ar
hade på udden en kula. De antändes, när
kulan el. pilen skulle avskjutas. Fyrkransar
el. stormkransar voro namn på nästan
samma sak. Fyrverkssatsen bestod av krut. F.
avskötos i s.k. fyrmyssor, sedermera (fyr-)
mör-sare el. tidigare enklare kastmaskiner. Den
försvarande släckte med t.ex. gyttja el. våta,
saltade oxhudar. F. handhades av fyrverkare.
— Från Karl XI :s tid blevo fyrverkarna en del
— 876 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
