Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fysik - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FYSIK
Daniel Bernoulli skapade hydrodynamiken.
Under denna tid utvecklades även läran om
mag-netism och statisk elektricitet avsevärt, främst av
B. Franklin, C. Dufay, H. Cavendish och C. A.
Coulomb; de båda sistn. uppställde lagarna för
de ponderomotoriska krafterna mellan
magnetpoler och mellan elektriskt laddade kroppar.
Cavendish bestämde även gravitationskonstanten.
Termometrien utvecklades under denna tid av
Newton, G. D. Fahrenheit, R. A. F. de Réaumur
och A. Celsius.
Med 1800-talets inbrott började den storartade
utveckling av elektricitetsläran, som sedan i allt
snabbare tempo pågått intill våra dagar och som
möjliggjort elektroteknikens stora framgångar.
Efter upptäckten av den galvaniska strömmen
(Galvani, Volta) och dess kemiska verkningar
(Nicholson och Carlisle) fann H. C. örsted
elek-tromagnetismen (1820) och Michael Faraday den
elektromagnetiska induktionen (1831) och lagarna
för elektrolys (1833). Bland övriga stora namn
på elektricitetslärans område må anföras A. M.
Ampère, elektrodynamikens skapare, G. S. Ohm,
som uppställde den efter honom uppkallade lagen,
T. J. Seebeck, termoelektricitetens upptäckare,
samt W. Weber. Elektrokemien befordrades i hög
grad genom J. W. Hittorfs, F. Kohlrauschs och
W. Nernsts undersökningar. 1887 uppställde
Svante Arrhenius den berömda elektrolytiska
dissocia-tionsteorien. — Även inom optiken begynte en
glansperiod i början av 1800-talet. I förgrunden
stod vid denna tid frågan om ljusets natur.
Genom T. Youngs och A. J. Fresnels arbeten
undanträngdes den newtonska emissionsteorien,
vilken visat sig oförenlig med böjnings- och
inter-ferensfenomenen, som nu ingående studerades
(Young, Fresnel, Poisson, F. D. Arago o.a.), och
man återgick till undulationsteorien. E. L.
Ma-lus’ upptäckt av polarisationen (1808) föranledde
Young att uppställa teorien om ljusvågornas
transversalitet, och härpå grundade Fresnel sin
ryktbara mekaniskt elastiska ljusteori.
Utgående från Faradays föreställningar utvecklade C.
Maxwell teorien om ljusets elektromagnetiska
natur till en snillrik, på matematisk grund
vilande lärobyggnad (1864 ff.). Ett experimentellt
stöd fick denna genom upptäckten av de
elektriska strålarna (H. Hertz). Teorien har senare
utvidgats framför allt av H. A. Lorentz genom
uppställandet av elektronteorien. — Under
1800-talet lades även grunden till spektralanalysen. W.
H. Wollaston och J. v. Fraunhofer upptäckte de
efter den senare uppkallade mörka linjerna i
solspektrum. Emissionsspektra undersöktes av W.
H. F. Talbot, A. J. Ångström o.a.,
absorptions-spektra av J. F. W. Herschel, L. Foucault m.fl.
Den kemiska analysen på spektroskopisk väg
grundläde R. Bunsen och G. Kirchhoff (1860).
Den första lagbundenheten i ett ämnes spektrum
fann J. J. Balmer (1885) i vätespektrum, vilket
gav impuls till omfattande spektralundersökningar.
Här må framför allt nämnas arbeten av J. R.
Rydberg, H. Kayser och K. Runge. Dessa
undersökningar ha utsträckts till att omfatta även
de icke synliga infraröda (S. Langley, F. Paschen,
H. Rubens, K. Ångström m.fl.) och ultravioletta
(V. Schumann, T. Lyman o.a.) strålarna.
Under 1800-talets förra hälft fullkomnades
kännedomen om gaslagarna genom arbeten av J.
Dalton, A. Avogadro, L. J. Gay-Lussac och H.
V. Regnault. Vid samma tid rådde strid om
värmets natur. Trots försök av B. v. Rumford
och H. Davy, som tycktes visa, att värmet var
en yttring av rörelse, höll sig åsikten om värmet
som ett särskilt ”ämne” kvar ända in på
1840-talet, då L. A. Colding, R. Mayer och J. P. Joule
påvisade värmets och det mekaniska arbetets
ekvivalens. Från denna tid utvecklades den s.k.
mekaniska värmeteorien snabbt. På idéer, som
redan tidigare föresvävat Sadi Carnot (1824),
uppbyggde H. v. Helmholtz (1847), R. Clausius (1850)
och Lord Kelvin (1851) termodynamiken, vilken
senare fulländades genom arbeten av Helmholtz,
J. W. Gibbs, P. Duhem, L. Boltzmann, M. Planck,
Nernst o.a. Ur den mekaniska värmeteorien
uppstod även den kinetiska gasteorien (Clausius,
A. Krönig, Maxwell, Boltzmann).
De senaste decennierna kunna betecknas som
en f:s guldålder, enastående i dess historia. F:s
utveckling under denna tid karakteriseras av en
kritisk granskning av alla dess grundbegrepp, en
omvärdering av alla värden. I centrum för
undersökningarna under denna tid har stått a t o
m-forskningen. Upptäckterna av
röntgenstrålningen och radioaktiviteten kring sekelskiftet
öppnade med ens oanade möjligheter till ett
närmare studium av atomernas inre. Till
röntgenstrålarnas utforskande ha förutom upptäckaren
W. K. Röntgen bl.a. M. v. Laue, H. G. Moseley,
W. H. och W. L. Bragg, C. G. Barkla och M.
Siegbahn bidragit, och de radioaktiva fenomenens
natur klargjordes genom arbeten av H. Becquerel,
Marie och P. Curie, E. Rutherford, K. Fajans,
F. Soddy o.a. Att på konstgjord väg åstadkomma
atomsprängning lyckades först Rutherford (1919).
S.å. grundade F. W. Aston isotopforskningen
genom analys av kanalstrålning. Denna hade
upptäckts av E. Goldstein (1886) och sedan
studerats framför allt av W. Wien och J. J. Thomson.
— Intimt förknippad med atomfysikens utveckling
är kvantumteorien, kanske den moderna
f:s märkligaste skapelse, som urspr. uppställdes
av Planck (1900) vid studium av värmestrålningen
för att förklara växelverkan mellan materia och
strålning och snart därefter utvidgades av A.
Einstein genom hypotesen om ljuskvanta, varmed
den något tidigare upptäckta ljuselektriska
effekten (W. Hallwachs, 1888) otvunget kunde tydas.
Denna hypotes har blivit kraftigt understödd
genom upptäckterna av comptoneffekten (A. H.
Compton, 1923) och ramaneffekten (Ch. V.
Raman, 1928). På grundval av kvantumteorien
utvecklades en mängd teorier, bl.a. för spec. värmet
(Einstein, P. Debye m.fl.) och dispersionen (R.
Ladenburg, H. A. Kramers, W. Heisenberg, E.
Schrödinger). Föreställningen om elektricitetens
atomicitet, vilken uppstått som en konsekvens av
den atomistiska uppfattningen av materien, erhöll
en experimentell bekräftelse genom försök av R.
A. Millikan, vilken även lyckades noggrant
bestämma det elektriska elementarkvantum. — Ung.
samtidigt med uppkomsten av kvantumteorien
lades grunden till en annan på f:s alla områden
ingripande teori, relativitetsteorien,
vil
— 881 —
— 882 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
