Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fysik - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FYSIK
ken 1905 uppställdes av Einstein och sedan vidare
utvecklats av honom själv o.a. forskare.
Synnerligen viktigt och fruktbart var det steg,
som 1913 togs av Niels Bohr, då han tillämpade
kvantumteorien på den atommodell, till vilken
Rutherford genom sina undersökningar kommit.
Härigenom gavs nyckeln till utforskandet av
atombyggnaden, och under det följ, årtiondet
utvecklades, framför allt genom Bohr och A.
Som-merfeld, en storartad teori, som enhetligt lyckades
tyda nästan alla spektroskopiska fenomen. Den
småningom alltmera framträdande bristen på
överensstämmelse mellan teori och experiment och
den skärpta motsättningen mellan den klassiska
vågteorien och kvantumteorien för ljuset sökte
L. de Broglie (1923) utplåna genom att uppställa
den djärva hypotesen om materievågor, vilken
erhållit experimentellt stöd genom undersökningar
av C. J. Davisson och L. H. Germer. Från denna
tid utvecklades en ny kvantumteori av
Heisen-berg, Schrödinger, P. Jordan och P. Dirac.
Inom den rena optiken bragtes under denna
tid spektroskopien till en hög grad av
fullkom-ning. Här äro att anföra upptäckterna av
zee-man- och starkeffekterna (P. Zeeman, 1896, resp.
J. Stark, 1913), studiet av linjespektra, särsk.
linjernas finstruktur, och bandspektra.
F. har under de senast gångna årtiondena stått
i en märklig relation till tekniken, i det att
utvecklingen av dem ofta gått hand i hand.
Medan f. mången gång gett den teoretiska och
experimentella grundvalen för fruktbärande tekniskt
arbete, har tekniken å sin sida riktat f. med
fullkomnande experimentella hjälpmedel. Sålunda har
experimentalfysikens utveckling i hög grad
främjats av den moderna högvakuumtekniken och
elektrotekniken.
Den epok inom f., som inleddes 1900 genom
Plancks grundläggande av kvantumteorien, har
karakteriserats av ett intimt samgående mellan
experiment och teori. Detta har lett till en
oerhört snabb och genomgripande utveckling av f.,
som under de senast förflutna åren i avseende på
de vunna resultatens betydelse såväl som deras
omfattning snarare ökats än minskats. I
forskningens förgrund har fortfarande
atomfysiken stått, men, medan intill 1930-talet intresset
var knutet huvudsaki. till utforskandet av
atomernas perifera egenskaper, av
elektronsystemets f., har under 1930- och 1940-talen
studiet av atomerna alltmera koncentrerats på
atomkärnorna, och den härigenom uppkomna
s.k. kärnfysiken befinner sig f.n. i ett
tillstånd av snabb utveckling. Av utomordentlig
betydelse voro de epokgörande upptäckterna av
två nya elementarpartiklar, neutronen och den
positiva elektronen el. positronen. Båda dessa
upptäckter gjordes 1932, även i andra
avseenden ett märkesår i f:s historia (se nedan).
Som neutronstrålning tydde J. Chadwick en
genomträngande strålning, som redan tidigare (1930)
upptäckts av W. Bothe och H. Becker vid
bestrålning av lätta element med a-partiklar och vars
egenskap att ur vätehaltiga substanser utlösa
protonstrålar påvisats av makarna Irène Curie och
F. Joliot. Neutronens egenskaper ha studerats
av upptäckaren, det nämnda forskarparet o.a.
Positronen, vars existens Dirac förutsagt,
upptäcktes av C. D. Anderson vid studiet av den
kosmiska strålningen (se nedan), som upptäckts
av V. F. Hess (1912). Den har senare påvisats
av många forskare och uppträder i sht vid den
s.k. konstgjorda radioaktiviteten,
som upptäcktes av Irène Curie och F. Joliot
1934. Utforskandet av detta slags radioaktivitet
har ägt rum och pågår alltjämt i mycket hastigt
tempo. Bland forskare, som därvid varit
verksamma, märkas förutom upptäckarna i sht E.
Fermi och hans lärjungar. Fenomenet
uppkommer vid bestrålning av element med a-, proton-,
deuteron- el. neutronstrålar. Fermiska skolan,
vilken som projektiler använde i sht neutroner,
trodde sig bl.a. kunna påvisa existensen av
radioaktiva element med atomnummer större än
urans (transuraner). Denna tolkning av
experimenten kunde O. Hahn och F. Strassmann visa
vara oriktig genom upptäckten av urankärnans
klyvning vid neutronbombardemang (1938).
Utforskningen av klyvningsfenomenet gav snart
vid handen, att man i detta ägde ett hjälpmedel
att frigöra de enorma energimängder, som ligga
förborgade i de tunga atomkärnorna. En
intensiv forskningsverksamhet på detta område har
igångsatts. De första med säkerhet kända
trans-uranerna upptäcktes av de amerikanska
forskarna E. McMillan, G. T. Seaborg m.fl. Ett
rikhaltigt experimentellt material till kärnforskningens
tjänst ha atomsprängningsförsöken
lämnat. En ny epok inleddes på detta område
genom J. D. Cockcrofts och E. T. S. Waltons
upptäckt (1932), att det var möjligt att som
projektiler använda på konstgjord väg
accelererade partiklar. Cockcroft och Walton använde
protoner, men även deuteroner ha visat sig vara
värdefulla för detta ändamål. Tekniken för
partiklarnas acceleration har utvecklats av
Rutherford, M. L. Oliphant, E. O. Lawrence, M. S.
Livingston o.a. R. J. van de Graaff konstruerade en
elektrostatisk högspänningsgenerator för att
åstadkomma erforderlig spänning. Multipel acceleration
med förhållandevis låga spänningar möjliggjordes
genom konstruktion av cyklotroner och
synkrotro-ner. — I samband med kännedomen om
atomkärnorna står isotopforskningen, vilken
under de senaste åren gjort stora framsteg, icke minst
med avseende på metodikens utveckling.
Betydelsefulla resultat äro framför allt H. C. Ureys
upptäckt av den tunga väteisotopen (1932) samt
kännedomen om de konstgjort radioaktiva
isotoperna. Stora framsteg ha gjorts i fråga om
separation av isotoper. — Till för kärnfysiken
viktiga resultat har även utforskandet av den
kosmiska strålningen el.
ultrastrål-ningen fört. Viktiga hjälpmedel för studiet
av denna och många kärnfysikaliska problem
ha i sht wilsonkammaren och Geiger-Müllers
räknerör visat sig vara. Wilsonkammaren, som
uppfanns av C. T. R. Wilson, har förutom
av upptäckaren utvecklats av P. M. S.
Blackett o.a. De vackra forskningsresultaten på
dessa områden härröra i sht från de
möjligheter till studium av individualprocesser, som
dessa båda hjälpmedel tillåta. Bland forskare,
som bidragit till utvecklingen av kännedomen
— 883 —
— 884 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
