Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fågelsjöar - Fågelsjön - Fågelskydd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FÅGELSKYDD
häckningsmöjligheter för olika fågelarter, varför
deras fågelfauna blivit ovanligt rik på både arter
och antalet inom dessa förekommande individ.
De flesta f. ligga i s. och mell. Sverige, ehuru
även Norrland har sådana, särsk. vid kusten och
i fjällen, ss. Tjålmejaure och Pessinensjöarna i
Lappland. Dessa kunna dock icke i rikedom och
omväxling tävla med de verkliga f. söderut. Det
ojämförligt största antalet f. förekomma på
slättlandet inom Skånes, Ölands, Gotlands,
Västergötlands, Östergötlands och Närkes kalkrika
områden, grundade på bergarter från kambrosiluriska
och kritperioderna; även Uppland och
Södermanland, där kalkrika leror ofta finnas, ha många f.
De i dessa trakter förekommande sjöarna bli på
gr. av terrängens beskaffenhet grunda, varför
strändernas växtlighet har möjlighet att breda ut
sig, varjämte den gynnas av det genom kalkhalten
näringsrika (eutrofa) vattnet. Ett brett, frodigt
bälte av bladvass och kaveldun brukar kransa
sådana sjöars stränder, medan ruggar av säv sticka
upp över klarvattnet längre ut. På Öland och
Gotland brukar agen dominera. Bladvassen är dock i
de flesta fall karaktärsväxten och nödvändig för
sådana fåglars trivsel som kärrhök, rördrom,
knölsvan och rörsångare. Utom dessa kunna som
typiska arter för f. nämnas följande (även om de
icke helt äro bundna till f.): gräsand, årta,
skedand, brunand, vigg, skäggdopping, skrattmås,
tofsvipa, storspov, enkelbeckasin, sothöna, vattenrall,
sävsångare och sävsparv; även kråkan kan
räknas hit, fastän den ofta förlägger sitt bo till f:s
närmaste omgivning. För norrländska f. kunna
ytterligare följande arter nämnas: bläsand, kricka,
stjärtand, grönbena, blå kärrhök och jorduggla.
Som de förnämsta svenska f. kan man beteckna
Krankesjön (Skåne), Knisa mosse (Öland),
Line-myr (Gotland), Kävsjön (Småland),
Hornborga-sjön (Västergötland), Tåkern (Östergötland),
Kvis-maren (Närke) och Hjälstaviken i Mälaren. De
grunda f:s livstid är kort, geologiskt sett, då de
snabbt växa igen. Genom sjösänkning påskyndas
denna utveckling; särsk. Ölands och Gotlands
många tidigare mycket fågelrika myrar ha fullst.
förstörts genom torrläggning, Kvismaren och
Hornborgasjön försämrats. I Tåkern och
Krankesjön föranledde den första sänkningen av
vattenståndet gynnsammare betingelser för vegetationen
och därmed för fåglarna, medan följderna av en
förnyad sänkning skulle kunna bli katastrofala.
De värdefullaste f. äro numera ofta fridlysta. —
Litt.: B. Öhrn, ”F.” (1940). H.
Fågelsjön, se Ströms vattudal.
Fågelskydd, åtgärder, vidtagna i syfte att
vidmakthålla och i görligaste mån även utveckla
landets fågelvärld, som genom kulturens
framträngande, den ökade folktätheten, det alltmera
intensiva jordbruket och skogsskötseln och i samband
härmed företagna utdikningar i stor utsträckning
förlorat sina naturliga häckningsterränger och
därför undanträngts så, att många arter starkt
minskat i antal och andra helt utrotats.
Strävandena att bevara fågelfaunan upptogos först av de
allmänna naturskyddsföreningarna, inom vilka för
fågelvärlden särsk. intresserade medl. senare
bildat specialföreningar. Det arbete, som dessa
sammanslutningar utfört och som vunnit stöd i och
ökad omfattning genom inom olika länder
utfärdade lagar och förordningar, har huvudsaki.
gått efter följande riktlinjer. Dels har man sökt
att bereda fåglarna ett lagstadgat skydd under
häckningstiden samt att ernå hel fridlysning av
vissa sällsynta arter, dels ock att genom fredande
av lämpliga områden bevara dessas ofta säregna
och rika fågelvärld och här bereda ökade
häckningsmöjligheter åt sådana arter, som genom
kulturens inverkan berövats sina naturliga
häckplatser, dels slutl. att skapa förbud mot användande
av ur natur- och djurskyddssynpunkt olämpliga
jaktmetoder. Under senare år har man även
genom internationella överenskommelser sökt
förhindra den ofta ödeläggande jakt, för vilken
fåglarna äro utsatta under flyttningarna, samt genom
anordnandet av sittramar på fyrtornen förebygga
den fara, som flyttfåglarna löpa, då de, bländade
av ljuset, ej kunna finna några viloplatser utan
tvingas att timvis flyga kring fyrlanterninen, tills
de falla ned och dö av utmattning. Vissa fyrtorn
ha för fåglarna varit verkliga dödsfällor, vid
vilka de årl. massvis omkommit. Dessa f.-strävanden
ledde till bildandet av The International
Com-mittee for Bird Preservation, som har sekretariat
i Bryssel och London och vars stadgar
an-togos 1922. — Enl. jaktstadgan är jaktbart
vilt i regel fridlyst under häckningstiden och
lovligt endast kortare tid under höst och
vinter. Ang. de närmare
fridlysningsbestäm-melserna hänvisas till av Domänstyrelsen årl.
utfärdade kungörelser. Vissa sällsynta fåglar, ss.
sommargylling, blåkråka, stork, äro enl.
jaktstadgan helt fridlysta, och de för lantbruket nyttiga
fåglarna, till vilka hänföras samtliga småfåglar,
hackspettar och ugglor, äro fridlysta Vs—31/s. Med
undantag av hökarna ha även rovfåglarna, vilka
man tidigare ansett som enbart skadliga och
därför alltför strängt efterhållit, kommit i åtnjutande
av liknande skydd. De nu så sällsynta
kärrhökarna och gladorna äro helt fredade, berguven dock
endast på Statens mark, och örnarna t.v.
Jaktstadgan stadgar även förbud mot insamlande av
skyddade fåglars ägg samt mot fångst av fågel i
andkoja, slagnät och snara, varjämte användande
av sax för fångst av hök endast är tillåtet efter
av länstyrelsen utfärdat tillstånd. — Ett mera
allsidigt skydd erhålla fåglarna inom de s.k.
fågelreservaten, totalfredade områden. Med
undantag av våra nationalparker ha vi endast några
få statliga reservat, ss. skäret Bonden i
Västerbotten, en av tordmulens få häckplatser, men på
enskilt initiativ har under senare år ett flertal dylika
upprättats, de flesta avsedda att skänka skydd åt
olika vadare och sjöfåglar. Bland dessa må
nämnas det redan 1899 skyddade skäret Måkläppen
utanför Falsterbo, på vilket ett synnerligen rikt
fågelliv utvecklat sig, Lilla och Stora Karlsö,
sill-grisslans största svenska häckplats, Källskären i
Södermanlands skärgård, Hjälstaviken i Mälaren,
Knisa mosse på Öland, Våmbs ängar och
Kling-vallsåns dalgång i Skåne, Eskilstorps holmar och
Gråen i Öresund m.fl. Ett flertal kuststäder ha
även fredat sina kustområden. — Bland praktiska
skyddsåtgärder kunna framhållas uppsättandet av
lämpliga holkar för hålbyggande fåglar ej blott i
parker och trädgårdar utan även inom större
— 901 —•
— 902 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
