Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fåravel - Fåravelsföreningen - Fårbogsärm - Fårbroms - Fårfiol - Fårhund - Fårhus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FÅRHUS
område, var f:s ställning ganska blygsam i större
delen av landet. Det viktigaste avelsområdet var
Gotland, redan då berömt för sina får, som tack
vare betesgång året om producerade ett smakligt
kött. Först i nyare tid fick f. större betydelse.
Under frihetstiden blev den föremål för stort
intresse från Statens sida. På J. Alströmers initiativ
lade man särsk. an på aveln med finulliga får.
Merinotypen var mest på modet. Intresset för
inhemsk produktion av fin ull svalnade
emellertid under förra hälften av 1880-talet, enär man
icke kunde konkurrera på ullmarknaden med
Australien, Sydamerika och Kaplandet. Det lades i
stället vikt vid köttproduktionen, och merinofåren
ersattes med engelska köttraser. Cheviot, shropshire
och oxforddown blevo dominerande. De båda sistn.
raserna fordra bördig, kalkhaltig jord, medan
cheviot är så härdig och förnöjsam, att den trivs i
våra kargaste bygder. Lantrasfår, ss.
gotlands-fåret och pälsfåret, äro även mycket anspråkslösa.
Jfr Fårsläktet.
Av större betydelse än val av ras är urvalet av
individer inom rasen. Härvid bör man undersöka
alla praktiskt viktiga egenskaper, ej blott hos
pro-banden utan även hos dennes ascendenter och
des-cendenter (bonitering). Helst skola såväl baggen
som tackan härstamma från friska individer, som
uppfyllt relativt höga fordringar beträffande
exteriör och prestationsförmåga samt visat sig vara
typiska representanter för sin ras el. avelsriktning.
I antavlan kan man också fastställa inavelsgraden,
som ofta ger god ledning vid bedömandet av
pro-bandens möjligheter att nedärva sina egenskaper
konstant. Fullt tillförlitligt omdöme om fårets
avelsvärde erhålles först när avkommans
beskaffenhet blivit prövad (avkommebedömning). — Som
hjälpmedel i avelsarbetet användas fårherdens
anteckningar, märkning av djuren, stamrullor och
stamböcker. Ett rationellt avelsarbete kan icke
utföras utan noggranna uppgifter om djurens
identitet, ålder, levande vikt, tillväxt, exteriör,
ullavkastning, ullkvalitet, befruktningsresultat,
fruktsamhet, hälsotillstånd och användning. Lämningen
sker i regel endast en gång om året, vanl. på våren
(mars—april), men även på vintern (dec.—jan.),
på sommaren (juni—juli) el. på hösten (okt.—nov.).
Dräktighetstiden är c:a 5 mån. Beträffande
betäckningens utförande skiljer man på fri parning,
då avelsbaggen går tillsammans med hjorden, och
parning för hand, då betäckningen sker i baggens
kätte. De brunstiga tackorna få en i taget komma
in till baggen. Ett språng brukar vara tillräckligt
för befruktning. För att taga reda på vilka tackor,
som äro i brunst, hålles en s.k. proberbagge, som
har könsdrift men gjorts impotent el. hindras att
betäcka av en under buken något framför skåpet
fastbunden duk. Brunsten varar 24—30 tim och
återkommer efter 2 å 3 veckor, om befruktning ej
skett. Betäckningssäsongen bör inskränkas till 4
å 5 veckor, för att lammen skola bli så jämngamla
som möjligt. I annat fall händer det lätt, att de
yngsta bli utätna av de äldsta. Utan att bli
överansträngd kan en bagge alltefter ålder och
par-ningsmetod betäcka 15—80 tackor årl. Vid fri
parning tilldelas baggen ett mindre antal tackor än
vid parning för hand. Båda könen äro normalt
avelsdugliga vid 1V2 års ålder. Under särsk.
gynn
samma förhållanden kunna djuren sammanparas,
innan de blivit årsgamla. Tackan kan vara
fruktsam t.o.m. sitt I2:e levnadsår. Av praktiska skäl
brukar hon slaktas vid betydligt tidigare ålder.
På gr. av tändernas förlust kan hon vanl. icke
föda sig längre än 5 å 6 år. Baggen kan ännu i
sitt 8:e år vara fullt tjänstbar och bör behållas
till avel så länge som möjligt, om han besitter
goda egenskaper och visat konstant nedärvning
av dessa. Befruktningsresultatet kan variera ganska
avsevärt och är beroende ej blott av de
sammanparade djurens konstitution utan även av yttre
faktorer, ss. klimat, näring, sjukdomar, skötsel
och vård. Räknat pr år bli i genomsnitt högst
90—92 % av de betäckta tackorna dräktiga. Med
hjordens fruktsamhet menas antalet födda lamm,
uttryckt i procent av antalet betäckta tackor. Ju
färre av dessa, som ”gå gall”, och ju oftare
mångföd-sel förekommer, desto fruktsammare anses stammen
vara. Vid försäljning av dilamm till slakt ge de
enfödda bästa utbytet. Eljest ser man helst, att
tackorna få tvillingar, vilket icke är ovanligt.
Mera sällan förekommer, att det blir 3—5 lamm i
en födsel. Redan strax efter födseln är lammet
i stånd att stå på benen och uppsöka moderns
juver. Om modern av ett el. annat skäl icke kan
ge di, bör lammet erhålla fostermor. Att uppföda
lamm med komjölk vållar svårigheter, då denna
har en helt annan sammansättning än fårmjölken.
Fostermodern måste hållas fast under diandet, tills
hon blivit van vid sin nya skyddsling. Denna
bör helst vara något kraftigare än hennes eget
lamm. Tvillingar och trillingar erhålla vanl.
tillskott av komjölk, t.ex. V2 1 fördelad på 3 mål.
Vid 2—3 veckors ålder kunna lammen intaga fast
föda, som i början bör bestå av fint gott ängshö.
Efter ett par veckor kompletteras detta med
lämpligt kraftfoder, ss. havre och linfrökakor. Då
lammen nått 3 å 4 mån. ålder, sker avvänjningen
genom inskränkning av digivningen. Sedan
avskiljas bagglammen från hjorden. Som
identitetsbevis använder man en liten bricka, som hänges
i ett snöre om lammets hals. På brickan
antecknas moderns nummer. Enklare är att med lämplig
färg anbringa detta på ullpälsen. De bagglamm,
som ej skola användas till avel, kastreras 1—6
veckor gamla. De lamm, som utvalts till avel,
få svansen kuperad och märkas senare i öronen
genom klipp, tatuering el. metallplattor. Jfr
Fårskötsel. H.Fqt.
Fåravelsföreningen, se Svenska
fåravelsför-eningen.
Fårbogsärm, fra. gigot (”fårskank”), nedtill snäv,
upptill vid ärm, var vanlig i kvinnodräkten under
1820—40-talen och har även förekommit senare.
Fårbroms, art av fam. styngflugor*.
Fårfiol, den saltade och torkade fårsteken, låret
(kylen) med vidhängande lägg, som kan förvaras
en längre tid.
Fårhund, hundras, se Hundar.
Fårhus, byggnad för en samling får. F. bör ha
ett högt, torrt och soligt läge i närheten av
betesmarkerna. Innertaket, som uppbär höskullen,
skall ligga minst 2,5 m högre än golvytan. Dennas
storlek bestämmes av fårantalet. Man anser, att
ett fullvuxet får behöver ett utrymme av 1,75—2 m2.
Golvet kan göras av stampad lera med
cementin
— 917 —
— 918 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
