Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fårskötsel - Fårsläktet - Fårraser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FÅRSLÄKTET
Tyskt hedfår. Ostfrisiskt mjölkfår. Leicestertacka.
landet c:a 353,000 får. En mindre ökning av
fårstammen har skett även under 2:a världskriget.
1943 funnos sålunda c:a 435,000. Fåren hållas
hu-vudsakl. i skogsbygderna samt på Öland och
Gotland. F. har sin största omfattning i Australien,
som 1943 hade c:a m milj. djur. Fårstammen i
Sovjetunionen utgöres av c:a 57 milj., i USA av
c:a 59 milj., i Storbritannien av c:a 27 milj, och
i Argentina av c:a 44 milj. Inkomsten av f. är i
hög grad beroende av utfodringen. Fåren ha till
uppgift att utnyttja sådana betesmarker, som icke
äro lämpliga för andra djurslag. Då denna typ
av betesmarker alltmera minskas genom
anläggning av kulturbeten, har en av de viktigaste
förutsättningarna för f. försvunnit. Detta jämte låga
produktpriser har varit orsaken till f:s
tillbakagång i Sverige. Under vissa förhållanden kan
det även betala sig att släppa får på kulturbeten.
Inomhus utfodras fåren med hö, havrehalm,
ärthalm, löv, rotfrukter och kraftfoder. Höet är ett
dyrbart foder, varför man i allm. icke har råd att
giva mer än V2 kg därav pr djur och dag.
Lammen och digivande tackor böra om möjligt erhålla
gott hö och kraftfoder dagligen under
stallfod-ringsperioden. Ransonernas storlek anpassas efter
djurens ålder, storlek och produktion (se
Utfodring). Även då köttproduktionen är huvudsaken,
bör man komma ihåg, att tackans mjölkalstring
spelar stor roll för lammens utveckling och att
ullens mängd och beskaffenhet ej oväsentligt
bidrager till att höja f:s avkastning. För att
lammen skola bli stora och tidigt utvecklade, bör
modertackan i genomsnitt pr dag under
digiv-ningsperioden ge dem 0,5—1 kg mjölk. En del av
lammen försäljas till slakt omedelbart efter
av-vänjningen, men det stora flertalet gödas på
betesmarkerna och avyttras först vid 7—10 mån. ålder
alltefter fodertillgång och köttpriser. Endast i
undantagsfall kunna fåren i Sverige vistas utomhus
året om, varför man i regel måste bereda plats åt
dem inomhus (se Fårhus). Under alla
förhållanden bör dock betesgången börja tidigt på våren
och ej avslutas förr än sent på hösten. Såväl i
fårhuset som ute på markerna skola fåren skötas
väl, så att de hålla sig friska och trivas gott. Särsk.
bör man se till, att djuren hållas fria från ohyra
och att ullen icke skadas av hösmål, buskris,
damm och smuts. Jfr Fåravel. — Litt.: N.
Insu-lander, ”Svensk f.” (3 uppl. 1942). [H.FqtlEo.
Fårsläktet, Ov’is, tillhör underfam. getdjur. F.
har nedåtböjda horn, konkavt tårben och körtlar
mellan klövarna på såväl fram- som bakfötterna.
Tamfåret, O. ar’ies (se nedan), förekommer i
alla världsdelarna, vildfåren däremot endast i
Syd
europa, Nordafrika, Asien och Nordamerika. I
vilt tillstånd finnas ett 20-tal arter, av vilka följ,
äro mest kända. Mufflonfåret, O. mu’simon,
har numera sitt tillhåll på Korsika och Sardinien.
Förr hade det större utbredning och förekom även
i Mellaneuropa. Mufflonfåret, som är det minsta
av nutidens vildfår, mäter endast 70 cm i
mank-höjd. Hårbeklädnaden är fuxröd el. brungrå.
Stäppfåret, O. vig’nei, som är spritt över
Främre Asien ända till Himalaya, är något större
än mufflonen. I Centralasiens bergländer leva
jättefåren a r g a 1 i, O. ammon, och dess underart
kaschgar, subsp. poli, vilka nå en mankhöjd av
120 cm och äro försedda med väldiga horn.
Närstående arter äro i s f å r e t, O. borealis, i n.
Sibirien och amerikanska bergfåret, O.
monta’na, som håller till i Canadas otillgängligaste
trakter. — Till f. räknas även s.k. h a 1 v f å r,
näml, m a n f å r e t*, Ammotra’gus ler’via (O.
trag-eVaphus), och n a h u r, Pseu dovis na’hoor. Det
förra förekommer i Atlasbergen, det senare i n.
Indien, Tibet och Mongoliet. De bilda övergången
mellan får och getter men lämna icke någon
avkomma vid parning med dessa djursläkten. H.Fqt.
Fårraser. Europas äldsta fårras anses vara det
s.k. torvfåret, varav man funnit lämningar
såväl vid danska stenåldersgravar som vid
pål-byggnader i Schweiz. Det utgjordes av en mycket
liten, spenslig form med långa, fina extremiteter
samt upprättstående, från sidorna hoptryckta horn,
liknande getternas, och lång svans. Närstående
former finnas i det i Graubünden förekommande
nalpserfåret samt en del på öarna n. om
Skottland levande små fårraser. Torvfårets
härstamning är okänd, men mest sannolikt är, att det
leder sitt ursprung från mufflonfåret. Detta
jämte stäppfåret (se ovan) anses vara
stamformer för de flesta tamraserna.
Som en av världens bästa ullraser betraktas det
från Spanien härstammande merinofåret, av
vilket ett flertal underraser finnas. Det har spritt
sig över stora delar av Europa och till övriga
världsdelar, där det särsk. i Kaplandet, Australien
och på Nya Zeeland producerar de mycket stora
kvantiteter ull, som årl. exporteras bl.a. till
Europa. Merinofåren äro småvuxna, ha markerade
kroppsformer, vit färg samt utomordentligt fin,
finkrusig och tät ull. Genom Jonas Alströmer
infördes merinofåret till Sverige under 1700-talet,
beståndet utökades fram till mitten av 1800-talet
för att därefter gå starkt tillbaka och så gott som
helt försvinna i samband med de starkt sjunkande
ullpriserna i slutet på 1800-talet.
Från merinofåret härstamma bl.a. de franska
— 921 —
— 922 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
