Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fårsläktet - Fårraser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FÅRSLÄKTET
Cotswoldbagge. Kentbagge. Lincolntacka.
dishleymerino- och mauchampfåren,
som båda uppstått genom korsning av
merino-och det engelska dishley- el. leicesterfåret (se
nedan). Den förra rasen, som även förekommer
i Tyskland, är av kombinerad kött- och ulltyp,
saknar horn och har vitt huvud. Mauchampfåret,
som uppkom 1828 genom en oavsiktlig korsning,
har lång, svagt vågig och silverglänsande ull. —
Även det tyska melefåret har uppstått genom
korsning mellan merino- och leicesterfåret. Rasen
kan betecknas som en kombination av ull- och
köttfår. En annan tysk fårras, som bl.a. hålles
för mjölkavkastningens skull, är ostfrisiska
mjölkfåret. Mjölkmängden kan uppgå till 400
kg pr år med en fetthalt av upp till 7 °/o. Rasen
saknar horn, färgen är vit, kroppen långsträckt
och benen höga. Huvud, ben och svans äro
ullfria. Ullen är lång, täml. fin och av god kvalitet.
Ostfrisiska mjölkfåret och holländska
texel-fåret, som båda förekomma vid Nordsjöns
kuster, gå ofta under den gemensamma benämningen
marskfår. Leinefåret är en förädlad tysk
lantras, vars ursprungliga avelsområde är
Hannover och angränsande trakter. Rasen, som är
obe-hornad, har vitt huvud och lång ull och är närmast
av köttyp. I n.v. Tyskland förekommer också en
annan lantras, tyska hedfåret, som är en
efter förhållandena anpassad, småvuxen, härdig
och förnöjsam typ med grov, vit, svart el. grå
ull. — Bland italienska fårraser må nämnas b e
r-gamaskfåret, som från prov. Bergamo spritt
sig över hela n. delen av landet. Det är Europas
största får och kännetecknas av stora, slappt
hängande öron och lång svans. — I Ungern och
Bal-kanländerna förekommer en ras med långa,
spiralvridna horn och lång, grov ull, benämnd
krumhornade fåret el. zackelfåret,
som utom god mjölkavkastning lämnar ett kött av
hög kvalitet. — I England med sin omfattande
fårskötsel har fåraveln tilldragit sig stort intresse,
och en mängd olika raser ha uppdragits. Man
brukar indela dem i långulliga raser, kortulliga
raser och bergsraser. Den mest kända av de
1 å n g u 11 i g a raserna är det ovan omtalade 1 e
i-c es t e r- el. dishleyfåret, som icke endast
tjänat som förädlingsmaterial vid bildandet av
Englands övriga långulliga raser, utan även i
stor utsträckning använts som utgångsmaterial
vid fåraveln i andra länder (se ovan). Rasen,
som bildades på 1770-talet av R. Bakewell på
egendomen Dishley i grevskapet Leicester, har rätt
grov men lång ull, är storvuxen och lämnar ett
rätt grovt kött. En del baggar ha tidigare
importerats till Sverige för att användas till korsning
med lantras. En av Englands äldsta fårraser är
det från Gloucester härstammande c o t s w o 1
d-fåret, som är långulligt, obehornat och har vitt
huvud med en lång ulltofs, som täcker pannan
och räcker ända ned till nosen. Även denna ras
importerades på 1800-talet i rätt stor skala till
Sverige. Till de långulliga raserna höra vidare
k e n t- och lin col n f å ren. — Den äldsta
representanten för de kortulliga fårraserna i
England är southdownfåret, som uppkom
redan på 1700-talet i Sussex. Rasen har litet,
hornlöst huvud, brun el. gråbrun färg på huvud och
ben men är eljest vit. Benen äro längre än på de
långulliga raserna och kroppen mindre. Köttet
är av fintrådigare typ och ullen finare. Den spreds
över hela England och har bidragit till
frambringandet av de båda numera allmänna kortulliga
raserna oxforddown- och
shropshirefå-ren. Den förra, som uppkom genom korsning
med bl.a. cotswoldrasen, leder sitt ursprung
tillbaka till 1830-talet. Den är storvuxen, tackorna
väga upp till 100 kg, och är av utpräglad köttyp,
huvud och ben äro mörka och obetydligt täckta
av ull. Färgen i övrigt är vit. Shropshirefåret, som
härstammar ur korsning med lantras, är mindre
med starkare ullbeklädnad på huvud och ben,
snabbvuxet och av utpräglad köttyp. Ullen är vit,
tät och fin. Båda dessa raser förekomma numera
rätt allm. i Sverige. Andra kortulliga engelska
raser äro hampshiredown-, suffolk- och
dorsetfåren. — Bland de engelska
bergsraserna intar cheviotfåret främsta
platsen. Det är förnöjsamt och härdigt men är mindre
snabbvuxet och har grövre, fast längre ull än de
kortulliga raserna. Köttet är av god kvalitet.
Rasen är obehornad, helvit med mörk mule,
huvud och nedre delen av benen äro ullfria. Rasen
är mycket vanlig i Sverige, särsk. i Småland
och Norrland. Det skotska berg- el.
hedfåret, även kallat blackface, som
härstammar från Skottlands högre belägna områden, är
mycket förnöjsamt och rätt litet med lång, grov
ull samt bra kött. Huvudet är vanl. svart, med
stora spiralvridna horn. Bland andra bergsraser
må nämnas 1 o n k-, e x m o o r- och d a r t m o o
r-fåren samt ett i Wales förekommande
bergfår. — I Sverige förekomma, utom de tre ovan
omtalade, importerade engelska raserna,
oxforddown, shropshire och cheviot, två svenska
lant-raser, näml, gotländska utegångsfåret
(gotlandsfår) och dala pälsfår.
Liksom de finska lantraserna äro de kortsvansade,
småvuxna samt mycket härdiga och
förnöjsamma. Den förra rasen är vit, svart el. grå, den
— 923 —
— 924 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
