Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fårsläktet - Fårraser - Fårstyng - Fårsvingel - Fårticka - Fårull - Fårö
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FÅRÖ
Zackelfår.
Karakulbaggar.
Två dagar gammalt
karakul-lamm med persianpäls.
senare mestadels vit. Ullen består dels av långa,
grova täckhår och dels av finare bottenull.
Av utomeuropeiska raser äro de i Afrika och
Asien förekommande, från stäppfåret
härstammande fettsvansfåren mest kända.
Namnet ha de erhållit på gr. av sin förmåga att i
den långa svansen upplagra ända till 10 kg fett,
som senare vid mindre god tillgång på föda
tjänar som en reserv. Mest bekant är k a r
a-k u 1 f å r e t i Persien, Mindre Asien och
Ryssland och även s.v. Afrika, emedan av
lammskinnen beredes persian. Lammen slaktas då
redan vid ett par dagars ålder. Av ofödda lamm
erhålles en annan pälsvara, kallad breitschwanz.
Baggarna av karakulfåret äro vanl. behornade,
tackorna hornlösa, ansiktet, öronen och benen
äro ullfria och ha svarta täckhår. Allteftersom
fåret blir äldre, blir pälsen brunsvart, gråsvart
och slutl. grå. — I Asien, Afrika och ö. Europa
förekomma även s.k. fettstussfår, en grupp
primitiva, kort- och smalsvansade fårraser, som
sannolikt leda sitt ursprung från argalifåret i
Östasien. Namnet härleder sig från en stark
fettbildning på ömse sidor om svansroten och
övre delen av låret. -— I Västafrika förekommer
ett tamt hårfår, guineafåret, karakteriserat
av långa ben, lång, smal svans och ljusbrun,
glatt och kort hårbeklädnad. — En egendomlig
ras, ancon- el. utterfåret, uppkom på
1790-talet i Massachusetts sannolikt genom mutation
av normala får. Den hade korta, krumböjda ben
och en kroppsform, som erinrade om en tax.
Rasen är numera försvunnen. — Jfr Fåravel. Eo.
Fårstyng, art av fam. styngflugor*.
Fårsvingel, växtart av svingelsläktet*.
Fårticka, svampart av släktet tickor*.
Fårull, se Ull och Lammull.
Fårö, socken i Rute ting i Gotlands n. hd och
pastorat i N. kontraktet av Visby stift, omfattar
öarna Fårö och Gotska Sandön*; 150,41 km2,
därav 143,88 land; 918 inv. (1948; 6 inv. pr km2).
Ön Fårö (totalareal 113,85 km2), Gotlands n.ö.
fortsättning, skiljes från huvudön genom
Fårösund. Den är ganska låglänt med flera
småsjöar, av vilka en del äro mycket fiskrika, samt
består till större delen av skog och hedmarker.
Så gott som hela n.ö. udden, Avanäset, är fylld
av dynfält, nu till större delen bundna genom
skogsplanteringar; levande dyner finnas dock n.v.
om fyren och s. om Ekeviken (Ullahaus flyg-
sandsfält). Ett 20-tal grupper av bondgårdar
ligga spridda över hela ön; åkerjorden är ganska
mager. F. är en av landskapets glesast
befolkade socknar. Åkern utgör blott 7% av
landarealen, skogsmarken 47%. Färja förbinder Broa
med Fårösund. Största fiskläget är L u 11 e
r-h o r n med ett 20-tal fiskare (fångstens
totalvärde 124,414 kr 1945) på västsidan av Fårö,
förr med omfattande kalkutskeppning. På öns
östligaste udde, Holmudden, står en 30 m hög
stenfyr, byggd 1846—47, med mistsignalstation.
Med hänsyn till det fruktade Salvorev i n. finns
vid Skärsände n.v. om fyren en
livräddningsstation, en av Sveriges mest verksamma.
Ekeviken har lastageplats, Sudersandsviken
förträffligt havsbad. Två kalkstensbrott finnas. Av
fornlämningar finnas kummel, stensättningar, två
bygdeborgar och några runstenar. Kyrkan av
kalksten har medeltida murar men ombyggdes
med korsarmar 1858—59; bland inventarierna
märkas medeltida kalkstensdopfunt och den s.k.
Dynlandskap på Fårö.
— 925 —
— 926 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
