Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fägre - Fägård - Fähnlein - Fähus - Fäjs - Fäktaren från Ravenna - Fäktdolk el. vänsterhandsdolk - Fäkthopp - Fäktmästare - Fäktning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FÄGÅRD
och småkuperad. Åkern utgör 58 °/o av
landarealen, skogsmarken 33 °/o. Egendomar:
Fim-mersta, Påvelstorp, Remmestorp och Åkersberg.
Betongvarufabrik. Kyrkan av gråsten är i sin v.
del trol. från o. 1200 med sengotiska stjärnvalv;
kor och korsarmar tillkommo 1703—05. Det
kraftiga tornet har tunnvalv i de två nedre
våningarna; gravvalv under kyrkan. Den rikt
skulpterade predikstolen är från 1705, altartavlan
till-skrives J. Pasch, korfönstrens glasmålningar
stamma från München. Flera epitafier. Kyrkan
restaurerades grundligt 1887—88. — Namnet är
icke tolkat. Det skrevs 1397 aff Fægrasokn. —
Litt.: B. G. Carshult, ”F. kyrka” (1943). P.;Er.
Fägård, eg. den del av en gårdsanläggning,
som omfattar de för husdjur, foder och gröda
avsedda byggnaderna jämte avstängt område.
De olika gårdstyperna få sin karaktär av
förhållandet mellan f. och mangården, d.v.s.
boningshuset jämte därtill hörande byggnader
och gårdsplan. I samband därmed nyttjas f.
liksom mangård som etnologiska facktermer även
för själva gårdsplanen. Jfr Bondgård.
Fä^nlein [-lain] (ty., dim. av Fahne, fana; jfr
Fänika), krigsv., underavd. av ett reg.
landsknektar*, räknande o. 400 man. Ett reg. omfattade
10—16 f.
Fähus, se Ladugård.
Fäjs, dialektal form för fähus. Jfr Fjös.
Fäktaren från Ravenna, ty. Der Fechter von
Ravenna, skådespel av F. Halm.
Fäktdolk el. vänsterhandsdolk, se Dolk
och Dolkfäktning.
Fäkthopp, hopp över ett redskap (t.ex. en plint)
el. ett naturligt hinder med snett anlopp, delad
sats och med stöd av ena handen, varvid den
andra är el. tänkes vara försedd med ett vapen
(t.ex. en sabel).
Fäktmästare, lärare i fäktning, som erhållit
diplom vid fäktskolan i Joinville (militär), vid
Aca-démie d’armes i Paris (civil) samt vid Accademia
fascista i Rom. — Bland exercitiemästarna* vid
univ. i Uppsala och Lund har läraren i fäktning
sedan gammalt titeln f.
Fäktning, färdighet att bruka närstridsvapen
(handvapen, blanka vapen) till anfall och försvar.
Ang. käppfäktning se d.o. F. är en
allsidig och sund övning för såväl kropp som
själ samt utvecklar kroppsbehärskning jämte
snabbhet i beslut och handling. — F. är lika
gammal som kriget. Man kan därför hos alla
antikens folkslag spåra ansatser till f. med olikartade
vapen och i skilda former. Sättet för f:s
utövande har alltid stått i intimt samband med
kulturståndpunkten samt med vapnens och skyddsmedlens
tekniska utveckling. I antikens Grekland ävensom
i Rom övade man sig i f. med lans el. korta,
tveeggade svärd, iklädd hjälm, sköld och
bröstharnesk. De grövre byggda germanerna begagnade
långa svärd, lämpade för kraftiga hugg, de
slaviska ryttarfolken åter korta, lätta kroksablar.
De gamla nordborna voro väl förfarna i bruket av
sitt tveeggade svärd. Till skydd hade de sköld,
hjälm och ringbrynja samt övade båda händerna
i svärdets hanterande för att ej vara försvarslösa,
om ena armen gjorts obrukbar under striden.
Medeltidens harneskklädda riddare måste tillgripa
stötvapnen för att kunna genomtränga svagare
delar av rustningen, mot vilken även kraftiga hugg
voro overksamma. Förutom lansen användes
långa, tunga svärd med korsfäste samt t.o.m. dolk
(se Dolkfäktning). Efter införandet av eldvapnen,
då sköld och harnesk kommo på avskrivning,
insåg man nödvändigheten av en god
fäktutbild-ning; men först under 1400- och 1500-talen, då s.k.
fäktargillen, framför allt i Tyskland, hade
sin blomstringstid, arbetade man på en noggrann
skolning av f. Utvecklingen kom emellertid på
avvägar genom inlärandet av ett otal förflyttningar
och vändningar (turfäktning) för att undvika
motståndarens hugg. De vapen, som huvudsaki.
användes, voro enhands- och tvåhandssvärd samt
hillebarder. Hugget var nästan helt förhärskande.
F. i dess mera moderna form med en lätt värja
samt med verkliga parader, riposter m.m., där
stöten kom till sin rätt, härleder sig utan tvivel från
Italien, varifrån den mot slutet av 1500-talet
utbredde sig över hela Europa. Vapnet var från
1500-talet r a p i r e n (ganska lång, tveeggad
klinga samt fäste av skilda typer). Man använde
ofta sköld, vänsterhandsdolk el. kappa till
stötarnas avvärjande. Utfallet i mera modern form
tillkom först o. 1600. Ung. samtidigt med den
italienska utbildades i Spanien en formbunden,
teoretiskt betonad f. med korta, avmätta
förflyttningar inom den s.k. mystiska cirkeln. Vid mitten
av 1600-talet tillkom en fransk skola. Här
klassificerades paraderna och utfördes för första
gången utan att sammandragas med riposten i ett
tempo. En kortare, trekantig värja infördes, och
1643 tillkom den böjliga floretten som
övnings-vapen, vilket i hög grad bidrog till fäktkonstens
höjande; teorien blev mera logisk, och det franska
systemet utmejslades till mönster av klarhet och
formbestämdhet. Mot slutet av 1700-talet anlades
fäktmask (se Mask) av stålnät, varigenom risken
för olycksfall minskades och f. kunde bli mera
rörlig och effektiv. Efter mitten av 1800-talet uppkom
dock en reaktion mot florettfäktningens stränga
regler (stilfäktning), och man återupptog den
mera stridsbetonade värjan med modifierade regler.
Sabeln har huvudsaki. varit ett militärt vapen,
som vid övningsfäktning krävde tunga
skyddsmedel. Sabelfäktningen var därför trög och blev
aldrig riktigt populär, förrän man i Italien
mot slutet av 1800-talet utbytte den tunga, korta
sabeln mot en lätt sådan, användbar både till stöt
och hugg. Alla fäktskolor bygga f.n. på samma
principer (vare sig det gäller den franska el.
italienska skolan), även om utförandet här och var
i vissa detaljer kan uppvisa olikheter. — Sedan
fäktmästare efter mitten av 1600-talet tillsattes
vid de svenska universiteten, har den franska
skolan tillämpats i Sverige. Lings f. var också av
franskt ursprung, även om han i
överensstämmelse med sina principer bedrev liksidig
utbildning med ungdomen. De lingska fäkttraditionerna
ha bevarats vid Gymnastiska centralinst., varvid
särsk. f. med kort, tung sabel haft många
framstående representanter.
F. bedrives f.n. dels med florett, värja
och bajonett (stötvapen), dels med lätt s
a-b e 1 (för hugg och stöt).
De bestämmelser för f:s utförande, som här ne-
— 931 —
— 932 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
