Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Färed - Färentuna - Färentuna härad - Färg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FÄRENTUNA
har F. andel i Fredsbergs mosse, bygden ligger
närmast v. därom, medan skog och sankmarker
uppfylla v. delen. Åkern utgör 38% av arealen,
skogsmarken 41 °/o. Egendomar: Uggletorp, Äng
och Järphagen. Torvfabrik. Domarringar,
älvkvarnar och bautastenar finnas. Kyrkan, som i.
stort sett är medeltida (o. 1200), har skepp och
kor av sten, torn av trä; flera gamla inventarier.
— Namnet förefaller till sin förra led bestå av
adj. fägher, biform till fagher med ö-vokalen
från komparativen fäghre. Senare leden är väl
snarast dat. av ’vidher (mask.) el. vidhi (neutr.),
skog. Namnet skrevs 1410 Færithe. P.;Er.
Färentuna, socken i Färentuna hd i Uppland,
Stockholms län, och församling i Sånga, Skå,
Färentuna och Hilleshögs pastorat i Svartsjö
kontrakt av Stockholms stift, omfattar n.v. delen
av Svartsjölandet jämte ön Eldgarn i Brofjärden
n. därom; 21,13 km2, därav 21,03 land; 883 inv.
(1948; 42 inv. pr km2), över den odlade
lerslätten höja sig spridda berg- och moränkullar.
Åkern utgör 44 °/o av landarealen, skogsmarken
27%. Egendomar: Eldgarn (Statens), Ilända och
Nora. Ab. Mälardalens tegelbruk äger Nora och
Ilända tegelbruk. Gravhögar och stensättningar
från järnåldern finnas flerstädes; en runsten. Av
den ursprungliga kyrkan kvarstår endast det
mäktiga östtomet från noo-talets mitt. Långhuset är
från 1300-talet och erhöll under följ. årh. ribbvalv
av tegel. Kyrkan dekorerades med kalkmålningar
vid 1400-talets mitt. Den restaurerades 1928. —
Namnet torde betyda färingarnas Tuna, där
Tuna är en form av tun, inhägnad plats; förra
leden är ett inbyggarnamn, kanske med bet. de
som bo vid faret, d.v.s. farlederna till Uppsala
och de inre Mälarbygderna (se C. I. Ståhle,
”Studier över de svenska ortnamnen på -inge”, 1946,
sid. 461). Namnet skrevs 1298 feringatunum (dat.
plur.). P.;Er.
Färentuna härad i s. Uppland, Stockholms
län, omfattar utom en smal strandremsa på
Södertörn öarna i Mälaren närmast Stockholm,
socknarna Lovö, Skå, Sånga, Hilleshög,
Färentuna, Munsö, Ekerö och Adelsö; 213,02 km2,
därav 211,70 land; 6,808 inv. (1948). F. tillhör
Sollentuna och Färentuna domsagas tingslag
(tingsställe Haga), Svartsjö fögderi och Svartsjö
kontrakt i Stockholms stift.
Färg. 1) En f. kan tillfredsställande
karakteriseras med tre begrepp: ton, mättnad och
intensitet. Tonen anger dess läge i spektrum,
t.ex. gul el. violett. Med f:s mättnad menar
man dess andel av vitt (el. grått); ju mindre
sådant färglöst ljus den innehåller, desto mera
mättad är den (man talar här om olika n y a
n-s e r av samma f.). Intensiteten slutl. är f:s
ljushet el. ljusretningens styrka. Om lika delar
av t.ex. rött ljus blandas (se nedan) med mörkt
grått, resp, med ljust grått ljus, erhållas två röda f.
av samma mättnad men av olika intensitet (man
talar här om olika schatteringar av samma
f.); jfr Färgbedömning. — Vissa färgtoner kallas
huvudfärger el. grundfärger, näml, rött,
gult, grönt och blått. Man kan experimentellt
blanda olika färgtoner, dels genom subtraktiv och
dels genom additiv färgblandning (jfr Färgsinne).
Den subtraktiva färgblandningen illu-
Färentuna kyrka, interiör.
streras bäst, om man lägger färgade glasskivor
el. cellofanpapper ovanpå varandra; varje lager
subtraherar då bort en del av de ljusvågor, som
det underliggande släppt igenom. Additiv
färgblandning åstadkommer man bl.a. på
en snurrande skiva, där de ursprungliga
färgtonerna insatts som sektorer; retningar från alla
använda toner nå då ögat. Om man begagnar
sig av tre färgtoner, vilka var och en icke låter
sig framställas av de två återstående, t.ex. rött,
gulgrönt och blått, kan man vid färgblandning
framställa alla övriga färgtoner. Vid subtraktiv
färgblandning blir emellertid biandfärgen alltid
mörkare än den mörkaste delfärgen. Genom
blandning av vissa f. i bestämda proportioner kan
man också framställa färglöst grått. Två f., som
på detta vis utsläcka varandra, kallas
komplementfärger (se Färgsinne). Det erhållna
vita el. gråa ljuset är fullständigt omättat med
f. Om nu t.ex. rött ljus inblandas, få vi efter
hand blekröda, högröda och slutl. djupröda
nyanser. Färgstyrkan stiger icke oavbrutet med
denna ökade mättnadsgrad utan avtar efter ett
maximum; de starkast mättade nyanserna, de
djupröda, benämnas därför ofta övermättade. Blå
färgtoner kunna bli särsk. starkt övermättade;
gula färgtoner däremot få stegrad styrka även
när mättnaden ökas till maximum. De gula f.
ha också den största intensiteten el. ljusheten.
Denna intensitet mätes ofta med en s.k. gråskala,
d.v.s. en kontinuerlig serie nyanser från vitt till
svart el. från högsta till lägsta intensitet. Ett
mera exakt mått på intensiteten ger dock en
— 959 —
— 960 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
