Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Färgblindhet, dyskromatopsi - Färgcirkel, färgskiva - Färgduvor - Färgek - Färgelanda - Färgeri
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FÄRGCIRKEL
f., var den engelske kemisten D a 11 o n, själv
färgblind. — Man särskiljer olika arter av partiell
f. Av största frekvens och betydelse äro de
former, vid vilka oförmåga föreligger att skilja röda
och gröna färger. Hering sammanfattade dessa
under benämningen rödgrönblinda, då de
skulle sakna röd-grönsubstansen. Anhängarna av
Young-Helmholtz’ teori fördela dem i två grupper,
de rödblinda (protanopi), som skulle sakna
rödprocessen, och de grönblinda
(deutera-nopi), som skulle sakna grönprocessen. Båda
grupperna se i spektrum endast två färger (förutom
vitt-svart), näml, gult och blått, belägna i var
sin ända av spektrum med ett vitt-grått
mellan-parti. Den rödblindes spektrum är förkortat vid
den kant, som upptages av röda strålar, detta till
skillnad från den grönblinde, vars spektrum är
oförkortat. Rödblindheten och grönblindheten
förekomma emellertid icke i helt rena former, den
rödblinde har alltid en viss oförmåga att se grönt
och den grönblinde att se rött. — En sista form
av partiell f. är g u 1-b 1 å b 1 i n d h e t e n (Hering)
el. violettblindheten (Young-Helmholtz),
också kallad tritanopi. Tritanopen ser i spektrum
blott rött och grönt med grå-vitt emellan, och
spektrum är för honom starkt avkortat från det
håll, där de blåvioletta färgerna äro
representerade. Denna form av f. är ytterst sällsynt och
hu-vudsakl. av vetenskapligt intresse. Av stor
praktisk betydelse är det däremot, att man lyckats
påvisa, att många individer, som visserligen kunna
särskilja alla spektrets färger, dock göra detta
med större el. mindre svårighet, i det de lida av en
kvantitativ nedsättning av
färguppfattningen, ”svagt färgsinne”,
”ofullständig f.”. För dessa är det karakteristiskt, att de
behöva längre tid och större ljusstyrka för att uppfatta
en färg. Ävenledes bli de lättare uttröttade än
personer med fullt normalt färgsinne. De
benämnas ”anomal-trikromater” (en trikromat = person
med normalt färgsinne) och uppvisa alla
övergångar mellan dikromater och trikromater. — Att
konstaterandet av f. är av största betydelse för
trafikväsendet, är utan vidare klart, då man
betänker, att de här använda signalerna ha röd,
grön och vit färg. Det är svensken F r i t h i o f
Holmgrens stora förtjänst att ha visat detta.
En tågolycka vid Lagerlunda 1875 föranledde
Holmgren att anställa färgsinnesprövning vid
Uppsala—Gävle-järnvägarnas personal, som till
5 °/o visade sig vara färgblind. Färgsinnesprövning
blev kort härefter införd för anställning vid
järnväg och sjötrafik, ej blott i Sverige, utan i de
flesta kulturländerna. Ävenledes fordras nu
normalt färgsinne för personal vid lots- och fyrväsen,
flottan, arméns signalistavd. o.s.v. — Den första
metoden för prövning av färgsinnet
utarbetades av F. Holmgren, som härvid begagnade
sig av en serie färgade sefirgarnsdockor
(sefir-garnsmetoden). Försökspersonen skall enl.
denna metod göra ett visst färgval bland
garnproven, varigenom f. kan avslöjas. Metoden är icke
tillräckligt exakt och är svår att utföra. Mera
ändamålsenliga äro Stillings, Göthlins el. Ishiharas
pseudoisokromatiska tavlor*. Även
använder man lanternprov (Danmark), som avse
att komma de verkliga signalförhållandena vid
trafikväsendet så nära som möjligt. Den i
Sverige sedan 1944 officiella metoden utgöres av en
kombination av Göthlins och Boström-Kugelbergs
pseudoisokromatiska tavlor, i tvivelaktiga fall
kompletterade av andra prov (lanternprov). J.E.L.
Färgcirkel, färgskiva, se Färgsinne, sp. 986.
Färgduvor, rasgrupp av duvsläktet*.
Färgek, se Quercitron.
Färgelanda, socken i Valbo hd i s.v. Dalsland,
Älvsborgs län, och församling i Färgelanda och
ödeborgs pastorat i V. Dals kontrakt av Karlstads
stift, vid gränsen till Bohuslän; 115,97 km2, därav
107,61 land; 2,666 inv. (1948). F. uppfylles av
småkuperade, skogbevuxna platåer, uppdelade av
djupa dalslätter, främst kring Valboån i socknens
mell. del. I n.ö. berör F. Kroppefjäll. Åkern
utgör 2.7 av landarealen, skogsmarken 46%.
Folkmängden har minskat betydligt (4,073 inv. 1856).
I Färgelanda stationssamhälle (642 inv. 1946)
vid statsbanelinjen Uddevalla—Bengtsfors ligga
Älvsborgs län folkhögsk. och en högre folkskola.
Här finnas cementgjuteri, sågverk och hyvleri;
distriktsveterinär och extra provinsialläkare.
Industrisamhället Stigen (535 inv.) 4 km österut har
ullspinneri, ylleväveri, färgeri, kamgarnsspinneri
och elkraftverk, tillhörande Stigens ab., bildat 1897
(aktiekapital 500,000 kr, 450 arb., årligt
tillverkningsvärde 3,5 mkr). Såväl silver- som kopparmalm
bröts förr inom F. På flera ställen finnas
järn-åldersgravfält med högar, rösen, stensättningar
och resta stenar. Den nuv. kyrkan av sten
uppfördes 1870 och har öppet innertak av trä.
Den föreg., tornlösa kyrkan var medeltida. —
Förra leden i namnet torde vara fnord. ’firgi,
skogigt berg, senare leden en böjningsform av
land (se ”Ortnamnen i Älvsborgs län”, 18, 1915,
sid. 2 f.; senare leden har trol. icke den där
angivna innebörden utan betyder snarare land vid
vattendrag, strandmark [vid Munkedalsälven]; se
härom anförda arbete 1:1, 1948, sid. 61 f.).
Namnet skrevs 1382 Firghelanda. P.;Er.
Färgeri. Sedan urminnes tid har f. varit känt
i Kina, Japan, Indien, Babylonien och Egypten. De
äldsta färgämnena* hämtades ur växtriket från
färgade blommor, blad, stjälkar och rötter, ss.
vejde för blått, eklöv för grått, valnötsskal för
brunt, alkanna och kermes för rött. Efter hand
utvecklades en omfattande färgerikonst, sedan allt
flera färger ur mineral och olika träslag blivit
kända. Även ur vissa snäckarter utvann man färger,
ss. lackmus och orselj; den sistn. spelade en
betydande roll vid purpurfärgning. Genom
handelsförbindelse med Orienten kom färgerikonsten redan
på 1100—1200-talen via Sicilien över till Europa,
där Italien, särsk. Venedig, tidigt var känt för en
blomstrande färgeriindustri. Med Amerikas
upptäckt kommo ytterligare en del nya färger över
till Europa, ss. bresilja och koschenill; den viktiga
indigon hämtades snart sjövägen från Ostindien.
Hand i hand med utvecklingen av textilindustrien
arbetade färgerikonsten, och denna stod, vad de
naturliga färgerna beträffar, på höjdpunkten vid
mitten av 1800-talet. Denna tid blev en vändpunkt
i f:s historia, i det att nu kemister (A. W. v.
Hof-mann m.fl.) på syritetisk väg lyckades framställa
färgämnen ur stenkolstjära. Dessa konstgjorda
färger ha numera praktiskt taget utträngt de natur-
— 963 —
— 964 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
