Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Färgeri - Färgetsning - Färgfilm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FÄRGFILM
liga färgerna. För att belysa f:s utveckling har,
på initiativ av Sveriges färgeritekniska
riksförbunds museinämnd, ett särskilt färgerimuseum
anlagts i Norrköping. Jfr Färgning. C.A.N.
Färgetsning, se Färgtryck.
Färgfilm, kinematografisk film i naturliga
färger. Betr, principerna för de färgfotografiska
metoderna se Färgfotografi. F. kan sägas ha
fått sin definitiva lösning med
Agfacolor-metoden, som den utformats av Agfa i
samarbete med det tyska inspelningsbolaget Ufa.
Filmen fotograferas på agfacolornegativfilm med
negativemulsion, som genom
färgkopplingsfram-kallning utan omvändning ger en ”negativ”
färgbild, där motivets färger återges i sina
komplementfärger. Vid kopiering på liknande emulsion
erhållas vid direkt färgkopplingsframkallning
kopior i de rätta färgerna. — F. i form av
smalfilm tillverkas enl. metoderna Agfacolor,
Kodachrome och Anscocolor. — Den
i USA vanligaste metoden för normalfilm i färg
är Technicolo r-m e t o d e n*, där negativet
fotograferas enl. en trefärgsmetod och
kopieringen sker enl. en insugningsmetod.
Fotograferingen, som från början byggde på
tvåfärgs-principen, utföres här med en specialkamera på
tre filmremsor med olika färgkänslighet. Bilden
från objektivet delas av ett prisma upp i två
strålknippen, varav det ena träffar den
grönkänsliga filmen och det andra den blåkänsliga
och den rödkänsliga filmen, vilka ligga med
skiktsidorna pressade mot varandra. Negativen
framkallas var för sig med specialframkallare,
som samtidigt med silverbilderna ge härdbilder
i gelatinet. Efter silverbildernas utblekning
in-färgas de tre gelatinrelieferna, vilka användas
som matriser. Med dem överföras de tre
delbilderna på kopian, som först försetts med en
svag svartvit silverbild, som ger stadga åt
färgbilden. Även ljudregistreringen utföres som
silverbild. — I USA användes även G a s p a
r-c o 1 o r-m e t o d e n*, en kopieringsmetod, som
grundar sig på kemisk utblekning och särsk.
användes för kopiering av tecknade f. Filmen
är i likhet med Agfacolor och Kodachrome
försedd med tre olika färgkänsliga emulsionsskikt,
vilka samtidigt innehålla färgämnen. På den
kopieras de tre delnegativen, varpå de positiva
silverbilderna framkallas och utblekas. Vid
blekningen förstöres även färgen i proportion till
silvermängden. En mycket likartad metod har
utarbetats av Agfa under namnet Pant a c h ro m.
Samtliga dessa metoder äro subtraktiva. — F.
kan även framställas enl. den additiva principen,
men ingen av de additiva metoderna har fått
större praktisk betydelse. Såväl Kodaks 16 mm
linsrastermetod som den tyska
normalfilmsme-toden B e r t h o n-S i e m e n s ha nu endast
historiskt intresse. Färgrasterfilmen D u f a y c
o-1 o r har utförts som normalfilm, men rastret
blir mycket störande. Kinemakolor
kallades en additiv tvåfärgsmetod, där såväl kamera
som projektor voro utrustade med en roterande
sektorbländare, innehållande en röd filtersektor
och en grön. Varannan bild fotograferades
genom det röda och varannan genom det gröna
filtret på pankromatisk film. Av denna gjordes
en positiv, svartvit kopia, som projicerades i
projektor med samma roterande filter, så att
varje bild visades genom det filter, med vilken
den fotograferats. Både kamera och projektor
kördes med dubbel hastighet. Bilden gav ett
riktigt intryck i naturliga färger men var ytterst
tröttande att betrakta, och vid hastiga rörelser
i bilden sammansmälte ej de båda färgbilderna.
Metoden har nu endast historiskt intresse. Mera
lovande var gaumontmetoden, där
filmkameran gjorde en samtidig trefärgsseparering
på pankromatisk film av varje bild med hjälp
av tre omedelbart ovanför varandra placerade
objektiv med var sitt trefärgsfilter. I projektorn
visades den svartvita filmen med tre objektiv
genom resp, filter. Behovet av speciella
projektorer och justeringsanordningar har gjort, att
denna metod ej fått någon framgång. — Jfr
Film, Kinematograf och Kinematografi.
Problemet att framställa film i färg är lika
gammalt som filmen själv. Edison sysslade
redan 1896 därmed, och bland föregångsmän i
USA finner man även Edwin S. Porter, vars
film ”Den stora tågplundringen” (1903)
kopierades på färgad celluloid. I Europa blev f. till
en början en specialitet för fransmännen, medan
däremot Frankrike senare i fråga om moderna
f.-experiment kommer långt efter USA,
Tyskland, England och Ryssland. Georges Méliès’
berömda trickfilm ”Resan till månen” (1902) var
delvis i färg, varvid varje filmruta kolorerades
för hand, ett tidsödande arbete, som avsevärt
fördyrade filmerna och därför endast
undantagsvis kunde komma till användning. Pathé
gjorde 1905 en ”färgfilm” på Faustmotivet.
Amerikanen D. W. Griffith begagnade sig gärna av
färgtoningseffekter liksom även fransmannen M.
Tourneur och svenskarna V. Sjöström och M.
Stiller. Färgtoning var emellertid en medelväg
mellan svart-vit film och f. och användes
ganska länge för att skapa naturstämningar t.ex. i
djungelfilmer. Under i:a världskriget
experimenterades mycket både med f. och med olika
metoder för påtryckning av färg på
celluloid-remsan. F. i egentlig mening var det dock icke
fråga om, snarare färgad film. — De första
f.-experimenten i modern mening gjordes i USA
o. 1914 av Herbert Kalmus, skaparen av
Tech-nicolor-metoden, och hans hustru. Även
Ko-dachrome-metoden och dess uppfinnare, J. G.
Capstoff, ha haft stor betydelse för f. Andra
pionjärer voro t.ex. den österrikiske fysikern
Hnatek och den engelske tecknaren J. Stuart
Blackton, båda o. 1922. 1923 gjorde Kalmus
den första långfilmen i färg, ”Det stulna
paradiset”, och 1926 kom en Fairbanks-film helt i
färg, ”Sjörövaren”. Någon riktig fart på f. blev
det dock icke under stumfilmsepoken. Publiken
visade föga uppskattning av f., framför allt på
gr. av känslighet för färgernas inverkan på
ögonen. F. kunde näml, till en början genom sin
tekniska ofullkomlighet icke återge naturen
sådan den var utan var inriktad på att uppnå
grov effekt genom granna färger. De första
Technicolor-försöken gjordes med två
grundfärger, men färgskalan var för knapp. Den röda
grundfärgen dominerade, medan däremot gult,
— 965 —
— 966 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
