Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Färgfotografi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FÄRGFOTOGRAFI
förhållandena vid fotograferingen. Där rött ljus
träffat plåten, kan nu endast rött ljus passera
genom de röda stärkelsekornen. Där gult ljus
träffat plåten, passera nu röda strålar genom de
röda kornen och gröna strålar genom de gröna
kornen. De röda och gröna strålarna blanda
sig additivt på projektionsduken till gult o.s.v.
Bilden på duken kommer att återge motivet i
dess naturliga färger. Autokromplåtarnas låga
känslighet ökades hos Agfas f är gr as t
ermetod genom att stärkelsekornen ersattes av
mera genomskinliga hartskorn. Innan metoden
på 1930-talet praktiskt taget utträngdes av nya
subtraktiva metoder, var känsligheten c:a 30 ggr
mindre än den svart-vita plåtens. Dessa
färgras-terplåtar, som senare även framställdes som film,
kunde ej mångfaldigas genom kopiering. I andra,
senare metoder infördes regelbundna färgraster,
som kunde skiljas från negativet, vilket senare
då kunde omvandlas till diapositiv genom
kopiering (i st.f. omvändningsframkallning) och
därefter på nytt passas ihop med färgrastret. Den
engelska färgrastermetoden Dufaycolor, som
fått betydelse särsk. för kommersiell
fotografering i större format, bygger på ett regelbundet
raster med stor genomskinlighet, vilket medfört
stor känslighet. — På den additiva principen
vila även linsrastermetoderna, som togos
upp av A. Keller-Dorian 1908. Kodak lanserade
metoden 1928 under namnet Kodacolor för
16 mm smalfilm, och Siemens försökte
omplantera den för 35 mm normalfilm (B e r t h o
n-Siemens), men ingen hade någon framgång.
Man fotograferade bilderna på en pankromatisk
emulsion genom det mot objektivet vända
cellu-loidskiktet. I detta funnos inpressade ant. ett
fint raster av ytterst fina linser el. längsgående
refflor, vilka verkade som cylinderlinser.
Kamerans objektiv projicerade en bild av motivet på
detta linsraster, men samtidigt avbildade varje
liten lins i celluloiden själva objektivöppningen
och det framför sittande ljusfiltret, som var delat
i tre sektorer, en röd, en grön och en blå.
Resultatet i det ljuskänsliga skiktet blev en
uppdelning av motivet i små segment av liknande
slag som hos färgrasterplåtarna. Efter
framkallning och följande omvändningsframkallning
projicerades den svart-vita filmen i exakt samma läge
som vid fotograferingen, och projektorn försågs
med samma tredelade filter framför objektivet,
som satt på kameran. Under förutsättning att
objektiv, film och filter intogo exakt samma
inbördes läge som vid fotograferingen (vilket
visade sig vara i det närmaste outförbart i
praktiken), upprepades samma strålning som vid
fotograferingen men nu i omvänd riktning.
Resultatet blev en naturtrogen och vacker
projektions-bild i naturliga färger. Linsrastret framträdde
ofta störande i bilden. Metoden är teoretiskt
intressant men har ej kunnat få en godtagbar
utformning i praktiken. — Den subtraktiva
färgsyntesen (se färgpl.) ligger till grund
för de viktigaste metoderna för direkt f. samt
för all kopiering och tryckning av färgbilder på
papper el. annat ogenomskinligt underlag. Av
de vid färgseparationen erhållna tre svart-vita
del-negativen göras tre svart-vita diapositiv, vilka
omvandlas (tonas) till enfärgade deldiapositiv,
där de mörka partierna ha större färgmängd än
de ljusa. Varje sådan delbild har till uppgift att
från vitt ljus absorbera just det spektralområde,
med vilket den är fotograferad, och färgas
därför med komplementfärgen till
fotograferings-filtrets färg. ”Rödbilden” färgas således blågrön,
”grönbilden” rödviolett och ”blåbilden” gul. Om
man lägger de tre på detta sätt framställda
färg-diapositiven över varandra, erhålles en bild i
naturliga färger genom att delbilderna absorbera
sina resp, spektralområden från det genomfallande
vita ljuset. Resultatet blir detsamma, om
färg-positiven kopieras (tryckas) på vitt papper el.
liknande vitt underlag, varvid bilderna dock måste
ha mindre täthet, då ljuset måste passera varje
skikt två gånger, först ned genom färgskikten till
den vita pappersytan, där det sedan reflekteras
upp genom skikten igen. Där tre mörka färger
täcka varandra, absorberas allt ljus, och resultatet
blir svart. Det ytterst svåra problemet att
omsätta de nästan i varje detalj klarlagda
subtraktiva principerna i praktiskt utförbara metoder
fick länge vänta på sin lösning. Det löstes ung.
samtidigt med Kodaks färgfilm Kodachrome
(1935) och Agfas färgfilm Agfacolor (1936).
De tillverkades i form av rullfilm, som användes
på samma sätt som den vanliga svart-vita filmen
i en normal kamera och exponerades utan
särskilda filter el. andra tillbehör. Efter
fabriks-mässigt utförd omvändningsframkallning ge de
direkt ett färgbildsdiapositiv. Känsligheten är
obetydligt lägre än den normala svart-vita filmens,
och upplösningsförmågan är avsevärt högre,
varför dessa färgdiapositiv kunna projiceras i
mycket stora format. Filmerna medförde f:s
definitiva genombrott både inom den kommersiella
fotografien och amatörfotografien. Den stora
förenklingen liksom den stora tekniska
svårigheten ligger i att de tre delbilderna fotograferas
på tre över varandra gjutna, ytterligt tunna
bromsilverskikt på samma filmunderlag. Med en
enda exponering tas de tre delnegativen i de tre
skikten. Genom att dessa ha olika
färgkänslighet*, sker separationen automatiskt. Färgbilderna
i de tre skilda skikten uppstå i samband med
omvändningsframkallningen. Man begagnar sig
av en specialframkallare, vars
oxidationsproduk-ter reagera med en färglös substans, en
färgkomponent, så att skiktet färgas i proportion till
silvermängden i den svartvita bilden. Hos
Agfacolor finnas tre olika sådana färgkomponenter
lagrade i skikten. Se vidare färgpl.
Kodachrome-processen tillämpade till en början en helt annan,
omständlig princip med infärgning av de tre
olika skikten och urblekning av de två översta,
därefter infärgning av de två översta och
urblekning av det översta, vilket slutl. blev
föremål för den sista infärgningen. Man övergick
emellertid 1942 till Agfas princip med
färgkoppling vid omvändningsframkallningen, som dock
här sker i tre etapper. Efter första
framkall-ningen belyses det kvarvarande bromsilvret först
från undersidan med rött ljus, som endast
påverkar det undre, rödkänsliga skiktet, varefter
detta omvändningsframkallas med framkallare,
innehållande den färgkomponent, som ger den
— 971 —
— 972 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
